Josefine Persson, nu som fästmö.

Nämen! En vanlig onsdag i februari kom Peder hem och friade. Tur att jag hade både dammsugat och torkat golven. Lycklig Fine. Mycket lycklig.

håll i hatten!

Det känns som jag har suttit längst fram i världens snabbaste karusell som dundrat rakt fram genom hela dagen. Undrar om hela mitt ansikte fortfarande är slickat åt sidorna/bakåt? Vilket utlärningstempo, Tjoff, tjoff tjoff!! *slår med handen i utsträckt handflata likt en innebandycoach*
Men! Jag har bara haft mungiporna vid öronen idag. Vilken energi! Vilket engagemang hos både lärare och elever. Vilka underbara klasskompisar. Som jag har skrattat idag, helt fantastiskt.
Det här är rätt för mig.


Klätterapan hamnade på film

Det nya svarta är klättring! Både innerligt kul, jobbigt, endorfin -och adrenalin utsöndrande (deluxe) och en mental utmaning som heter duga!

I want more!

Först klättrar lilla jag och sedan visar Martin sina skills.

30 Ett sista ögonblick

30/30

En resa. En stad - i vilken vi gick gata upp och gata ner. Hand i hand.
Där vi varje natt utforskade, sökte och fann.
Varann.

29 Mina ambitioner

29/30


28 Det här saknar jag

28/30
Ibland kan jag känna att jag saknar rötter. Jag önskar att där fanns en plats dit man kunde återvända, som fanns kvar orörd. Men med urbanisering så tunnas glesbygden ut, och i min hemby är det nog inte någon av mina barndomskompisar som bor kvar.
Jag önskar att man kunde åka tillbaka och träffa gamla grannar, kompisar och att allt skulle vara orört. Som Änglagård!

Men. Det är nog lite för orealistiskt att tänka sig att det skulle kunna vara så. Folk rör på sig, har drömmar om något större och kanske återvänder en dag. Eller inte.

Det finns dagar...

Och så finns det dagar. Idag har varit en av mina mest lyckosamma någonsin!

Jag och sambon gav oss iväg med siktet inställt på det objektiv jag sett på rea. Någonstans i maggropen kände jag även på mig att det var dags för kamerahuset att få sig en service, eller i alla fall en genomkoll. Stegade in på fotobutiken ett stenkast från Drottninggatan och fick efter en stunds väntan hjälp av en yngre kille. Dessvärre var det objektiv jag sett ut på hemsidan slut på lagret (såklart, muttrade jag för mig själv, förbistrad och besviken) När jag bad om en koll på mitt nuvarande objektiv som för två år sedan revs ner i golvet av en katt började han vrida och vända, fota och humma. Till slut kunde han krasst berätta att mitt objektiv var helt sönder. Upphängningsfunktionera inuti objektivet som verkar vibrationsreducerande var helt kassa och det fanns inte mycket mer att göra än att slänga det.

Killen tog sin tid, gick och hämtade ett likadant objektiv och testade så att det verkligen inte var huset det var fel på. Men det var alltså objektivet. Så där sod jag: med hus men helt utan objektiv. Då han plötsligt utbrister: Det här objektivet tillhör vår testkamera, så jag bjuder på det. Så du har nåt att fota med!
Jag tappade hakan. Vad är det han säger? Skulle jag objektivet? Jadå! Jag fick objektivet, som nytt kostar 2000 kr. Vad säger man? Jag blev helt mållös, något som sällan händer...

Så visst finns det dagar, men det finns också dagar. Idag var min dag. Vi firade genom att köpa husgeråd till vår trettondagsaftonmiddag vi skall ha här hemma för Tobias familj. Plus att jag smet in på BikBok och hämtade två bodys på rean som det stod mitt namn på. Och när vi kom hem gick jag loss och fotade, fotade och fotade lite mer. Åh, va kul det är att ha ett fungerande objektiv igen!!


Christmasspirits

2010 års russin i min julkaka:















27 Min favoritplats

27/30

Mitt paradis på jorden stavas F R Ö S A K U L L. Sommarstället som alltid har varit platsen där man plockat kottar med tårna, letat påskägg under buskar och klättrat i otaligt många snirkliga träd.
Vårt lilla knallgula hus har varit sommarstuga sedan pappa var liten, då var det nästan ensamt i områden. Nu har vi ett stort fult äckligt slott som granne men vad gör det när man kan promenera på stranden, äta på Lilla Helfvetet eller gömma sig på altanen och ha bbq med vänner och låtsas att man är med i Stockholm Boogie samt bada i havet kl 04.00?













Frökrarna Perssons Fonduekväll

Igår var det dags för vad som håller på att bli den årliga, mycket efterlängtade sammanstrålningen med Camilla. Förra året blev det bara en fika på Kakboden i Höganäs men i år skulle minsann jag blir introducerad till en av Helsingborgs pärlor: fonduerestaurangen Oasen. Som en total nybörjare på fondue kände jag mig spänd på förväntan. Vad gick jag till mötes? Skulle det vara gott? Skulle jag bränna köttet eller sätta fyr på hela bordet kanske?

Camilla styrde middagen med både van och vän hand vilket resulterade i fantastiskt god mat och bara att hon var där och tog sig tid att träffa mig igen gjorde även att kvällen arkiveras i mitt inre bland de allra allra bästa kvällarna.






bilderna på mig är tagna av Camilla

26 Mina rädslor

26/30

Jag är livrädd för att mina framtidsdrömmar inte kommer att slå in. That's all.

25 En första

25/30

En första - och så får man fylla i precis vad man vill? Åh, kul!

Min första tatuering gjorde jag 11/10-2008, den är en hyllning till min familj då det är de första två bokstäverna ur mina familjemedlemmars namn. ♥ You står för mig själv, såklart.




Roger på Swahili Bobs gjorde den, han har även gjort min arm.

24 Det här får mig att gråta

24/30

Att han älskar mig så mycket och inte räds att visa det.


23 Det här får mig att må bättre

23/30

Musik. Musik i alla dess former - om det är Tobias som spelar min lullaby på gitarr när jag ska sova och är rädd för självmordsbombare eller livemusik på Union Square i New York med en singer songwriter som sjunger om morötter eller bakgrundsljudet av en konsert som pågår medans man själv sitter i gräset på Roskilde och njuter av en solnedgång med fina vänner och har bränt sig på näsan. Musiken har en transcendental effekt på mig, helt enkelt.

Musik är mitt liv.


Denna brukar jag sjunga med -HÖGT- när jag är ute och springer.

Detta är låten jag och Tobias ofta släpper loss till här hemma i köket, och gör vår speciella dans som vi har kommit på, och fullkomligt skiter i om grannarna rakt över tycker vi ser helt mentalt störda ut.

Min marathonlåt. Ni Löpare som läser detta - lyssna på den här låten!

När jag är så arg så att jag känner blodsmak i munnen, eller när jag behöver den extra rushen av adrenalin lyssnar jag på den här låten. Hear me ROAR!

Avslutar denna musiktrippen med mina absolut favorittjejer från Robertsfors. Jag är en tjej som dyrkar marken Sahara Hotnihgts går på. Läs mer om det här.

22 Det här upprör mig

22/30

"Att tänka och tala väl, och tyda allt till det bästa" - brukade min farfar tydligen ge som råd. Och det är något jag önskar att fler människor kunde ta till sig.

Jag upprörs av folk som tvunget ska blanda sig in i diskussioner med pekpinnar, hela händer och propsa på att berätta så himla mycket för andra människor. Hur de ska äta (herregud va jag och andra fick ta mycket skit när jag outade att jag åt LCHF för två år sedan) hur de ska uppfostra sina barn, hur de ska träna, hur de ska sköta sin ekonomi och sitt kärleksliv.
Har man inget positivt att säga kan man lika gärna knipa käft tycker jag. Tips välkomnas hjärtligt, men tillrättavisningar går inte hem hos mig. Då blir jag en trailor trash brud som är med i Jerry Springer och gör snabba handrörelser framför ansiktet samtidigt som hon knäpper med fingrarna och knycker på nacken. "WHO are you to tell me that..." - all mindfulness och meditation ut genom fönstret alltså.

Jag upprörs av den generella missunsamheten som jag ofta stöt på. Av avundsjukan jag så länge fått genomlida med stukad självkänsla. Inte förräns jag började på gymnasiet kunde jag känna mig stolt över mitt arv och var jag kom från, det hade varit fult innan dess och inget man gjorde om man ville hålla sig på god kant med omvärlden (än en gång blir jag Jerry Springer tjejen när jag tänker på det) "F**k that shit!"

Nu måste jag nog brygga en kopp te och stilla min uppjagade hjärna, att tänka tillbaka på gamla oförätter leder ingenvart, det är bättre att tänka på veganska förätter jag ska servera på nyår! :-D

21 – Ett annat ögonblick

21/30

Det finns ju många ögonblick i ens liv. Dessa 30 ämnen är tänkta att handla om mig, och kanske också ögonblick ur mitt liv som har uteslutande med mig att göra - men eftersom jag gillar att gå på första tanken som dyker upp kommer således detta inlägg handla om någon annan. När jag läste "Ett annat ögonblick" var min första tanke: Madrid Marathon.
Det ögonblicket i Retiroparken då jag får syn på Tobias på upploppssträckan. Hans första marathon var snart avklarat och hela hjärtat svämmade över med glädje och framför allt: innerlig stolthet.

Efter mitt eget 10 km lopp skyndade jag mig hem till hotellet, duschade och gav mig ut mot först 30km sedan 37,5km och senare målet för att heja på Tobias. När jag såg honom på upploppet så kunde jag inte hjälpa att börja ropa, skrika och heja för fulla muggar där jag sprang bredvid det avspärrade målområdet. Jag ville att varje ord skulle hjälpa honom fram till målsnöret. Vilken kämpe! Det var många faktorer som talade mot honom; han lider av solallergi och sprang nästan 6 timmar i gassande sol. Han hade inte sprungit längre än 2 mil innan marathonet och har sedan dess nått en mer optimal vikt vilket inte var fallet då det var marathondags.
Trots alla dessa minus kämpade han - och segrade.

En stoltare och gladare flickvän kunde inte hittas någonstans i Madrid den 25e april 2010.







Nör andra marathonlöpare uttrycker sitt sug efter att springa mara igen så skrockar Tobias gott, han har nämligen kommit underfund med att en gång räcker alldeles tillräcklig! :-)

20 Den här månaden

20/30

julkalender. julgran. julpynt. juleljus. julmusik. julkonsert. julklappsinslagning. julbalett. juldoft.
juljuljul, är allt denna månad kan tänkas inrymma. Men! december har varit mer än jul!

1 stor kontinentalsäng har flyttat in
2 bebisflickor har fötts.
3 restaurangbesök har skänkt skratt i vintermörkret
4 nya bloggar har hittats och bokmärkts
5 år fyllde bloggen den 4/12

19 Detta ångrar jag

19/30
Ånger leder ingenvart, har jag nyligen totalt accepterat. Innan har jag ångrat en hel drös med saker, legat och grämt mig på nätterna och ofta haft en klump i magen över småsaker... Men så började jag så smått att meditera och försöka att praktisera mindfulness och i takt med att mitt sinne stillats lite mer växer insikten att ånger inte gör något gott.


18 min favoritfödelsedag

18/30
17 år känns lite som, tillsammans med 19, den värsta typen av födelsedagar för många. Bara ett ynka år kvar till körkort/systemet!

Men för mig är min 17års dag en otroligt speciell dag som går till historien som en av de häftigaste dagarna i mitt liv! Jag firade nämligen den i paradiset på jorden; Tufi, Papua Nya Guinea.
Anledningen till att vi var på PNG var att vår nära släkting Kent från USA skulle gifta sig med sin spanska fästmö Deborah. Kent är uppvuxen i en by mitt i djungeln då hans föräldrar verkade som missionärer där i 15 år. Kent ville visa sin blivande fru var han hade fötts och vuxit upp och tillsammans med byborna fira ett äkta bybröllop med inbjudna gäster från hela världen, min familj inkluderad. Mer om bröllopsäventyret har jag skrivit om här, detta skulle ju handla om min födelsedag!

Efter att mamma och pappa ringt till vårt resort från huvudstaden Port Moresby och sjungit i luren skulle hela gänget ut med en båt för att snorkla och paddla kanot i fjordar. Vattnet kring PNG kan jämföras med Australiens stora barriärrev - men här är det helt oexploaterat! Det finns alltså triljoner saker att titta på när man snorklar omkring och djurlivet under vattenytan är enormt! Båtturen tog oss även djupt in i fjordar (tänk Norges kust fast värme och paradisfåglar som låter i bakgrunden) där vi fick paddla in i regnskogsaktiga vikar där trädens rötter syntes ovanför vattenytan.. helt otroligt!!

Mitt i all födelsedagsuppståndelse glömde jag det viktigaste av allt när man är i Tufi: solskyddet! Så jag badade och snorklade en hel dag utan något som helst skydd mot solens katastrofalt starka strålar (som även de kan jämföras med Australiens) och resultatet blev nästintill förödande. Ajajaj!!!

På kvällen hade vi bbq och jag blev firad enligt amerikanska och spanska traditioner innan jag stöp isäng, solgrillad och mätt.




17 Mitt favoritminne

Det var i mitten av juni 2004. Jag hade träffat mitt livs finaste person för första gången 3 veckor tidigare efter att ha pratat på nätet i 7 månader. Sedan dess upphörde aldrig saknaden och längtan (eller smsandet) och när jag nu satt på tåget från Stockholm var jag helt vimmelkantig av förväntan. Vi skulle nu få hela fyra dagar tillsammans, men tre veckor hade passerat sen vi sågs sist och tänk om allt var förändrat nu, tänk om han hade kommit på att det inte var mig han ville vara med, hur hade jag kunnat tro det?? Och hur skulle det bli på perrongen, jag ville ju inte gå fel och känna mig töntig. Vad skulle han tro om mig om jag steg av tåget och såg alldeles lost ut...?

Tåget rullar in i Gävle och bromsarna gnisslar. Jag har röda converse och darriga händer. Ändå stiger jag ut på perrongen och försöker se så samlad, oberörd, världsvan och cool ut som möjligt. I folkmassan kan jag urskilja en otroligt lång pojke med keps, som i sina händer håller en utskriven lapp på vilken det står "Finey". Han ler mot mig lugnt och självsäkert och ger mig en såndär alldeles extra hård kram.

Precis i den sekunden kände jag att den här människan behöver jag inte låtsas med, det finns ingen image jag behöver upprätthålla, inga spel att spela utan det är bara han. och jag. mot världen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0