Steg 1 - check!

Idag är det tisdag, vilket innebär att för tredje veckan i rad har jag suttit med hjärtklappning medans jag med darriga fingrar loggat in på hemsidan för att titta på provresultaten. Idag möttes jag av den här gröna, fina, underbara texten:


YES! Jag har klarat steg 1 av PT-utbildningen. Och kan nu slappna av och totalfokusera på Steg 2 som pågår för fullt om dagarna. Jätteroligt, det är mycket mer praktik i Steg 2 så vi håller på med tester, manuellt motståndstränoing, stretch, fler styrketräningsövningar. Jag älskar't!

(och hörrni, de har glömt ändra, men jag fick faktiskt 99,5 på anatomin.. hade angett ett svar som itne fanns med i facit, så nytänkande är den här tjejen!)

Morgonkorven


hejhej! God Morgon! Hoppas ni mår bra!

(jag går hemifrån 07.30 och kommer hem 19.30. Min hjärna är en fullmatad korv, jag älskar mina peeps och jag sover som ett barn. Livet är hektiskt!)

Vilket är bäst?

Det här är vad jag ville jobba med innan jag bestämde mig för att bli PT. Är utbildad inom ett av ämnena och hade blixtvisitsanställning på byrå. Ibland läser jag tweets från kända namn i branschen och saknar den. Träningsbranchen är verkligen annorlunda inriktad. Inte sämre, men mindre....vass?
Smilar för mig själv när jag hittar klockrena saker som den här angående skillnaden mellan marknadsföring, pr, annonsering, och varumärkesprofilering. Smart!

a monday of monsters

En subtil måndag då jag inte delar så mycket av mig själv förutom några av mina allra mest älskade bilder och min bästa låt just nu. Enjoy.














Emotionellt inlägg (Viewer Discretion Is Advised)

Idag har jag en stor strålande sol i magen. Eller kanske är det är en fint vispad klick grädde? Eller bara en känsla av totalt välbefinnande? Något hjärtligt positivt i alla fall.

Anledningen kommer vi till, men först måste jag berätta avgörande fakta för att ni skall förstå vilken stor och mäktig känsla det här är som har slagit rot inuti mig.
Plats: F&S City
Pass: Box 1 (en träningsform som utifrån slagtekniker med handskar och handmitsar. En blandning av rak, kraftfull jympa på medelnivå och tuff, rolig kampsportsträning)
Ledare: Glenn Forrestgate (som skrivit den mycket starka boken När mardrömmen blev sann)
Antal motionärer: 60!

Jag gick ensam till passet, och förlitade mig på turen att hitta en jämnlik träningskompis. Det blev inte som jag tänkte mig. Till min initialt enorma besvikelse hamnade jag med en dam, 50+ med mycket bristande kunskaper i hur man utför sparkar och slag på rätt sätt. Jag blev deppig på en sekund och kände att världen rämnade (snacka om att bygga luftslott!)
Det visade sig även att hon hade en armskada vilket hindrade henne i längden att assistera mig som mitshållare.

Jag tänkte tillbaka på passen med min PT Christian, och vilken enorm lyx det är att få proffshjällp med sin kampsportsteknik. Jag skakade av mig de negativa känslorna så gott det gick och gjorde det bästa av situationen, om än med något stukad glöd.
Efter diverse intervaller (i grupper om 6 skulle en i taget sprinta över hela salen, göra två armhävningar - när näste på tur såg personen komma fram och börja göra armhävningar var det dags att för den att spurta dit) och krävande stationer med plankan, upphopp, crunches osv varvades det ner med QiGong och.....meditation! Wow, det är första gången jag är med om att ett pass utanför yogafacket inkorporerar meditation - jag blev både förvånad och ytterst glad. Alldeles för längesedan jag satt och denna korta lilla meditationssnutt kom som en välkommen reminder för mig.

Det var på väg hem som den här otroliga känslan jag beskriver i början av mitt nu novelliknande inlägg infann sig. Och den kom som en smäll på käften! Jag kom på, kära läsare, att under passets gång hade jag utfört några saker som jag inte ens reflekterat över:
Jag hade instruerat och tipsat den här damen ang. hennes teknik.
Jag hade peppat och pushat henne när hon såg ut att behöva det som mest.
Jag hade föreslagit andra aktiviteter att göra för att inte tappa puls när hon fick ont.

Vet ni vad hon säger när vi skall påbörja vår nedvarvning?
"Åh va mycket jag har lärt mig idag, tack och lov att jag hamnde med just dig!"

När jag kom på det här på vägen till tunnelbanan, så var det något som klickade till inom mig. Vet ni vad jag insåg? Att jag valt helt rätt. Nästa helg påbörjar jag min resa mot PT yrket, och jag kände att jag nästan haft min första session med en klient! Utan att tänka på det - det hade kommit helt naturligt, utan att kännas konstlat eller obekvämt.

Vet ni vad det kallas?
Att hitta rätt. Jag har hittat rätt.

Mäktigt.

I fought - and I found. IT.


13dagsaftonmiddag

Igår hade vi trettondagsaftonmiddag här hemma för min svärfamilj, som jag håller så kär. Det är den finaste samlingen hjärtliga, roliga, spontana och genuina människor som när vi träffas alltid bjuder på sig själva och därmed duggar skratten alltid tätt. Så även igår. ♥










Nu börjar julen!

Snart är hela familjen samlad, tåget från Stockholm var försenat (såklart) men snart är även Londonborna i Mölle och då börjar julen, på riktigt!


Vad är du?


Med en Västerbro mellan mig och Honululu

Jag kanske måste förklara mitt kryptiska "idag är det ett år kvar" inlägg. Det är kanske inte så många som har hört mig tjata om mitt paradislopp men igår var det alltså 365 dagar kvar. Ett år att komma i form.
Därför har jag i veckor tänkt att: "den 11/12, då smäller det. Då börjar jag!"

Sagt och gjort. Men. Varför tar det sån tid att komma ut? Först ska man hitta rätt kläder. Jag äger inga fodrade löpartajts då jag är helt novis när det kommer till att träna utomhus på vintern, så jag fick rodda ihop två par vanliga löpartajts istället. Termometern visade nollgradigt och i min fullständiga vinterutomhusträningsförvirring visste jag inte hur mycket jag skulle klä på mig. Så jag klädde på mig. Och klädde på mig lite till.
Ah! Klar. Då ska bara broddarna på skorna. Japp! Så var det klart. Fan. Måste kissa en sista gång.

Äntligen! Går ut genom porten. Slår på Garmin. Som dör, det första den gör. Upp igen, lämna den + pulsbandet. Kanske skulle man kissa en sista sista gång? Jag ska ju trots allt ut på långpass.. river åt mig en extra buff, ifall det skulle vara polarkyla ute.
Tassade iväg på Götgatan, vek av vid Erikdalsbadet och rundade Danvikstull. Här slog det mig: Josefine. du. blir. inte. kall. Vantar av, upprullade ärmar.

Här är min "nu börjar jag träna inför marathon 11-12-11" runda:

Dryga 15 km.
Planen för dagen var att göra en grandios och storlagen öppning på marathonåret, genom att testa Västerbron för första gången i mitt liv. Denna bro som gäckar marathonlöpare två gånger under samma dag i juni. Och i min stora glädje över att jag klarade Västerbron utan stopp (även om jag kände för att göra en Rocky längst upp och hoppa på stället med armarna sträckta över huvudet) sprang jag fel; jag skulle vikt av till höger och rundat västra udden av Söder för "den perfekta inramningen".

Hur det gick? Det var tungt! Snömodd är inte min bästa vän. Men inte en enda gång behövde jag stanna, och det känns grymt! Den enda sträckan som var plogad var just Västerbron, och där hade jag eminent sällskap av Lykke Li på uppvägen och älskade Sahara Hotnights på nedvägen. Det blev både medsjungning (jag skrämde livet ur två italienska turister som stod och fotade alla hänglås på bron) och lufttrummor för att hålla humöret uppe.

Med mig under loppet var, som alltid Ingmarie. Hon springer alltid osedd vid min sida och peppar mig. Nu har hon varit med mig i 31 gradig hetta när jag sprang det inofficiella halvmarathonet i juli och så nu, nollgradig snömojs i Stockholms innerstad.

Så, nu är jag igång. Det känns så kul! Och fantastiskt, fruktansvärt, gastkramande, själaskakande skrämmande. För första gången i mitt liv så är något ställt på sin spets:
upp. till. bevis.

En sak är säker, när man får kommentarer som den här, så känns allt lätt.
"Jag lovar att jag ska vara med dig v-a-r-j-e gång det är jobbigt på löpträningen. Ska bo på ett särskilt litet ställe i din hjärna och du kan plocka fram mig precis när du vill och jag ska peppa dig, mana på dig, tala förstånd med dig (när tror du inte kan mer) och pressa dig. Jag kommer säkert att skälla lite på dig med men mest kommer jag att hylla dig för jag vet att du kan! Go girl!"

Vinterpromenad i mörkret

Eftermiddagen spenderades med bäste Mattias och snön runt Karlberg. Prat, prat, minnen, skratt, mer minnen och framtiden. Med stelfrusna lår tog vi oss sedemera till Waynes på Tcentralen där vi fikade och pratade ännu mer, det var ju så länge sen sist! Men förhoppningsvis inte lika länge tills nästa gång. Bästa du!



Om telefonen bara kunde ringa

Sitter med telefonen så nära, redo att svara när veterinär Maggan ringer. Ville inte ta något dramatiskt avsked imorse och göra det jobbigare och mer förvirrande för Nessla, men det känns tungt att jag inte sa hej då innan vi for hem igen. Vi stannade till vid Värmdö köpcentrum men vädret blev så dåligt att vi bara ville hem. Bara det inte blir sämre ikväll när vi ska hämta hem lilla Nessla. Det är så tomt utan henne här hemma...

Operation för Nessla

Tänk, va jag är glad att vi köpte Nessla från en uppfödare som trots att det är över ett år sedan hon lämnade henne ifrån sig fortfarande bryr sig så mycket att hon är villig att hjälpa till, ringa samtal coh stötta när man behöver!

Det har varit en tumultartad dag, känslomässigt. Äntligen har vi en plan för vad som skall hända med vår älskade mops inverterade spenar; det står klart att en operation är nödvändig. Man tar en hög risk när man söver mopsar, narkos och trubbnosar går inte hand i hand och flera komlikatoner kan tillstöta, framför allt med andningen.
Vår uppfödare Maria har engagerat sig i detta på det mest omtänksamma sett och fixat så att Nessla komemr att få vård av en av de bästa veterinärerna i Sverige. Jag är så tacksam!

Det var inte bara besked om operation vi fick idag: många av de saker Nessla har uppvisat tyder på att hon är allergisk. Så vi har nu satt henne på en eliminationsdiet för att utreda om det är fodret hon inte tål. Vi behandlar öven med spot-on lösning för att utesluta om det är ohyra.
Skulle hon inte bli bättre om 6-8 veckor får vi gå vidare med blodprov.

Medans jag går runt och oroar mig, så sover Nessla tryggt vidare i mitt knä....

My Dad used to say..

Min pappa brukade alltid säga "En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk har bara en: att bli frisk".
Åh, va det är rätt. Efter bion märkte jag att halsontet jag vaknat med i morse spritt sig till ett generellt sjukdomstillstånd, och senare på kvällen stod det klart att det är feber, led, muskel - och huvudvärk som gäckar mig.

Är det något jag avskyr, är det att känna mig ynklig och svag. Det jag önskar mest förutom att mirakulöst bli frisk till imorrn är att jag hade mirakelpillerna Ben jag köpte i London för två år sedan, de botade allt! PLUS! de såg jätteroliga ut. Sjukt seriösa.


blötdjur

trött efter kvällspasset som blev core bosu. Dyblöt efter efterföljande dusch. Och kanske lite knäpp, rent allmänt?
gif animation creator
Gif animation creator

Namaste

Sitter med världens största kopp te, tända ljus och boken F**k it framför mig. Har varit på morgonyoga och känner mig urstark. Behövde inte bryta position en enda gång, kom långt i ställningarna och kände att jag hade helkoll på andningen. Ursäkta franskan, men fy fan va skönt det känns när kroppen är stark. Inte hulkenstark, utan mer seg, uthållig och responsiv. Im on top of my game idag.

Och angående boken F**k it, som min snälla syster skickade från London, så handlar den om att släppa kontrollen.
"In this inspiring and humorous book, John C Parker suggests that saying Fuck it is the perfect Western expression of the Eastern spiritual ideas of letting go, giving up and finding real freedom by realising that things don't matter so much (if at all)"




Ibland är något helt fel med mig

Ibland uppfattar jag att jag gör saker som kan verka halvt tokiga. Jag lyssnar på SR's fantastiska dokumentärer varje morgon när jag går min ca 79-83 minuter långa skogspromenad med Nessla. I morse lyssnade jag på dokumentären Gottrörakrashen. Den 27 december 1991 bryts den fridfulla julstämningen vid trafikledningen på Arlanda av ett lika behärskat som ödesdigert meddelande över radion: SK751… vi havererar i marken här..

Jag promenerar koncentrerat vidare och lyssnar intresserat. Kommer hem igen, slår på datorn - kommer på det jag skulle göra idag som jag har skjutit upp i flera dagar. Klickar mig in på hemsidan, fyller i fälten. Sen kommer jag på vilken halvstörd situation jag hamnat i. Inser på vilken hemsida jag är inne på. Vilka datum det rör sig om. Och bryr mig inte. Borde man inte bli lite vidskeplig, eller åtminstone reagera på att man sitter på SAS hemsida och ska boka flyg till Skåne över jul strax efter att man lyssnat till denna dokumentär?

vem snackade skit om hösten?

Det här är ju BRA, gott folk!


efter spikmattan: spiktofflor

Jag har länge försökt mig på spikmattan, men den. gör. för. ont! I somras läste jag att spiktofflor skulle vara sköna och bra att knata omkring i - och i en av födelsedagspresenterna jag öppnade i New York låg ett rosa par. Nu i oktober passar det ju bra med rosa saker, och efter att ha tassat runt i dem ett tag kan jag glatt säga att jag gillar't! Gör inte jätteont, och ökar verkligen cirulationen i fötterna!

nej nej, inte snö!

Alla misströstade utan mopsen, som älskar snö!



det är nog såhär

Jag tror jag vet hur det funkar nu. Ju sämre man har mått, ju djupare man sjunkit och hur hopplösare framtiden har sett ut desto mer genererar dessa faktorer tillsammans den kraft med vilken man slår tillbaka med. Ingen viljestyrka, disciplin eller jävlar anamma i världen kan mäta sig mot den inneboende kraft som kommer av att man märker att det är dags att ta plats på livets scen igen, att vilja ha tillbaka sin fönsterplats i livets dubbeldäckarbuss och att känna att det är helt ok att borsta tänderna varje dag.

Det känns som att jag har legat i en svart kokong ett tag, inuti ett svart trådnystan utan sprättnålen som skulle kunna hjälpa mig ut. Ju mer jag försökte forcera min väg utåt/framåt desto mer tog det av mina krafter och jag blev kvar där inne i mörkret längre än om jag bara hade bidat min tid och väntat på naturens gång.

Jag har kommit ut nu (nej, inte ur garderoben) och känner mig (här höll jag på att skriva pånyttfödd men det kändes som att folk skulle få upp en bild av att jag suttit i fängelse och funnit Gud eller blivit uppsamlad i buken av all galenskap som Livets Ord bjuder på) Så nej - inte pånyttfödd. Men.... fräsch? Det känns som att någon bytt ut alla komponenter i mitt kretskort, gett mig en 20.000 mils service eller bara bytt vindrutetorkarna så att jag kan se lite bättre. (från Gud till elektronik till bilmetaforer, här går det undan!)

Äsch, så märkvärdigt är det faktiskt inte. Jag mådde dåligt ett tag. Nu mår jag bra igen. Snitsigt, eller hur?

Det är en kylig måndagmorgon i Sveriges huvudstad, jag har börjat veckan med meditation och långpromenad med mopsen. Allt bådar gott för veckan som ligger framför oss.
Let's have e good one.



Tidigare inlägg
RSS 2.0