Nu traderar jag bort några helt oanvända saker, bland annat ett Alfons Åberg pussel och en jättesöt hundtröja som var alldeles för liten för Nessla, hon skulle ha sett ut som en tjock Spice Girl i den, men på en mindre hund som chihuahua eller yorkie sitter den säkert fint! (och hunden måste inte heta Glenn, a.k.a komma från Göteborg för att kunna ha den...)



Sen funderar jag på att lägga upp en auktion gällande mina Fafi Adicolor Adidas skor, som jag använt två gånger. Jag fick dem i present av Tobias för fyra år sedan och har efter två små promenader faktiskt stått på första raden i bokhyllan för alla att se. Storlek? 36 2/3. Har sparat allt, de extra skosnörena, silkespappret de låg i och såklart: den fina dustbagen. Det är så få som vet vem Fafi är nämligen så jag tänkte höra mig för först om det kanske finns någon läsare som vill köpa skorna?
Fafi är alltså en av Frankrikes, om inte världens främsta grafittikonstnärinnor och har samarbetat med fler märken förutom adidas, som LeSportSac och MAC. En riktigt cool brud!

Ihh, va mycket som har hänt de senaste dagarna! Jag hinner inte riktigt med. Idag är i alla fall en sådan dag då jag faktiskt måste ta det lilla lugna för jag nämligen lämnat blod för första gången imorse, och känner mig matt. Tydligen så tror kroppen att den har varit med om ett trauma när den förlorar 4,5 dl blod på 5 minuter. (Tänker mig vad som pågår i min kropp just nu - större förvirrring än vanligt alltså!)

I söndags var vi på en helt fantastisk adventskonsert i Blå Hallen (japp, där Nobelfestens middagsdel tar plats!) med min mamma och pappa som var uppe samt min syster och svåger. Jag väljer att sätta fantastisk i kursiv enfasstil för den var inget annat. Otroligt koreograferad, körsången var den bästa jag någonsin hört och hela programmet var vattentätt - inte en felton (jo, EN, men det låtsas vi inte om..) och rolig! Det var inte bara ett matande av sånger man fick utan en show med glimt i ögat - dirigenten läste väldigt roliga rim som presentation för kommande nummer och alla medverkande bjöd på sig själva.
Det bästa, tyckte jag, var när körerna körde kolibrisången från Kalle Ankas julafton, ni vet? Och det absolut mest stämningsfulla var när körerna placerade sig runtom oss i publiken längs med väggarna och körde ett helt fantastiskt arr av Det är en ros utsprungen. Då fick jag gåshud och nästan en tår i ögonvrån.











Efteråt åkte vi hem till min syster i Vasastan för att mumsa på adventsfika och årets glögg med saffran i - har ni smakat? Mycket mycket god! Min syster är absolut världsbäst på att baka och räds inte att testa nya saker. I söndags hade hon bakat en chokladmaräng/glasstårta! Mycket mmmande blev betyget.





och igår! Ny konsert! Men.. ja - lite annan musikstil om man säger så. Det var dags för Deftones i Fryshuset! Tobias fick två biljetter av mig i födelsedagspresent och snällt nog fick jag följa med! Förband var Khoma och Coheed & Cambria som tyvärr, var jättejättejätte dåliga. Sångaren i C&C var förvisso väldigt tonsäker (och dessutom såg han ut som Sideshow Bob så han var rolig att titta på, det lilla jag såg med mina 1,5 m över havet) men nej, det var inte bra.
Så till slut - efter tre timmars väntan kom Deftones på scen och levererade? Ja, det gjorde de!! Jag vet inte om det är så många läsare som vet det, men jag har pluggat ljudteknik i två år och kan ibland tycka att även mitt favoritbands konserter är dåliga för att ljudbilden brister. Men om man överser en djävulsk ljudnivå så fick ljudet tumme upp (lite mycket bas kanske....petigt!) Men trummisen - herregud. Så bra!
Två av Deftones låtar är lite extra speciella för mig, de är nämligen sånger som finns på den allra första CDn Tobias brände till mig efter mitt första besök i Gävle - för 6,5 år sedan. Och visst spelade de be quiet and drive. Och jag färdades med ett leende på läpparna hela vägen tillbaka till sommaren 2004 ♥

12/30

Förlåt för det tråkigaste inlägget ever. För jag har nämligen bara tre saker i min handväska, på grund av att jag inte har en handväska, utan snarare tjugo. Då tar det för lång tid att flytta över alla grejer från väska till väska.
Men tre saker har jag ju alltid med mig:
iPhone, plånbok och nycklar.

Nyckelringen kommer från Marc Jacobs och inhandlades i New York i september

Den nu luggslitna plånkan kommer från Gucci och inhandlades i Milano 2008.

En gång om året har vår djuraffär gratis fotografering för alla djur. Gratis på så vis att själva fotograferingen inte kostar något, men vill man ha några av bilderna får man betala. Men det kostar inte en så stor slant. Även förra året fotades Nessla och bilderna som kom med posten 2 vekor senare var bedårande! Detta året skulle hon ligga ner för att dölja monsterärret på magen. Vi valde två jättefina bilder på henne att rama in här hemma.

Efter fotograferingen sa Jannis, fotografen, att "jag har en mops uppförstorad på mina reklamskyltar jag ställer ut" - och så visade han. Nessla! Vår lilla reklammops alltså. Undrar när första filmrollen kommer?

Det var 15% på alt i butiken och eftersom vi hade varit där igår och testat ut visste vi precis vilka två klädesplagg från Hurtta vi ville ha. En overall och ett täcke att ha när det blir kallt. Hem släpade vi även FJORTON kilo hundmat - Nessla går på eliminationsdiet och äter ett speciellt hyperallergeniskt veterinärfoder som de hade 20% på.

Jag tror Nessla kommer behöva vänja sig lite vid att ha kläderna på sig, speciellt overallen. Hon gick med hög benföring här hemma och tyckte hela karusellen var väldigt tveksam. Hon var i alla fall tveklöst söt!!

Igår var det Thanksgiving i USA, vänner och familj som bor där bedyrar sin tacksamhet i mejl och brev. De äter massor av mat, säger grace och kollar på football.
Inspirerad av det här kände jag otroligt tacksamhet idag när jag kom på att jag bor med en man som lägger märke till saker, och gör något åt dem. Idag kom han in i köket med våra B&O fjärrkontroller och sa "har du sett så äckliga de här är? Inte konstigt att jag är sjuk!"
Sen satte han sig ner och rengjorde dem. Fjärrkontrollerna. Med tops! Bless.......

11/30

Jättetråkigt ämne ju! Däremot kan jag gärna berätta vad jag drack, för alla måste dricka det här teet innan det är dags att cheka ut och gå upstairs: Rooibos te med tranbär och goji. My god!

Vilken fin dag det har varit idag! Efter att Tobias släpat upp jullådan så satte jag på klassiska christmas carols till vilka jag sorterade och pyntade järnet. Och fint, det blev det! Det enda som fattas nu är granen, men den får inte komma upp förrän första advent.


Efter pyntandet åkte jag iväg för att möta mamma. Vi skulle gå på vinterpromenad runt Karlberg och jag hoppades verkligen att solen skulle skina och att snön skulle glittra. Men... istället vandrade vi i ett väldigt ihärdigt snöfall tills vi kom till västermalmsgallerian där vi drack te för att sedan fortsätta för lite julshopping på Åhléns. Ljuslyktor, grönmossa och hårfärg var några av sakerna som fick följa med hem.




Efter en heldag med mammis åkte jag hem, med nyfärgat hår och pysselandan på högsta nivå; dags att fixa iordning nya ljusstaken med mossa och pynta färdigt!

Efter att man ätit kan man ibland hamna i s.k paltkoma. Det händer aldrig med Nessla, hon går direkt till sin bädd för att börja snurra omkring på rygg, låta som ett monster och bita i bädden från ryggläge. Knäppryck deluxe!
Make animated gif

10/30
Nessla bär idag en tröja från New York som beskriver hur du tar dig till Yankee Stadium - och matte inviger björnf... eller jag menar pälsmössan! För idag behövdes den verkligen i Stockholm. Koftan kommer från H&M och kjolen (ja, jag vet, mitt i vinterrusket!) kommer från Miss Real (köpt på TK Maxx i Battersea, London)

Nessla mår toppen! Leker med sin boll, och inte ens när vi (läs Tobias, jag stod mest och halvt hjälpte till samtidigt som jag var otroligt queasy) klippte stygn och drog bort suturer (eeeeewwwwww) var hon speciellt besvärad. Vi har fått recept på hundars motsvarighet till Citodon, men vi tvekar på att ge den till henne iomed att hon inte visar några tecken på att ha ont... Jag skulle inte tveka en sekund på att ge henne smärtstillande om hon visade tecken på att gå runt och spänna sig, men hon är ju precis som vanligt! Veterinären sa att man skulle hålla koll på kräkningar eller blodig avföring, för det var en relativt vanlig biverkning, och varför riskera DET när hunden inte visar några tecken på smärta?

Sitter med telefonen så nära, redo att svara när veterinär Maggan ringer. Ville inte ta något dramatiskt avsked imorse och göra det jobbigare och mer förvirrande för Nessla, men det känns tungt att jag inte sa hej då innan vi for hem igen. Vi stannade till vid Värmdö köpcentrum men vädret blev så dåligt att vi bara ville hem. Bara det inte blir sämre ikväll när vi ska hämta hem lilla Nessla. Det är så tomt utan henne här hemma...

09/30

Jag skulle gärna vilja vara romantikkristen - att tro på allt det fluffiga och goda och ljusa och himmel (och automatiskt helvete men det tänker vi inte på nu för det är absolut inte romantiskt) och jag tror att jag omedvetet och ogenomtänkt haft den realationen till min tro.
Men så hade vi en diskussion på jobbet förra året, det var två småbarnsföräldrar som pratade om vad de skulle säga till sina barn när man ställs inför frågan vad som händer efter man dör.
-Men du säger alltså inte att man kommer till himlen till din dotter?
-Nej, varför skulle jag det? Det är jag ju inte ens säker på själv.

Det var då jag började tänka vad jag säger till mig själv, och vad jag egentligen tror på. Och kom fram till att jag inte tror på någon Gud. Jag tror inte på någon kyrka, eller någon annan religion för den delen. Det som tilltalar mig mest av religionerna skulle väl vara buddismen, för det känns för mig som så mycket mer vägledning och "tips från coachen" än 10 guds bud-style. (DU SKA)

Jag tänker på den kristna södern i USA där vetenskap och evolution ses på med förakt, och inte lärs ut i vissa skolor. Creationism har de istället. Bra jobbat där... bara avfärda evolutionen - gör det. Small potatoes.

Jag tycker det är jobbigt att vara på kyrkbröllop  när prästen säger "äktenskapet är instiftat av Gud och skall inte brytas av människan". Då får jag handsvett. Allt känns så tvingande och uppbindande, som ett telefonabbonemang med hundra års uppsägningstid och INGEN kundservice!

När jag var liten trodde jag stenhårt på Gud när jag hade tappat bort något. Jag kunde sitta på mitt rum och leka med mina Polly Pocket vars dockor var absolut minimala, och rätt som det var hade jag tappat bort en. Då bad jag "Gud som haver barnen kär" och vips! så hittade jag dockan igen. Det var bevis nog för mig då.
Och det är inte bevis som skulle vara avgörande för min tro idag. Det är att man ska tror på något annat, något större. Jag förstår att människan bara är en ynka partikel i universum, men varför inte tro på sig själv?
Att man kan göra gott, att man kan finna styrka och tröst i sig själv utan att någon annan förlåter ens synder eller säger åt en att inte äta bacon.

När man dör? ja då kanske det kommer bli som när man når den allra högsta graden av medvetenhet inom meditation? Lidandet är slut och så även livet. Det hade varit grymt.

Vid mitt skägg, min grabb har bloggat igen. Fantastiskt roligt!

Kyckling i ugn med blomkålsmos till plus en sås med hönsbuljong, creme fraiche, grädde och massor av dragon.

08/30

Det finns ett ögonblick i mitt liv, som oåterkalligt förändrade min framtid. När jag tänker på chansen för att det här verkligen skulle hända så kan jag får en klump i magen - för det är ett så litet fönster av chans - och ändå hände det!

En mörk novemberkväll för sju år sedan satt jag som så många andra kvällar famför datorn i mitt rum på SSHL. Jag hängde, som majoriteten av alla svenska ungdomar på Lunarstorm och höll precis på att skriva in mina inloggningsuppgifter då jag kastade ett öga på "Dagens Nunor" - en grupp presentationsbilder som visades i en minut för att sedan ersättas med nya ansikten.
Där var han. Den snyggaste killen jag någonsin hade sett. Som om jag vore fjärrstyrd klickade jag mig in på hans presentation.. tittade på vad han hade fyllt i för intresse/favoritmat/musikstil/relationsstatus/klädstil  och det enda jag tänkte var "Var i hela fridens namn ligger Gävle?"

Gick in i hans gästbok och skrev


hej






Ett ögonblick. Ett ord.

Och då ska alla sova. Sova ska också vareviga katt. Snön faller utanför och jag är så glad att denna totalt ovärda dag är slut. For f. sake.

Sängen. Nu.

07/30

Min bästa vän. Jag hade tänk skriva om den som aldrig övergett mig, som alltid stått bakom mig och klappat mig på ryggen när jag varit ledsen - som firat med mig när jag varit glad och som tröstat mig när jag varit rädd. Aldrig någonsin har den vänt mig ryggen och det är till den jag alltid vänt mig när jag känt vilken stark känsla som helst. På senare år har jag dock insett att denna vän inte alls hjälper mig - utan i allra största grad stjälper mig, och jag kämpar nu med näbbar och klor för att göra slut med denna kompis.
Det är dock lättare sagt än gjort.

Vem jag pratar om? Det är inte en vem - det är ett vad. Maten. Godiset. Innan, när jag var så okontrollerat obunden till mig själv reagerade jag inte ens på att min tankebana ofta, om inte alltid såg ut såhär:
Känsla: Åh va tråkigt jag har/Åh va ledsen/glad jag blev nu
Tanke: Om jag äter godis blir allt bättre. Det är synd om mig/Det här är värt att fira. Godis är bra när det är synd om mig/när jag är glad.

Det läskigaste är att jag ser föräldrar grundlägga detta beteende hos deras barn! Barnet blir ledset - mamma/pappa säger: naawh, det är ingen fara - vill du ha en glass? Vad lär sig barnet? Allt blir bra efter jag slagit mig/blivit ledsen om jag äter glass (eller vad det nu än är). EN gång är ju såklart inte något som sätter behviorala spår kan jag tänka mig, men med ett upprepande av "jobbig känsla: belöning i form av mat/sötsaker" följer stora risker...

Med meditation och en ökande självinsikt så kom jag fram till att dessa känslor hade totalt tagit kontrollen över mig, men nu fan var det slut! Men ett mönster så djupt inrotat är svårt att bryta sig ut ifrån - men jag har numera kommit så långt att när jag idag kände efter beskedet om operationen och allergiutredningen att "åh, jag vill bara krypa upp i soffan med en godispåse och gömma mig. Godiset kommer få mig känna att allt kommer bli bra" kunde tänka "men vad skulle det hjälpa för? Nessla skulle ju inte må bättre om du åt godis (you dumb fuck!) (Jag tog tillbaka dumb fuck sen, kom på att det inte var så snällt sagt till mig själv och man ska tänka snälla saker till sig själv...)

Tobais sa häromdagen att
"Det är svårt att ta ångestkänslorna på allvar om det enda som behövs är en påse godis att ställa allt till rätta."
Och oh boy, han har så rätt. Jag skrattade rakt ut när han sa det, det fick mina känslor att verka så löjliga och töntiga - varför ens lyssna på dem?

Jag är glad att jag har kunnat få så pass mycket objektivitet i mina tankar kring mat och sötsaker och för det mesta går det bra att skjuta dem åt sidan och istället ta sig an det verkliga problemet genom meditation - Vipassana style som Tobias är min personliga guru inom. Det är en rejäl kalldusch när man känner sådär, känslorna härjar inom dig där du sitter helt still och det känns som du skall ätas upp inifrån - men du flyr inte. Inte till mat, godis, sprit, sex, droger, spel eller träning. Du sitter och blundar med händerna i knät och face:ar dig själv - och DET är jobbigt. Men ack så givande!

Ett brutalt ärtligt och utlämnande svar om mig själv. There you go! :-)

Tänk, va jag är glad att vi köpte Nessla från en uppfödare som trots att det är över ett år sedan hon lämnade henne ifrån sig fortfarande bryr sig så mycket att hon är villig att hjälpa till, ringa samtal coh stötta när man behöver!

Det har varit en tumultartad dag, känslomässigt. Äntligen har vi en plan för vad som skall hända med vår älskade mops inverterade spenar; det står klart att en operation är nödvändig. Man tar en hög risk när man söver mopsar, narkos och trubbnosar går inte hand i hand och flera komlikatoner kan tillstöta, framför allt med andningen.
Vår uppfödare Maria har engagerat sig i detta på det mest omtänksamma sett och fixat så att Nessla komemr att få vård av en av de bästa veterinärerna i Sverige. Jag är så tacksam!

Det var inte bara besked om operation vi fick idag: många av de saker Nessla har uppvisat tyder på att hon är allergisk. Så vi har nu satt henne på en eliminationsdiet för att utreda om det är fodret hon inte tål. Vi behandlar öven med spot-on lösning för att utesluta om det är ohyra.
Skulle hon inte bli bättre om 6-8 veckor får vi gå vidare med blodprov.

Medans jag går runt och oroar mig, så sover Nessla tryggt vidare i mitt knä....

06/30
Förutom att vara halvkrasslig, dock feberfri, har jag gjort ett superstort val idag, något som har varit något av en hemlis här på bloggen och kring vilket jag inte sagt många ord om. Men idag står det klart att:
Ansökan är inskickad!

Jag påbörjar en utbildning i januari, och skriver mitt sista prov 26/3 2011. Sedan är jag Legitimerad Personlig Tränare!
Jag kan inte börja på att försöka förklara hur bra och rätt detta känns. Länge har jag letat med ljus och lykta efter något inom arbetslivet som känns som jag. Och såhär glad känner jag mig just nu när jag äntligen har funnit det:


Den som kläckte idén hos mig var först min kusin Ulrika som jobbar som PT på World Class Värmdö. Hon är den mest tuffa, ambitiösa och godhjärtade förebilden jag kan ha i denna typen av jobb. Den andra, som verkligen förankrade idén att det verkligen skulle vara något för mig var min PT Christian. Efter att ha ställt vad som tycktes vara 1000 frågor lät jag ett frö gro, och nu har beslutet slagit rot i mig, på riktigt.

Skolan jag har valt (med omsorg) är PT-school. Många jag har pratat med har gett dem fina vitsord och min egen sambo har gått deras preparandkurs och lärde sig fantastiskt mycket på bara en helg!

Äntligen!
För snart 2 veckor sedan skickade jag iväg ett blodprov till Norge för att se hur det står till med balansen av fetter i blodet, min Omega 3 nivå, omega 6 nivå, fettsyrabalansen och få en sammanfattande fettsyraprofil.
Jag skrattade lite när jag såg nivåerna, det syns att man äter lchf och inte inte är fetträdd! :-) Men mer omega 3 behövs, det står ju klart.








BOOOM *spränger mättat fett stapeln* haha!

Här följer en liten film som visar hur man går tillväga om man också vill testa sina värden

Min pappa brukade alltid säga "En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk har bara en: att bli frisk".
Åh, va det är rätt. Efter bion märkte jag att halsontet jag vaknat med i morse spritt sig till ett generellt sjukdomstillstånd, och senare på kvällen stod det klart att det är feber, led, muskel - och huvudvärk som gäckar mig.

Är det något jag avskyr, är det att känna mig ynklig och svag. Det jag önskar mest förutom att mirakulöst bli frisk till imorrn är att jag hade mirakelpillerna Ben jag köpte i London för två år sedan, de botade allt! PLUS! de såg jätteroliga ut. Sjukt seriösa.

05/30

Kärlek är

...när killen man älskar kan tänka sig att låta tapetsera fondväggen i sovrummet trots att han egentligen nöjer sig med vita väggar.

...när hunden som tassar omkring hemma ställer sig på bakbenen och tittar på en som om hon frågar om hon får komma upp och mysa, för hon vill bara vara nära.

...när man får vykort från andra sidan av jorden från någon man trodde glömt bort en.

...när killen man älskar köper hem liljor för att det är din favoritblomma och själv går runt och nyser pga kraftig allergi.

...när man blir nattad med kli på rygen varje kväll man går och lägger sig.

...känslan att det är ok med tandkrämsfläckar i handfatet pga att det är hans tandkrämsfläckar och om han försvann skulle man sakna de där tandkrämsfläckarna/glasen som glömts framme/kläderna som ligger i en hög på stolen så mycket att man knappt kunde andas.

...mopspussar.

Funderar på att efteranmäla mig på Runner's Store på fredag. Jag har ju inte sprungit nåt lopp i Sverige sen.....Kungsholmen Runt? Det kan ju jämföras med förra året då jag sprang lopp till höger och vänster kunde tyckas.
Men nu kan det var dags för en milare på lördag alltså. Banan ska tydligen vara tuff och utmanande, undrar vilka sorts skor man ska köra på då? Jag känner inte alls till området så jag kan inte avgöra dojjvalet. Duger asfaltstjänare, eller ska man ha terrängskor?
Help, please?

04/30

Jag är sladdbarn. Att vara sladdbarn kommer med både fördelar och nackdelar. Fördelarna för mig var att jag inte behövde dela mina morföräldrar med någon annan. Moaha! Och att man fick göra saker de inte fick.
Jag har nog spelat i ligan bestående av de mest efterhängsna, ihärdiga, uppmärksamhetssökande småsyskonen. Kort och gott: jobbig lillasyster.

Nackdelarna, ja det är att jag bara var 7 och 10 år när mina storasystrar flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet. Ensamt blev det. Ofta önskade jag att de inte alls hade flyttat hemifrån utan bodde kvar, ockuperade badrummet på morgonen, tvingade en att gå ut med hunden, spelade Nirvana jättehögt och bråkade om vem som skulle plocka ur diskmaskinen. Ibland känner jag att vi inte riktigt känner varandra, för att vi inte har gått igenom allt det här tillsammans. Jag tycker otroligt mycket om dem, när vi träffas har vi alltid jätteroligt och jag är så glad att jag har syskon överhuvudtaget, men vad vore ett svar om det inte vore ärligt?

Mina syskon har stora hjärtan, är spontana, roliga, otroligt smarta och drivna. Och de är mina. Det är jag så extraextra glad över.

Mitt i mörkaste och regnigaste november fyller min älskling år, och med tanken att världens gulligaste 4 bitstårta skulle göra vem som helst glad startade vi födelsedagen med sång och paket! Repetoaren innehöll både ja må han leva samt klassikern från Kalle Stropp. Med sömndruckna ögon (som sedan visade sig vara resultat av en enorm skådelspelartalang) log min älskling mot mig och det var det som var målet för dagen, att få Tobias att le så mycket och så ofta som möjligt.

På kvällen gick vi ut och åt, och höjde skrattration på stället med tusen procent. När jag och Tobias är på riktigt bra humör så kan vi bara inte sluta skratta och fåna oss. Jag tror vi tog 500 bilder med min iPhone och spelade in filmer så det stod vilt till.
Kvällen avslutades med vad vi trodde var ett säkert kort: en ny film med Ben Stiller; Greenberg. När den slutade uttryckte vi ett högljutt "vafalls?!". Den var SÅ dålig!

Innan klockan slog 00.00 han jag sjunga Kalle Stroppsången en sista gång. "Vi är så glada, hurra, att du har födelsedag..!"

3/30

Det här är min pappa. Han har lärt mig allt där finns att veta om hur man är en bra människa. Från honom har jag ärvt vader, skriftspråkstalang och löparglädjen. Han är den som ritade gubbar åt mig att fylla i när jag hälsade på på kontoret, som körde upp till ridskolan med svetsglas så att jag och alla kompisar kunde titta på rådande solförmörkelse och som spelade Ture Sventon i bilen. Bästa.


Det här är min mamma. Hon har lärt mig allt där finns att veta om hur man är en god människa. Från henne har jag ärvt förmågan att dansa, bollsinne och min förkärlek att organisera. Hon är den som lärde mig och mina kompisar att simma och åka skridskor, som skjutsade mig och Musse till tävlingar i vilket väglag som helst och som aldrig sa hur jag skulle klä eller sminka mig på högstadiet. Pärla.

2/30
Men hallå, det här var inte så lätt. det är svårt att urskilja vad som egentigen bara var flyktiga tonårsförälskelser och vad som var lite mindre flyktiga tonårsförälskelser.
Dessutom vet jag inte alls om jag ens vågar skriva hans namn här, tänk om någon hemifrån listar ut vem han är!
Jag testar kodspråk, och ger bevis på handlingar som klart och tydligt demonstrerar hur helt upp över öronen jag var (ibland olyckligt ibland måttligt besvarat) kär i denne (då) fine kille. Tilläggas bör att dessa något drastiska kärlekshandlingar begicks för ett decennium sen, då hormoner härjade och man trodde i sin totala förvirring man var kung över alla här i livet. Jag har lugnat mig sedan detta.

• Han åkte skateboard. Därför köpte jag Axionskor, som var jättedyra. När han såg dem i skolan slet han av dem från mina fötter och försökte pressa ner sina i dem, för han ville också ha ett par. Tilläggas bör att jag aldrig hade stått på en bräda, så de kom inte direkt till stor användning. Men jag tyckte det var grymt att han såg mig...
• Vi hade en stor skateramp på skolområdet som egentligen tillhörde Markan (alla ni som har varit på Siesta, det huset precis utanför festivalområdet med tre färger tvärs över sig är min gamla skola!) Vi hängde såklart i rampen på raster och vid ett tillfälle när han åkte gick hans bräda mitt itu. Jag tog med mig halva hem och spikade upp den på väggen. Herregud.
• Jag la in hans mobilnummer på min pappas telefon en gång, helt random! Jag skrattar här för mig själv när jag tänker på det. Varför gjorde jag det?? Kanske för att manifestera min kärlek till honom i alla tänkbara kanaler.
• Jag fick låna en tjocktröja av honom och sov i den varje natt för den luktade honom. Det var vår och nätterna var ljumma, till slut luktade den mest min svett. Jag sörjde där jag stod och tittade på tvättmaskinen som raderade alla spår av honom.
• När jag fick mitt första bankomatkort var min kod hans namn! Haha. Så nu vet ni att hans namn har 4 bokstäver.
• Jag började lyssna på Gang Starr pga honom. De lyssnar jag på än idag, tack tack!

hemlige killen för 9,5 år sedan

Det här är så bra! Killen som går från New York till San Francisco. Varför det är så bra? För det första är det stop motion vilket jag är lite smått besatt av, jag tycker det är så snyggt! Och för det andra att man fattar först i slutet vad det egentligen är.

Vår plan var storslagen: att åka till mässan på kvällen och utnyttja att folk vanligtvis inte trängs en fredagsafton i Älvsjö. Och vi hade rätt så rätt! Jag hade sett mer av träningsinslag och mindre av hokus pokus, men skönt var det att flanera omkring och titta i lugn och ro. Och visst blev det shopping! Vi hittade en grym massagemaskin som jag invigde direkt när vi kom hem, ömma lår fick sig en genomkörare.

Men det bästa var ändå de helt makalöst smarta "ljusen" vi köpte, det är alltså små plastbrickor i form av lotusar. I mitten är där ett hål i vilket man sticker ner en veke man gör av lite ihoprullat hushållspapper! I behållaren som ljusen ska vara i häller man vatten, och någon slags prydnad om man vill. Sedan tillsätter man någon vegitabilisk olja, som rapsolja. Sen är det bara att tända ljusen! Man kan somna ifrån ljusen, för när de brunnit ut så ligger de ju i vatten som släcker eld.

Köpte även Revitalash, som jag läst om i diverse skönhetstidningar. Utlovar längre, fylligare och tjockare ögonfransar - så nu ska jag bli som Kajsa Anka. *blink blink*

Mest folk som lämnar. Success!

Vi skippade både mat och båtmässan i år.

Ekoljusmontern

lotusarna man släpper ned i vattnet

Indoor walking alltså.. Någon som testat? Är det kul?

Shopping! Massagemakapär, Detoxte, Revitalash och samples från Faith in Nature. Vi gillar mässor!

Jag hittade det här hos Helen. Kände mig upp for it, så nu har ni en liten dispositon över bloggen följande 30 dagar.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina syskon
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Det här åt jag i dag
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

trött efter kvällspasset som blev core bosu. Dyblöt efter efterföljande dusch. Och kanske lite knäpp, rent allmänt?

Gif animation creator

Sitter med världens största kopp te, tända ljus och boken F**k it framför mig. Har varit på morgonyoga och känner mig urstark. Behövde inte bryta position en enda gång, kom långt i ställningarna och kände att jag hade helkoll på andningen. Ursäkta franskan, men fy fan va skönt det känns när kroppen är stark. Inte hulkenstark, utan mer seg, uthållig och responsiv. Im on top of my game idag.

Och angående boken F**k it, som min snälla syster skickade från London, så handlar den om att släppa kontrollen.
"In this inspiring and humorous book, John C Parker suggests that saying Fuck it is the perfect Western expression of the Eastern spiritual ideas of letting go, giving up and finding real freedom by realising that things don't matter so much (if at all)"

på att städa. Det går aldrig att städa lite grand för mig. Nu har jag legat på knä och skrubbat golvlister. Jag har städat så många timmar att dagen nästan är slut, och har sovrummet, datarummet och toaletten kvar. Ihärdigt!

Jag har möblerat om, tänkt ut födelsedagspresenter till världens bästa kille ♥ och bestämt mig för att ansöka till utbildningen. Jag har peppat med fetbra tankar om hus asjävlagrym jag är, om man ska svära.

Jag har arrangerat ett mopsrus via forumet MopsMaffian, men om det är några utomstående mopsläsare (Gunwald eller Melker kanske?) som vill komma så är det bara att dyka upp i Tanto hundgården nu på lördag 13/11 kl 11.00. Glada, galna mopsar utlovas!

Precis när Nessla slutat löpa så blir det istället blodbad här hemma när jag skulle försöka klippa lite klor. Genomsvettig efter 10 minuters kamp (ville inte sluta så att hon skulle förknippa klosaxen med blod) fick jag kalla in förstärkning. Stackars hund, kämpade för sitt liv... det känns inte som jag kommer få något pris för bästa matte 2010. Nu ligger hon med omlindad klo och smaskar på ett nytt tuggben - jag har fortfarande dåligt samvete.

Bästa tänkbara start på dagen, ey?

Idag har jag fått ta del av väldigt sorgliga nyheter.. om min gamla ponny Musse. Jag har ventilerat många saker på bloggen, men en återkommande sak är vad som hade hänt om jag inte sålt honom... min saknad efter honom och ridningen... Min ånger att jag sålde honom.

Som fyraåring köpte jag honom. Jag gjorde ALLT med den hästen. Tillsammans med Fia och Tina hade vi så mycket hyss för oss i stallet att om de vuxna hade vetat hälften av vad som föresegick när vi var ensamma på anläggningen hade de nog blivit gröna i ansiktet.

Kommer så väl ihåg den sista ridturen vi tog innan transporten till nya hemmet skulle gå samma kväll. Solen sken, det var höst och krispigt i luften - solskenet färgade hans päls alldeles röd. Hans yttepytte små ekorröron som alla gjorde narr av var spetsade framåt, pigg på vad som skulle hände härnäst. Folk i stallet hade till och med ett eget namn på ekipaget Josefine och Musse... Mussefin.
Han gjorde allt som stod i sin makt för att gör mig glad och nöjd. När vi hopptränade för Johan Lundin skulle vi öva på snäva svängar och träna omhoppningssituationer. Jag satsade allt på ett kort men kom för långt till höger om hindret. Där stod en stol och Musse tänkte - vi klipper den istället. Folk på läktaren utbröt i ett "åh men Musse då..." Den mest godhjärtade ponnyn jag hade äran att någonsin stöta på.

Vi placerade oss på andraplats i vår första dressyrtävling -99. Jag råkade rida fel och missade ett varv på stora mittvolten. Det gick då ett sus genom publiken, precis som på Scandinavium. "Åh nej...." Publiken ville verkligen att vi skulle vinna.

Nu behöver jag inte leta efter dig och undra vart du blev av. Hoppas Trapalanda är precis så fint och bra som man i sina barnsliga fantasier föreställde sig. Sov Gott fina Åstratorps Musketör.

Kommer ni ihåg Tv programmet Flipper? Ric O'Barry har gått från att vara den som tränade Kathy och Susie (som spelade Flipper) till att resa runt hela världen och försöka fria delfiner.
Ikväll visade SVT1 dokumentären The Cove, och på The Coves svenska hemsida kan man läsa denna beskrivningen. Jag är för upprörd för att formulera en adekvat, ingående beskrivning. Kolmården, som har ett delfinarium kommenterar filmen såhär

Delfinslakt är ett begrepp som är främmande för de flesta svenskar. Men, vad många inte vet är att, till följd av vår fascination för djuret slaktas årligen tusentals delfiner. Under den så kallade delfinfångstsäsongen, som pågår i den japanska kuststaden Taiji mellan september och mars varje år, för att hitta perfekta exemplar av delfiner till världens djurparker, slaktas de tusentals delfiner som inte håller måttet.

I den modiga dokumentären The Cove har filmaren Louie Psihoyos tillsammans med eldsjälen och före detta Flipper-tränaren Ric O’Barry, lyckats ta sig in i den tungt bevakade viken där slakten av delfiner sker. Genom filmen kan äntligen Taijis mörka hemlighet som Japanska myndigheter arbetat hårt för att dölja exponeras i hopp om att slakten ska upphöra.

The Cove har uppmärksammats enormt världen över sedan den visades för första gången på Sundance Filmfestival i år. Filmen har vunnit en mängd priser, tillägnats ett avsnitt i South Park, gjort aktivister av Hollywoodstjärnor som Ben Stiller, Hayden Panettiere (Heroes) och Zooey Deschanel, och den stöttas officiellt av bandet Coldplay och Paris Hilton. Inte minst har uppmärksamheten kring filmen påverkat Japanska myndigheter så pass att årets delfinslakt tillfälligt skjutits upp.

Jag har lagt till en knapp till höger i ett försök att sprida informationen om filmens budskap vidare, på Facebook kan man även skriva under namninsamlingen som hittills har signerats av 1,713,429 personer! På sidan till höger går det även att donera pengar, jag försökte skänka $50 men det verkade vara något problem med den aktiviteten just nu.
Genom att donera pengar, hur lite eller mycket det ärn är hjälper Ric O'Barry och hans mannar att folk inser sanningen i denna fråga.
Andra saker du kan göra är att påverka Obama, Biden och den japanska ambassadören i USA Ichiro Fujisaki genom att göra din röst hörd!

Jag har varit i Japan, men kan inte alls dra mig till minnes att vi ens såg delfinkött på menyer, och tur är det. Men det verkar som att befolkningen i resten av Japan är helt eller delvis oanande om vad som försigår i det egna landet, vilka metoder som används och vilka krafter högre upp som gör det möjligt..
Då det inte fungerade att donera pengar direkt till organisationen fick jag ta till näst bästa åtgärd, jag klickade hem Save Japan Dolphins armbandet där 25% av summan doneras direkt till kampanjen. På samma sida kan du även köpa andra supporterklädesplagg.

Ut i ottan med mops i reflexväst, skyndsamma steg och snabbaste tiden på morgonrundan hittills, jag och mopsen putsar bort minut efter minut!
Hem och svira om till gymkläder, utfodra fyrbentingen och så iväg till gymet. Körde ett sinnesjukt benpass där jag fick så mycket pump i musklerna att de darrade som asplöv. Samma fick jag i lördags i armarna. Känns gött! Lustigt nog "samkörde" jag med en annan tjej som också hade ben på schemat idag, hon körde dock fristång och var avsevärt mer vältränad än jag. Men vi var som varandras skuggor, gjorde nästan precis samma övningar oberoende av varandra.

Jag märker att det är magstabiliteten som brister när jag kommer längst ner i knäböjen, då "putar" svanken ut för mycket då jag inte orkar hålla emot. Försöker avhjälpa genom att lägga en yogamatta under hälarna, funkar ganska bra - men magen måste bli starkare helt klart.
Körde utfall med en fot på en bosuboll, där fick jag verkligen kontakt och det kändes som jag hade gasoline på väg att fatta eld innanför byxorna! Kan verkligen rekommenderna denna övning.
Men den i särklass jobbigaste övningen idag var när jag körde långsam sidospark med 1,25 kg på vristen. Utsidan av häcken är inte van vid att jobba så excentriskt och protesterade hej vilt!
Viktigt att tänka på är att man inte "tappar knät" när man vinklar ut underbenet, detta är riktigt tufft. Ninjan visar hur!


Efter att jag besökt söta Janina på ZINQ bestämde jag mig för att göra något jag tänkt på i flera år, och efter ett formulär, några frågor var jag accepterad. 30/11 ska jag lämna blod för första gången och det känns verkligen asbra. Sjuksystrarna vid blodcentralen Skanstull var så himla gulliga och vänliga.

Fantastiskt fin och söt blogg som T tipsade mig om igår. Trés bien/Very good!

I lördags var det så dags, för monsterpasset - tre timmar i spinningsadeln. Laddade upp med dunderfrukost, packade väskan och drog iväg till Hornstull. Glad överraskning att jag inte var ensam tjej! Visst, männen med superutrustning och sponsortext på brallorna var där, men även "vanliga" spinningsmotionärer som jag.
Under passets gång bjöds det på bananer och choklad, men jag kände faktiskt att jag hade laddat precis rätt så jag avstod.

Passet var väldigt meditativt, ledaren var enormt duktig på att förmedla en bild av att vi alla cyklade som grupp, vilka som var uppe och drog, vad vi mötte för landskap och vilken kadens vi skulle ligga på. Det var även ett pulspass vilket innebär att alla i gruppen kan se sin puls på väggen bakom spinningledaren. Jag såg till att ligga mellan 75-90% i ca 2h 30 min. Sista kvarten låg jag mellan 90-97% av maxpuls.
Jag kommer gärna igen, det var superkul! Men! Min häck! Jag kan säga såhär: tre timmar i sadeln nöter! hahaha.

proteinpulver, macademianötter till efter passet, två vattenflaskor och spinningskor. Utrustning man ej kan va utan!

mina nya Nakamurabrallor, sköna - men inte i tre timmar ;-)

I did it!

Annat som gjordes i helgen var restaurangbesök med familjen, halloweenbestyr i form av pumpabakelse, superhård överkroppsträning på gymet samt allmänt höstmys - det bästa!