Nu börjar det närma sig workshopen så det blir hard work work i slutspurten. Hoppas att råmaterialet på över en timme håller god kvalitet så att det kan bli ett uppvaknande för ledningen när de får se och höra vad folk på gatan har för uppfattning om dem.

Imorgon ska jag äntligen på återbesök hos Johanna på de e vi, nu när jag plattar mitt hår så ser man verkligen en gargantuan-utväxt. Inte snyggt, definitivt inte snyggt! Hon har nog säkert en schysst plan uträknad för hur vi skall få en schysst ton på håret, jag älskar guld och honung, det skimrar så jäkla snyggt när man varit ute i solen en hel sommar.

Away away, to work we go.

Abba och Maddis, det var två av mina vapendragare från ettan till trean. Vi höll på med så mkt skit (ofarlig, rolig sådan) genom hela gymnasiet och när jag satt och tittade igenom gamla bilder hittade jag en som fick mig att skratta rakt ut. Grannen rakt över på sin balkong ryckte till av mitt bombardiska skratt men jag kunde inte hålla det inne, speciellt inte när jag såg denna bilden. Vi "tackade av" min rummis för hon hade bestämt sig för att sluta på skolan efter bara ett år. Avtackningen skedde så att jag och Hedda, rummisen min, föll offer för en set up som gick ut på att få i oss två så mkt tequila som möjligt. Sen smög vi omkring på Backa, klättrade ut på tak, tjuvrökte och var uppe hela natten. Allt för att bryta mot så många regler som möjligt, några få dagar innan sommarlovet. När vi hade fått i oss åtskilliga centiliter av denna starka Mexicanska dryck tyckte Abba och Maddis att det skulle vara roligt om jag och Hedda skulle vakna upp med rött läppstick över hela ansiktet och helt ovetandes gå ner till frukosten på morgonen för att skrämma slag på husmor.

ja... deras plan lyckades kan jag berätta.....

Förändringens bris sveper in genom det soldränkta fönstret i mitt vardagsrum och träffar mina fötter som nonchalant vilar på soffbordet. Jag är trött på mycket och skall raffiniera mitt sätt, mina vanor och mitt tänk.
On that note väntar nu en långpromenad över söders höjder med Daft punks livealbum från förra året i örsnibbarna. Sedan suverän fruktmania till frunch.

I torsdags bar det av mot gävle men först var det lunch med Amanda på Chutney, lika gott som alltid indeed! I fredags lunchade jag med min man och åt, mitt dumma nöt, en väldigt stark indisk linsgryta för att för en gång skull verkligen se efter om det så att jag inte tål stark mat. Svaret kom som ett brev på posten när jag på lördagsmorgonen var på gymet. och försökte köra lite heavy lifting. Åkte hem och nu vet jag för all framtid, jag tål inte stark mat.
Bättrade på mig såpass att vi kunde åka till Helen och Viktor för lite samkväm, lika trevligt som alltid att träffa alla, men vi tog ett tidigt adjö och åkte hem pga min magvärk.
Söndag kväll blev jag så magsjuk igen, skytteltrafik till toan och tre timmars sömn lämnade efter sig en väldigt, väldigt trött Fine, men trots det blev det en väldigt trevlig middag hemma hos mig med mamma, mimmi och amanda.

Idag på gymet såg jag den grymmaste mannen. 50-60 år, med sailorstuk tattoos stickandes fram på händer och sidan av halsen. Biffig som en tjur och med ett ansiktsuttryck som en uppretad dito. Nu fick jag en tattooflipp igen, och bläddrar i min tattoo darling.... what to do? where to do it? what to do.....

Jag har haft en ganska sunkig vecka med bara en massa farande fram och tillbaka. I fredags åkte jag från Gävle och hit för att så äntligen hämta min handpenningsjacka som jag armbågade mig till för ett väldans bra tag sen. Kvällen spenderades på HarryBJames. People spotting, åh så roligt!
I lördags fyllde syrran år, så det var lyxfrukost hos henne, Lautrec utställningen på Nationalmuseet (SE DEN!)  lunch på Tures och konsert med Amanda och Tobias på kvällen. Massa tyskar som tydligen gillade Kate Nash. Varmt i väntan!
Idag åt vi brunch i nästan tre timmar på Bakfickan och jag kommer nog stå mig på den mängd föda jag klarade att stoppa i mig tills jorden går under av växthusgaser. aaarhhhg...

Jag och mamma ska köra en ensamhets-bramatvanor-raid nu har vi bestämt. Ibland är det bra att bo själv men när den svarta bilen rullade åter mot Gävle med min man bakom ratten kunde jag inget annat än att längta till sommaren när EN lägenhet är nog för att husera oss båda. Två år av särboskap har gjort oss gott, men nu är det dags för the real stuff.
Och högskoleprovet briljerade han på, såklart! Dags för honom att söka utbildningar och jag får magknip när jag tänker på att det faktiskt finns en chans/risk för att han kommer in i Umeå. Nej säger jag då, och flyttar med. Därmed pasta!