Åh, igår small det till i ryggen igen, precis som när Johanna var uppe för bröllopet. Aj! Det hugger till från och till, men som tur är har jag några Paraflex liggandes hemma, så nu har jag proppat i mig morgondosen innan träningen med min PT. Det bir nog att ta det lugnt idag, och att försöka få en tid hos en naprapat så fort som möjligt.

Igår satt jag i en biostol från klockan 18 till klockan 01:50! Twilight Movie Night, och eftersom jag inte vet någon så töntigt intresserad av filmerna så gick jag själv! Men själv, det var jag definitivt inte. En hel drös, nästan en full biosalong av fjortisar var också där, och skrek när ett klipp med Taylor och Kristen spelades upp innan första filmen. Jesus...
Så, hur var då sista filmen, Eclipse?

Ska inte avslöja mer än: SÅ bra. Annorlunda från de andra filmerna, men sjukt bra. Och visst, jag erkänner att jag nog är lite småkär i Edward. Igen.
Eller... who am I kidding? Jag är nog lite besatt.


Idag är min dag helt galet fullpackad. Med bara några ynka timmar sömn ska jag nu iväg och träna. KLockan 12 ska jag iväg och få LPG behandling och klockan 17 är det dags för ansiktsbehandling. Stressigt värre! Men idag kommer även min älskade hem från Jämtland, och med sig har han mopsen - joyful joyful.

Åh, mina kära vänner. Vilka otroligt jobbiga 12 timmar jag har lagt bakom mig. FY! säger jag bara.

Igår, när jag skulle åka x2000 hem till Stockholm efter att ha haft en fantastisk midsommar i Gävle är jag ute i god tid, strosar omkring lite och går med god marginal till tåget. Det anländer, jag kliver på, hittar snabbt min plats. Rynkar ögonbrynen lite när jag ser Sundsvall ovanför dörren. Men, skakar av mig det och tänker att det ändrar de snart. Men frågar, för säkerhets skull tjejen mittemot. "Går det här tåget till Sundsvall?"

Ja.

Jag är på fel tåg! Precis när jag inser mitt fatala misstag börjar tåget rulla. Panik!

Jag letar snabbt upp en tågvärd som inte kunde hjälpa mig direkt, och jag kände att jag bara ville hoppa ut genom ett fönster. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag kände hur luften gick ur mig. Jag fick snart veta att jag skulle vara tvungen att åka till Sundsvall för att där byta till nattåg mot Stockholm.
Aldrig i livet.

Jag ringer fina svärmor i Gävle och frågar om det finns någon buss från Söderhamn vilken är den första stationen efter Gävle, 7 mil åt helt fel håll. Jag får svaret att det går ett X-tåg 21.51.
1,5 timme måste jag alltså sitta och häcka på Söderhamns tågstation.
Tilläggas ska att Tobias pappa såklart tagit bilen till Jämtland dagen innan, så det finns ingen chans att bli hämtad av någon.
När jag funnit mig i min förbenade situation så inser jag att det skulle kunna ha varit så mycket värre. Det skulle kunna ha ösregnat, eller varit -20 grader. Jag satt i kvällsolen och läste "The monk who sold is Ferrari" -  min senast inköpta bok (rekommenderas varmt förresten!) och åt Salta Katten.

Det slutade med insikten att jag skulle behöva åka buss från Gävle ut till Tobias föräldrar igen, gå upp svinaktigt tidigt idag och ta första x2000 tåget till Stockholm. Väl i Stockholm skulle jag vara tvungen att gå direkt till gymet för att träna med min PT, detta var bestämt sedan länge.

Heroiskt nog fick Tobias mamma tag i en bil så hon kom och hämtade mig på stationen. Så otroligt tacksam var jag!
Hem och försöka varva ner. Kände mig stressad att jag inte skulle få någon sömn innan jag skulle åka tåg, träna kampsport och sedan en hel arbetsdag på det.
Sov ingenting inatt. Vaknade var femtonde minut i rädsla för att försova mig.

Behöver jag säga mer än att jag snart stänger av datorn och däckar i soffan? Jag. är. så. trött.

när jag återfår mina krafter ska ni får se på midsommarbilder. Fina sådana!

Packning klar!
klar!
klar!
Rasta hund: kvar.

'
klar för midsommar!

Jaha, idag var jag på ett igen! Direkt efter jobbet var det bara att klä om och dra på sig handskarna igen. Denna gången hade jag pulsklocka och redan en kort stund efter uppvärmning och igångsättning var den uppe på 195! Att slåss är jobbigt!
Eftersom jag lär mig så himla fort går vi snabbt förbi nybörjarstadiet, och jag fick idag göra kroppsslag (jag fick bland annat slå min pt i magen, huvva - det kändes nästan läskigt att måtta slag mot en kropp!) Jag fick även slå allt vad jag förmådde (men då i dyna) och fan, va kul det var! Roar, fear my fist!

För att det inte ska bara bli träning träning träning här inne på bloggen så kan jag berätta att jag gått loss på hemmadansgolvet (läs köksgolvet) ikväll. Jag måste nämligen peppa upp mig inför att jag ska packa min resväska, annars blir det bara tråkigt. Så att släppa loss och dansa gör allt lättare.

Ikväll dansar jag till mina all time favourites: Sahara Hotnights.
1999 var året, min syster pratade om en superbra tjejband. Jag lyssnade på nån låt. Blev FAST.
Julen 2001. Öppnar julklappar. En kom att bli den bästa julklappen jag någonsin fått. En signerad skiva! "titta inuti" säger min syster - jag öppnar. Och bara gapar. Josephines signatur än en gång, och en hälsning - till MIG! Det visade sig att min syster hade träffat dem genom en kompis och fixat denna skiva till mig.
Ja... den förvaras på ett alldeles speciellt ställe här hemma, behöver jag säga mer?

Men, i alla fall. Ikväll hjälper tjejerna från Norrland mig att packa. Och det är denna låten som är SÅ mycket sommaren 2004, min första sommar med Tobias som går på repeat:

Igår, 07:30 var jag på plats på Kroppskultur för första träningssessionen med min nya PT. Jag hade fått rekommendationen att köpa ett par säckhandskar (åh va cool jag kände mig när jag browsade omkring på Budo Fitness butiken på Sveavägen, som om jag vore världens karate kid! Ja, jag vet, löjlig.)

Warm up på ellipsmaskin en 7-10 minuter, sen var det dags att dra på sig handskarna och börja slåss så smått. Tydligen hade jag talang för det där, för vi kom snabbt in på kombinationer (rak, rak vänster, krok höger, rak höger) va kul det var! Både att få slå hårt, att hela tiden få tänka på tekniken, guarden, stancen osv.

Efter en liten vila gick vi in på sparkar såsom yxsparkar och rundsparkar. Man märker att såfort det är större muskelgruper som aktiveras stegrar ansträngningsgraden snabbt. Något som var tydligt var även hur svag jag är i hamstrings. Vid en yxspark tar man upp benet framför sig, rakt upp, för att när foten når sin höjdpunkt trycka ner den med lårmuskeln, så att det blir som en slangbell-effekt. Förödande kraftfullt om gjort rätt.
Tilläggas ska att min PT, Christian har tävlat i Taekwondo och är helt makalös i sin teknik...så det var höga krav som städdes. "Gör om, gör rätt!"

Det är viktigt att klicka med sin PT. Det gjorde jag verkligen, jag trivs fint och det här kan ju bli hur bra som helst! Träning idag och imorgon, och sedan blir det midsommaraftonslöpning, samma halvmaralöpning som på påskafton!

För övrigt har jag fått pånyttfödd respekt för sporten Taekwondo.. kolla bara på det här!

Hjälp! Allting går så fort, och jag hittar ju på en såndär herrans massa saker hela tiden. Jag tänker dela med mig:


teambuildning med min avdelning på jobbet

chokladprovning i Gamla Stan med Tobias

prinsessbröllop med min fina barndomsvän Johanna som jag inte träffat på 13 år.

Besynnerligt god mat med besynnerligt fina Skånetöser

kärat ner mig totalt i fivefinger skor

njutit av min LPG massage som verkligen gör under för mina muskler

Haft konsultation min PT och påbörjat metemorfosen med en skräll, idag var nämligen första gången i mitt liv som jag höll på att kräkas av ansträngning. Kalla mig totalt knäpp, men jag njöt av den ansträningsgraden på något sätt...
Nu måste det sovas för imorgon ska vi börja träna på riktigt, det blir ingen mjukstart direkt, det blir kampsportstränig!

Vid sommarsolståndet blir det aldrig riktigt beckmörkt någonstans i Sverige eftersom solen bara är en bit under horisonten i nordlig riktning. Under natten råder skymning, som övergår direkt i gryning. Från polcirkeln och norrut går solen inte alls ner, tex. i Kiruna.

Idag är alltså dagen. Hela dagen.

jag drömmer om forna ljumma sommarkvällar med doft av såpa på solvarm hud.

jag blundar och du lägger mentala rosenblad på mina ögonlock.

Du kan lämna alla dina bekymmer här, vi kommer inte tillbaka.

Glöm inte att det här är ditt liv nu.

Att titta på det här är ju som att titta på dessertmenyn när man bantar! Vill inte vara sjuk. Vill bara ut och löpträna!
Feel free att ignorera allt Newton corporate skit i denna första video och inspireras istället av framfotalöpningen. Jag har testat det ordentligt under ett lopp och slog personbästa!
Tvekar du fortfarande? Se på denna slow motion video, så tror jag nog du ändrar dig...

Varning för monsterinlägg!
Idag är den den 14e juni. Om två månader visar kalendern 14e augusti. Vilken ögonbrynshöjande information jag bjuder på från sjukbädden, eller hur?
14 augusti betyder delmål i min personliga Biggest Looser kampanj som innebär att jag ska
förändra min kropp så mycket jag bara kan på åtta veckor, tillsammans med min PT och
KBT.

Jag ska stå framme i kyrkan och sjunga (förhoppningsvis rent) på min systers bröllop den
14e augusti och stråla av kärlek till brudparet och av vetskapen att jag gjort allt jag kunnat för att nå dit.

Veckan efter ska jag och Sarah vandra den fantastiskt Padjelantaleden i Lappland, och den enda extravikt jag vill bära på är min faktiska ryggsäck. Denna vandring kan vara det jag ser allra mest fram emot under min sommar 2010.

Titta bara på Sarah, ser ni hur lycklig man blir av att bada i det kalla vattnet längs med leden?!

foto: stulit rakt av från fina vandringspartnern Sarah - snart är vi där!

Jag har tagit del av en undersökning och dess resultat för vad som är mest motiverande för människor (nej, inte alla människor såklart. Studier kan vara höjden av generaliseringar, men jag tycker ändå att det är intressant) och hur man ska behålla sin motivation.
Att klippa ut en bild på en tjej i bikini från H&Ms katalog - nej. Funkar inte. Det som sades fungera var bland annat:
Go public:
Berätta för människor omkring dig vad du gör, vart du vill och vilka dina mål är. Sannolikheten för att kollegorna fortsätter att truga att du ska ta en kaka minskar (om inte försvinner) om du berättar att du har ett måldatum för när du ska ha nått så långt du bara kan i metamorfosen du håller på med.
Skriv ner vilka hinder du kommer att möta och hur du skall ta dig förbi dem:
Vet du att du blir extremt godissugen klockan 15 så kan du ha en plan nästa gång det inträffar. Jag är otroligt känslostyrd, men har lärt mig att uppmärksamma känslan som berättar för mig att jag bäst hanterar starka känslor med att äta. Med detta sagt betyder det inte alls att jag kan tackla själva känslan, jag är bara medveten om varför jag egentligen äter.
Någonstans känns detta som ett steg på vägen, och detta kommer stå med på min hinderlista.



Månaden efter bröllopet och vandringen, den 12e september kommer vi att åka till New York och fira min 25års dag, killen och jag. Då ska jag vandra gata upp och gata ner och känna att när jag når en milstolpe i mitt liv (jaja, ålder är bara en siffra) så ser jag ut och känner mig som den Josefine jag vill vara.

Varför kommer jag att klara det här?
Jag är inspirerad.
Jag är väl medveten om prövningarna jag kommer att möta.
Jag är väl förberedd för dito.
Jag har fantastiskt support omkring mig.

Vad vet jag, det kanske finns någon där ute som läser som önskar att det fanns ställen som bjuder på makalös inspiration dag efter dag. Här tankar jag:
I
N
S
P
I
R
A
T
I
O
N

Hörrni, det här kanske inte är rätta plasten att posta metamorfosnyheter? Borde jag skapa en separat blogg vigd åt denna resa? Eller klarar ni av mixen av jobb, mops, kärlek och träning?
You tell me.

Nu har jag varit förkyld i fyra dagar. I fredags gick jag hem från jobbet vid 15 tiden, och sedan dess har jag alltså legat ner på soffan. Och inte blivit bättre. Det här kan inte fortgå! Bli frisk! NU! Jag sitter uppkuddad i sängen och drömmer, det ser ut såhär i mitt huvud:




nej: inte barn. BALLONGER. FORNA SOMMARLOV.

29 juni.
En kväll.
Tre filmer.

Grymt är bara förnamnet!

Bara för att min gamla gymnasieskola kicked ass i rodden mot Lundsberg! Moahaha.

Åh, den här vill jag ha - den mest motiverande (och halvt galna) kvinnan från TV som gör det känt att man måste inkorporera endokrinologi för att gå ner i vikt. Mindre in mer ut funkar ju inte, men i vårt moderna informationstäta välfärdssamhälle finns det väl ingen kvar av den skolan?


Jillian har för övrigt ett bra nyhetsbrev som jag läser (när jag hinner). Jag kommer själv att börja träna med en PT med start nästa fredag och det ska såklart bli underbart jobbigt, svettigt, mödosamt, plågsamt och förhoppningsvis resultatrikt. Jag hade med glädje offrat i princip vad som helst för en PT timme med ovan nämna kvinna, vars kropp får vilken trogen friskismotionär som helst med ambition att bli mer deff att bli grön av avund.

Jag fortsätter gå på urusla filmer jag! Precis hemkommen från SATC2 som jag såg med min barndomsvän Anna. VAD HAR DE GJORT?

I will never be the same again. Poor, poor Carrie. And me. Poor me.




Sommarnatt. Rastlös själ. Sitter i ett fönster och skriver på min mac, precis om ovannämd. Jag vill inte sova! Jag vill vandra gatorna upp och ner, vara ute hela natten, jobba hela dagen och leva mitt liv, så aktivt som möjligt.

jag vill skriva min egen historia och inte stoppas in i ett fack där jag måste passa upp på någon annans önskningar och krav (krav på dem själv som inte uppnås och därför ställs på någon annan i närheten).

Mopsen ska ut på nattrastning. Sen ska jag sova.


Typiskt.

Jag kan nog ärligt säga att jag hade världens bästa lördag igår. Allt stod liksom rätt till med mig, jag vaknade tidigt och tog tag i en rejäl storstädning av lägenheten. Mopsen fäller vinterpäls och det fanns svarta hår precis överallt. Efter städning kammade jag bort en hel mops, högen bredvid henne var iaf lika stor som en valp. Dusch på det, och sedan torka med matte i solen på balkongen.

Såg starten av Stockholm marathon på TV innan vi begav oss mot Karlavägen för att möta upp Dessi och Fredrik som hade tagit sig från Linkan för att heja på vänner och bekanta bland de 20.000 startande. Såg Petra springa förbi men det var bara Dessi som han fånga henne på bild.
Vi hann även se vinnaren gå i mål samt när Isabellah Andersson tog sin tredje raka seger, fantastiskt. Födde hon inte barn för typ ett år sedan?!
Helt plötsligt vänder sig Tobias mot mig och pekar uppåt, bakåt. "Kolla, det är Malin och Per!" Min kusin! Från Halmstad! Jag fick ett sms tidigare på morgonen att Per inte skulle springa, och antog att de inte hade åkt upp alls, men där satt de, två rader snett bakom oss, tänk vilken slump. Alltid roligt att träffa på släkten då ingen bor i Stockholm.

Vi begav oss senare mot Västerbron för att heja på löparna då de skulle ge sig på sträckan mot fridhemsplan en andra gång. Många såg slitna ut, medans andra studsade fram! Jag ropade både ànimo ànimo till spanjorer som sprang förbi och forza forza till italienska löpare - åh som de flesta sken upp när de hörde hejarrop på sitt eget språk!
Jag såg även löpare från min Marathonresan till Madrid som jag ropade uppiggande ord för fulla lungor till. Efter några timmars klappande i händer så sjönk graderna och jag tog avsked av Dessi och Fredrik för att bege mig hemåt.
Jag längtade så efter min egen marathonpremiär som kommer ske i december 2011, att se andra springa och framför allt: gå i mål måste ju vara det som ger mest pepping!

Rastlös. Jag blir sån på sommaren! Vill bara göra saker hela tiden, inte sova. Kastade iväg ett sms till Martin och lucky me, han var på söder pga Skrattstock - så vi tog en promenad mot Trädgården när jag kom på att vi kunde gå på midnattsbio, så det gjorde vi. 23.30 började Prince of Persia - och halleda vilken urusel film. Men vi fick oss ett gott skratt, och jag en fullspäckad dag!






Jag och Dessi. På fötterna har jag mina splitternya älsklingar; Nike Lunar Elite

Är vi inte gjorda för att ta steg framåt? Jo för redan som barn är det ett av de främsta målen i vår utveckling, även om dröjer ganska många månader tills man till slut, på svajiga ben gör sin premiär.
Att göra något helt nytt, något som man kanske inte ens funderat över skulle inträffa i en liv är ju svajigt. Vissa längtar efter att får ta nya steg. Andra inte.

Jag känner mig redo att ställa mig upp och ta ett steg till, jag vill framåt. Jag ser runt mig hur folk verkar springa fram om man jämför med min egen snigeltakt...

Om du fick tag ett steg, vad skulle det leda till då?

Jag sitter mycket framför datorn under min arbetsdag så det känns just nu som det sista jag vill göra när jag kommer hem. därav dåligt bloggande, men jag hoppas ni njuter av vädret nu när det faktiskt blivit sommar!

Jag tänker iaf bjuda på en bildbomb från vår 6års resa till London. Vi har som liten tradition att resa bort och fira vår dag, och nu hälsade vi på hos min otroligt snälla syster och hennes kille som lät oss bo hos dem i deras fantastiska lägenhet. Han hade fixat Lady Gaga biljetter åt oss i O2 arena, som är antingen dubbelt eller tre gånger så stor som Globen. Det var helt sanslöst häftigt, och va bra hon var! Efteråt tog vi båten på Themsen tillbaka till The Eye. Mysigt och romantiskt är två ord som kan beskriva resan. More! more!

Bland myckt annat fanns det afternoon tea och utomhusteater i Regent's Par på schemat, shopping och parkhäng.