Och så var vi på plats i London! Kom hit sent igår kväll, åt på indisk restaurang med 700 rätter på bordet inklusive någon slags mystisk indisk efterrätt. Så underbart att träffa min syster och hennes kille osm jag inte träffat på flera månader!


Kanske springer vi in i Pixie Geldof, Dannii Minogue, Gordon Ramsay, Vivienne Westwood eller Katie Leung (hon som spelar Cho i HP) då det sägs att dessa namn bor precis här.

Kändisspotting or not, idag står äkta brittisk afternoon tea på schemat - oh so classy.

Gick av stapeln igår. Det gick hur dåligt som helst för mig. Jag kände för att bryta redan efter ynka 2 kilometer, och vid varvningen var jag sur som ett bi. Tur att andra varvet inte alls är lika jobbigt som det första, och att jag kunde ta rygg på en äldre man som sprang för glatta livet.

Nu blir det paus med löpningen. Det är inte roligt att springa när man är så tung som jag är just nu. Speciellt inte när man har ett mål som ligger flera minuter bättre i tiden. Plus att det gör ont. Jag förbiser för det mesta smärta, men det kan inte vara nyttigt att springa när man dras på flera, fleeera extrakilon.

Nej, nu får det bli lite slörundor på 5 kilometer, och annan träning förstås, men några långlopp (allting är relativt vad som är långt) blir det inte än på ett tag, skona kroppen och när jag tappat halva kroppshyddan (så känns det just nu. NEGGO!) så kan jag börja öka distansen igen.

Jag känner mig som en av deltagarna biggest looser när jag springer. Allting hoppar och skumpar, jag är långsam, trött och slö.

Och jag har huvudvärk bortom vad som sägs vara mänskligt. Och min hud gör revolt.

Det är nog nu - uppsträckning i leden!!!

Idag är jag så glad att det verkligen står Lucky Me på mig. För alltid. För det är jag, lycklig.
Jag skattar mig lycklig, det är mycket i mitt liv som är så bra. Nu! Bio!

Jag hade tänkt ut ett helt inlägg i mitt huvud under min löptur. Men nu är allt som bortblåst! Det skulle bli ett jäkla babbel här inne, om löpning mat och mopsar var det tänkt. Jag försöker på nytt (förlåt om det blir lite torrt och uppradande, alla mina vitsiga knorrar försvann ner i avloppet när jag duschade för en stund sedan)

Jag lunchade med Jossan idag, på Yogayama - ett ställe på Östermalm där man kan gå alla sorters yogaklasser, få behandlingar och äta bra, nyttig mat. Vem promenerar inte ut på innergården när vi sitter och äter, tätt följd av en livvakt om inte prinsessan Madeleine? Dagens kändisspotting alltså.

Får ni någonsin gastronomisk tunghäfta när ni går runt på ICA och ska handla mat till middagen? Man går runt lite planlöst och stirrar på frysdiskarna, på råvarorna och är helt blank i sinnet. Sån var jag idag, men middagen jag roddade ihop blev ändå väldigt bra! Köttfärssås med champinioner och bönor, till det kokt broccoli.



Satte mig på balkongen med mopsen och det senaste numret av RW - klockan 17.30 var det fortfarande hela TJUGOTRE grader varmt!

Åh, MIN resa!

Har ni sett den tröttaste mopsen i världshistorien förresten? Här har ni henne!

Jag springer mycket ogärna i värme, då min thermogenesis verkar ha skjutit i höjden - så det var bara bra att jag skulle behöva vänta på maten att smälta lite innan jag kunde ge mig iväg på vad jag hade planerat att bli en lång lufsrunda runt Södermalm, längs vattnet.
Två timmar gick, och jag klädde om. När jag bär mitt gula linne från Madrid Marathon (vars nyans verkligen bekräftar det gamla talesättet att gult är fult) blir jag en annan sorts löpare. Jag är inte bara en i mängden i ett par löparskor. Jag är en löpare med ett mål. När jag bär den, eller löpartröjan från Tokyo förvandlas jag för mig själv - som Stålmannen. Jag får ett annat självförtroende och mitt mål - Honululu Marathon känns inte ogenomförbart.



Väl ute på Götgatan kom jag och tänka på det Ingmarie sa på inspirationskvällen förra veckan: att för att klara svåra stunder under ett långlopp måste man hitta en riktigt bra sak man vill ha, och suga tag i det. Hon berättade även att hon brukade tänka "jag vill HA den där medaljen!"
Jag började tänka på vad jag vill ha. Jag tror jag tänkte en god stund. Sen kom jag på det!
Jag vill ha det där startbeviset. Jag vill stå i startfållan i december nästa år och vara redo. För inte tänker jag åka dit, oförberedd och vinglig, jag tänker bara unna mig denna resa om jag förtjänar den.

Många löpare ute. Varför får jag ögonkontakt med så många? Jag försöker titta rakt fram som en robot, men det blir liksom att jag söker ögonkontakt. Lustigt. Många har lustig teknik. Hängande händer som slänger och flänger. Jag ser mig själv i ett skyltfönster. Det ser ut som att jag springer för rättuppstående.
Jag jobbar på, tycker att jag håller ett skönt arbetstempo, men jag funderar mycket på hur min vikt påverkar min minuttid. Jag är långt ifrån optimalt placerad på viktskalan, ändå klarar jag att springa 13,36 km som idag utan att känna mig alltför belastad.


När jag kom hem, och hade stretchat klart fick jag det där lilla extra som gör underverk för musklerna: töjning. Jag är ju utbildad massageterapeut och har förmedlat mina töjningskunskaper till min käre sambo som måste göra det på vissa muskler i mina ben då och då. Att töja någon går ut på att man hittar muskelns ytterläge, sedan gör patienten den rörelse muskeln gör när den drar ihop sig, och terapeuten håller emot. Efter tio sekunder slappnar patienten av, och man hittar ett nytt ytterläge och upprepar. Tredje gången man hittar ytterläge stannar man bara så i tio sekunder för att sedan hjälpa patienten försiktigt tillbaka till normalläge.
Töjning är stretchingens storebror, väldigt effektiv och bra. Men! Det krävs rätt utbildning för att kunna utföra det på rätt sätt. Men det är så himla sköööönt, testa hos en massör, vettja!

Söndag=Spinning. Helvetesspinningen med sällan hörd BRA musik till. Har någon annan varit på ett spinningpass där ledaren faktiskt spelar YYY's? Ni kan ju tänka er hur glad jag blev (eller det kan ni ju förstås inte om ni inte vet att jag älskar YYY's men nu vet ni)
Samlade ihop min arma kropp (jag utsatte min överkropp för tunga dropset på gymet igår) och tog mig hemåt, bara för att mötas av en omklädd Tobias som deklarerade att han var på väg mot gymet. Den naturliga responsen vore kanske "åh, lycka till - go get 'em" men jag, jag sa "vänta på mig, jag måste bara ta på mig torra kläder"
Så - en halvtimme senare var jag på plats för att köra 20 minuter rodd, dropset i kabel och avslutningsvis löpbandet i en lutning uppåt som till slut var så brant att det kändes som att jag gick på väggen!

Jag gillar att svettas, och har lätt för det. Så jag funderar på att testa Bikram yoga. Jag fikade med en inbiten Bikramyogare i torsdags och blev verkligen övertygad om att det vore nåt för mig.
Är det någon som har testat?



Bikramyoga är en form av Hathayoga bestående av 26 st asanas (kroppsrörelser) som idag ser likadana ut som de gjorde för flera tusen år sedan. Vad som gör Bikramyoga unikt i jämförelse med andra yogaformer är att denna serie av rörelser utövas under 90 minuter i ett uppvärmt rum (38-40 grader). Värmen främjar bla rörligheten, avgiftningen samt stretchingen av kroppen.
Alla människor kan träna Bikramyoga. Ung som gammal, sjuk som frisk, mjuk som stel, stark som svag och nybörjare som avancerad. Alla tränar individuellt utefter sin egen förmåga, men tillsammans i en och samma klass.
Källa

Idag tyckte jag minsann att det var dags för picknickpremiär i parken utanför, så jag drog ihop mitt posse och gick dit. Nessla åt på gräs, sakuralöv och persilja medans vi smaskade på sushi/sallad.

Underbara lördag!

Detta är vad Nessla ska viga fredagskvällen åt:


Detta är vad jag ska viga fredagskvällen till:

Igår var jag igång full speed ahead från det att jag slog upp ögonen tills dess att jag somnade i min kära sambos knä, i soffan, framför hockeyn (BRA att Finland slog USA btw, där fick de!)

Efter halvdagen på jobbet promenerade jag över halva stan i ergonomiskt förhatliga skor innan jag för lunch mötte upp Tobias som hade haft sin första meditationsträning på skolan. Tycker det är fantastiskt att han har börjat "lära ut" mindfulness till intresserade, uppslutningen hade varit över förväntan och han var väldigt glad över hur det hade gått. Tyvärr var vår lunch en nitlott, Hard Rock - you don't rock. Men vi var i alla fall närvarande, mentalt ;-)

Direkt när vi kom hem lagade jag middag för jag visste att jag skulle komma hem sent och vara hungrig av allt marathonsnack på inspirationskvällen. Marathonsnack har jag fått lyssna till hela mitt liv. Pappa, den store marathonlöparen och min främste förebild i löparlivet (och på många andra plan) har sprungit så många marathon på så många platser i världen att jag blir alldeles snurrig.  Och efter igårkväll är jag sååå inspirerad av dessa fantastiska talare, jag satt och log med hela ansiktet som ett stort fån när de berättade om upplägg, erfarenheter och tips.

För att verkligen illustrera hur pass mycket löpning och marathon har påverkat mitt liv kan jag berätta om mitt millennieskifte. Klart vi skulle gör något storslaget, vi är ju familjen Persson! Vi reser någonstans!
Varmt!
Ja!
Pappa: Nya Zeeland!
Vi: JA!
Pappa: för där går millenniets första marathon, i soluppgången 1/1-00.
Vi: såklart...
Pappa: Och ni kan ju springa fun run!
Vi: mmm...

På nyårsftons eftermiddag sitter vi alltså i en svettig jympasal för pastaparty (and what a party it was!) tillsammans med hundratals träningsoverallsklädda löpare. Ingen grandios fest alltså, vi såg nåt fyrverkeri vid midnatt men sen var det bums i säng, vi skulle upp klockan 04 för att vara vid starten kl 06.
Allting var surrealistiskt, jag som överviktig 15 åring uppskattade varken den arla morgontimmen eller fun run, som jag fick skoskav av (och jag sprang absolut inte!)
Naturligtvis fanns det fantastiska element under resans gång, vi åkte med Springtime och upplevde metropolen Hong Kong och senare Nya Zeelands fantastiska natur under två veckor, men att resa med ett stort gäng marathonlöpare är något alldeles speciellt! (Men nu för tiden gör jag det frivilligt, och med lika stor entusiasm som pappa!)

Jag vill göra min marathondebut i December 2011. På Hawaii. Honululu marathon har för det första ingen maxtidgräns, och efter att man har passerat mållinjen går man rakt ner till havet. Paradisloppet!

Igår under inspirationskvällen träffade jag Dessi för första gången, jag tror att jag läst hennes blogg i två år nu, så det var verkligen på tiden!

Igår satt jag på jobbet och kände verkligen hur jag längtade efter att springa. Ville bara att klockan skulle gå så att jag kunde få ge mig ut. Men när klockan var 17 och det var dags att gå hem slogs jag av en sådan trötthet som bara vällde in över mig och fyllde upp varje liten del av mig.

Kom hem för att efter intag av middag totaldäcka i sängen. "Jag ska bara vila 20 minuter, väcker du mig sen?" sa jag till Tobias.
20 minuter blev 2 timmar. Och jag ville verkligen inte springa. Men jag ville ändå känna känslan av att ha sprungit - och vad gör man då? Jo, man springer. Jag fick låna Tobias GPS Garmin löparklocka som pepping, och det hjälpte! Rundan jag valde går över Årstabron och längs med vattnet tillbaka mot Gullmarsplan och sedan tillbaka till Medis.
När jag sprang över bron så var det så vackert att jag fick en klump i halsen, och ögonen blev lite blöta. Jag sprang och log samtidigt, för det kan ha varit en av de mest behagliga och sköna kvällarna i mitt liv. Så vackert...

Sedan kom terrängen. Och jag slutade le ganska omgående.. upp och nerför backarna, mötte ideligen andra löpare som flåsade som jag och helt plötsligt - två tjejer och en kille. Snygga, välbehållna, i min ålder. Utrustade med en sjuttis Smirinoff och ett metspö!? Då log jag igen. Kom i mål efter att ha tagit mig uppför mördarbacken till Gullmarsplans tunnelbanestation (där jag nådde nästan maxpuls) och spurtat uppför Götgatan. Ofattbart fräsch trots halvmaran i lördags och blev hemma introducerad till helt nya stretchövningar som killen kollat upp. I show you later, de var sjukt effektiva! (även om jag snabbt blev rastlös, stretchade för kort tid och idag har träningsvärken from hell)



Idag är det halvdag på jobbet och jag hoppas att jag kan ha fått en av de sista platserna till inspirationskvällen om maratonlöpning på Runner's Store, det hade vart så himla kul! Isf får jag träffa Dessi också, det hade varit superkul!

Denna helgen har varit ömsom väldigt aktiv, ömsom extremt inaktiv. I fredags var jag så trött att jag somnade runt 20 tiden, och det var ju väldigt passande då jag skulle springa 21113 meter (Kungsholmen runt, halvmarathon) på lördagen och verkligen behövde sova. Jag var inte ens nervös, jag hade avverkat nervositetskänslorna inför första dagen på jobbet.

På tävlingsdagen vaknade jag väldigt tidigt, satte i mig bra med frukost och tog det sedan väldigt lugnt, stretchade och töjde benen lite, sprang runt och försökte hitta ersättningskläder (note to self: tvätta träningskläderna innan tävlinglopp)
Tobias var jättetrött och sov när jag begav mig mot starten, alldeles för sent.. är det något jag hatar är det att stressa till ett lopp. Men lite halvjoggandes kom jag till starten, hittade till slut min startfålla och kort därefter gick starten (det kom att visa sig att det var lyckosamt att vara sent då jag inte hade några överdragskläder)

Loppet gick alltså två varv runt Kungsholmen, och man springer tillsammans med löpare som bara ska springa 10 km. Det är alltså väldigt lätt att dras med i deras tempo och gå ut för hårt, jag fick intala mig själv att positionen bakom en långsam tant skulle löna sig i slutet.
Banan var flack och funktionärerna var de bästa någonsin! Stannade all trafik, och även gångtrafikanter som råkade vara i vägen.

Första varvet gick väldigt lätt, men när jag skulle varva kom en psykologisk dipp, man fick springa in i målområdet, höra speakern som gratulerade de som gått i mål, plus att det började regna. Det hade redan blåst väldig motvind under större delen av första varvet, och nu blev det riktigt kyligt med tanke på att det bara var 6 grader. På andra varvet var jag totalt övertygad om att jag var den sista löparen kvar på banan. Men sen såg jag en gammal gubbe framför mig och blev glad när jag passerade honom.
Det var under detta varvet som funktionärerna längs med banan kom att visa sitt otroliga engagemang, jag tror inte jag sprang förbi en enda om inte klappade händerna och ropade "starkt tjejen!" "bra kämpat!" Deras kommentarer betydde så mycket!
Vid 16 km kom en funktionär springades med ett paraply och sprang en liten sträcka med mig! Peppade mig inför de sista fem kilometer jag hade kvar. Då fick jag en extra pepp och kunde öka takten lite till. Ringde Tobias och skrek "fem kilometer kvar, kom med överdragskläder - jag fryser!"
Vid 18 kilometer började jag känna hur benen stummade, de svarade inte alls och jag började få en sittande löpteknik. Tänkte på tekniken, tänkte på målet, tänkte på Tobias och vid 20 km, då jag hade klarat av en sugande uppförsbacke och bara hade ynka kilometern kvar, då kom insikten att jag verkligen skulle klara det. Och att det hade gått bra! Att det bara var de sista 3 kilometerna som hade känts jobbiga. Men inte lite jobbiga bör tilläggas...

När jag rundade hörnet och såg målområdet var benen som granit, men jag kämpade på. Jag spanade efter Tobias, måtte han inte ha somnat om! Men där stod han, och som han skrek! Precis innan upploppet stod tre manliga löpare som skrek på mig att spurta, och helt plötsligt flög jag fram. Hörde speakern "här kommer 1212 på upploppssträckan, Josefine Persson och vilken spurt!"

Gick i mål. Stannade klockan. Och bröt ihop. Inte mentalt, men mina ben! AJ! Tobias kom framspringande och tog hand om mig, och vi gick igenom målområdet. Fick att äta och dricka, och Tobias hade tagit med sin gamla vinterjacka som jag slängde på mig. Genialt, pojkvän!

Efter att ha försökt få tag i en taxi utan framgång stapplade vi (läs jag) till tunnelbanan och åkte hem. Tog en varm dusch, åt mjölkchoklad (som aldrig har smakat godare!) och förberedde mig för middagen med mamma på Kungsholmen.

Och visstja, tiden! BRA tid! 2:24:11

Ett trevligt lopp, ett underbart restaurangbesök - sammanfattningsvis en asbra lördag!

Officiell halvmarathonlöpare, en GLAD sådan! (ursäkta mobilkvalité)

Medalj!

På Kungsholmen

Underbar restaurang

fina mamma

Idag har varit en fantastiskt bra dag! Jag hade världens finaste klänning på mig, fick gjort bra med jobb på förmiddagen - jag budade ut produkter till journalister och vet ni vems namn som stod som kontaktperson på medföljande pressrelease? MITT? Tänka sig...

Runt lunch blev det stressigt, vi skulle iväg på en fotosession med Annica, fd Rednexmedlem och hade bara en kort stund på oss att hinna äta lunch. En god sushi senare träffade vi fotografen Patrik, Annica (som nog är en av de mysigaste personer jag träffat) och stylisten Marre som har Bangs (sjukt talangfull med öga för det extra snygga) och tiden flög förbi! 12:30 sågs vi, 18:15 begav jag mig hemåt. Vilka foton det blev! Hur fina som helst, och så mycket vi skrattade under dagen.

Är detta verkligen sant? Kan man trivas såhär bra på arbetsplatsen? Och vet ni vad som händer igår? Min chef tog ut bara mig för en lunch, för lite lära känna varandra tid. Och när jag tackade för lunchen responderade hon glatt med ett "jamen tack för att du kom och började jobba hos oss!" - Då blir man glad, ända in i själen!

Ikväll blir det bio med min älskling, som har lämnat in en stor hemtenta idag. De skulle analysera About a Boy (filmen) utifrån psykologiparametrar - och Tobias hatar Hugh Grant! Stackaren, han plågade sig igenom filmen, ikväll blir det bättre film (förhoppningsvis) nämligen KICK ASS!

Okej, så första dagen är över.

Det började med att jag fastnade och hade upp en stor reva i min klänning. Ja. Bra start! Jag skrattade inombords och kände att det lika gärna skulle kunna ha varit en typisk filmsituation.
Resten av dagen var ganska mycket korvstoppning, men trevlig sådan.

Efter jobbdagens slut bjöd min älskade pojkvän på ett restaurangbesök, under både körsbärsblommande träd och bar himmel (eller ia alla fall nästan, uteservering - räknas det?)

Nu är det mycket att memorera - siffror, namn, rutiner, osv osv. Därför har jg gjort mig förtjänt av en god natts sömn. starting now.

Jag blev matförgiftad igår. 12 timmar tog det innan helvetet var ute ur min kropp och
under tiden trodde jag att jag skulle (och ville lite också) dö.
Jag känner mig svag, har inte ätit och bara dricker ytterst lite. Jag hoppas att solen och
träffen med min barndomspolare Niklas råder bot på mattheten i kroppen.
Det känns som det.