fyra dagar in

Nu har jag varit förkyld i fyra dagar. I fredags gick jag hem från jobbet vid 15 tiden, och sedan dess har jag alltså legat ner på soffan. Och inte blivit bättre. Det här kan inte fortgå! Bli frisk! NU! Jag sitter uppkuddad i sängen och drömmer, det ser ut såhär i mitt huvud:




nej: inte barn. BALLONGER. FORNA SOMMARLOV.

att längta

Är vi inte gjorda för att ta steg framåt? Jo för redan som barn är det ett av de främsta målen i vår utveckling, även om dröjer ganska många månader tills man till slut, på svajiga ben gör sin premiär.
Att göra något helt nytt, något som man kanske inte ens funderat över skulle inträffa i en liv är ju svajigt. Vissa längtar efter att får ta nya steg. Andra inte.

Jag känner mig redo att ställa mig upp och ta ett steg till, jag vill framåt. Jag ser runt mig hur folk verkar springa fram om man jämför med min egen snigeltakt...

Om du fick tag ett steg, vad skulle det leda till då?








ett riktigt mopsliv

Ibland kan jag fundera omkring det här huruvida hundägandet, och framförallt valpägandet, är ett testrace innnan den riktigt skiten, med kids. För i så fall; Nej tack. Jag kommer vara psykotisk, överbeskyddande med ständigt påminnande ven redo att sprängas i pannan som mor. hjälp?

Den här mopsen alltså.... hon ger mig huvudbry. Hon kliar sönder bröstvårtor (aj!) och imorse hör jag ett frustande under bordet, då tuggar hon fradga.. ?!? Och en liten andningssvårighet på det. Vilken jumbokombo. Bar in henne till Tobias i sängen och ropade förskräckt: "titta, detta kan väl inte vara normalt" som om han skulle veta mer än jag, han var ju dessutom sovandes!

ja si dessa mopsar...

Nessla försöker väcka husse. Ser ni min mobil på laddning precis bakom henne?
Hon var alltså inte mycket större än en mobiltelefon. Och nu? Hon är ungefär lika stor
som en limpa av större modell. En limpa med grodlår!

den oroliga flickvännen

Tobias är på sin MMA träning och jag sitter och tittar på samma House avsnitt för sjunde gången. Jag har somnat under olika delar av avsnittet varje gång och fattar således ingenting.
Dagen har varit en katastrof. Jag har varit så slut, överreagerat på saker Tobias sagt, skrikit på Nessla och betett mig som ett fullfjädrat freak.

Att vara vaken så jag skulle kunna sova inatt funkade inte, har sovit bort hela eftermiddagen och känner mig smått panikslagen för att natten inte ska ägnas åt att ligga sussandes i vår enorma dubbelsäng utan framför TVn med usla tvprogram medans alla andra sover.

Tobias MMA träning låter jätteroligt när han berättar om det, men så är jag dum nog att kolla på skräckinjagande youtubeklipp nu när han är borta och det skulle jag aldrig gjort.... jag vet att han inte ska tävla och möta de fysiska utmaningar det innebär, att det inte är aggressivt och att han tycker sjukt mycket om träningsformen. Men som flickvän.. ja, jag kan inte sluta oroa mig efter att ha sett hans blåmärken.

Nessla övar egen MMA på mattan, vi har gett henne en ny gris och halleda, som hon ger sig på den stackars latexfiguren! Nacksving efter nacksving... MMAmopsen.

infoträff inför aerobicsuttagningen

Ikväll är det informationskväll för alla som är intresserade av att bli instruktörer på F&S Stockholm. Jag har ju ansökt till att bli aerobicsinstruktör så ikväll ska jag och de andra få mer information kring uppdraget, ledarrollen och kraven inför uttagningarna.
Kvällen avslutas med en frivillig ledarträning med värdefulla råd och tips inför ledaruttagningarna, förra gången tittade jag bara på (och kunde senare inte vara med vid själva uttagningen men ikväll är det bara att byta om för andra gången idag, körde skivstång imorse kl 07:00 och känner mig SÅ trött).

Jag tror jag skulle passa väldigt bra som aerobicsledare, och jag tror att man vinner så mycket på att involvera sig i en förening som Friskis & Svettis - både vänner, erfarenhet och spännande utmnaningar!
Allas vår Susanne Lanefelt!

ropa inte hej!

Åh. Va jag skulle tycka att detta jobbet var roligt. Precis därför har jag skickat iväg min ansökan och peppar nu (utan att ropa hej) för att de kommer digga mig mest.

olustig känsla

Ibland är det lustigt att tänka att allt vi människor gör, eller det mesta iaf är för att bli omtyckta. Inte specifikt populära eller avgudade; bara omtyckta.
När träffade du senast en människa som betedde sig illa mot alla och som baserade sitt handlande på känslan av att det inte spelade någon roll om alla hatade honom/henne?

Människan föds in i denna värld ensam, och söker sedan en tillhörighet. Bland nynazister, de som röker smygcigaretter bakom ett skjul i åttonde klass eller bland det coola mediefolket som bara går klädda i Acne hittar vi människor så desperata efter att få sålla sig till en grupp att de glömmer bort sig själv.
Att vara ensam, just då känslan av att vara ensam kan bryta ner en människa totalt. Att inte känna att det finns någon förutom en själv i hela världen.

Men om man då vänder på det. Finns det någon annan än du i ditt liv? Du har ju egentligen bara dig själv, från starten. Att andra människors väg korsar din egen from time to time för att sedan försvinna ut i periferin påverkar väl egentligen inte hur du mår? För man har väl bara sig själv. Man lever ensam, fast tillsammans med andra.

Det är läskigt att inse att man är ensam. Att man står själv i livet och det enda som gäller är att skaffa sig en tydlig bild av vem man är, vad man vill. Vad man kan acceptera och vad man inte kan leva utan (och då inte en person utan till exempel respekt)

Symbios. med allt annat levande. inte förankra sitt liv i någon annans. Du är du och du lever ditt liv.
Det var det jag ville ha sagt idag.

Angels in America

Jag har en vision. En söndagsvision. Om att ligga i soffan och titta på Angels in America och äta olika tablettaskar. Salta katten och Tuttifrutti framför allt.
Att ha mysbyxor så mjuka efter år av användning att de känns som kaninludd mot kroppen. Att dagdrömma om romantik och kärlek med tända ljus och vara lagom varm. Att ha perfekt hår så man slipper duscha innan jobbet på måndag.

Fan vilken fin söndag. Så ska det bli.

en torsdag att skriva in i historieböckerna

som en av de mest smärtsamma. fysiskt sätt. Min mage alltså. aj aj. Och lite nedstämt hjärta på eftermiddagen.

Idag hade jag det där jobbiga mötet där foten skulle sättas ner. Och den sattes minsann ner. Inte med eftertrycklig kraft utan mer mjuk - fats jag vill inte säga försiktigt. Nu ska det väl kännas bättre att vakna på morgonen?

Om 24 timmar sitter jag på tåget till Linköping och Mattias. Jag tror jag skall köpa mig en smutt liten flaska vin så jag är glad och trevlig när jag kommer fram. Dessutom måste jag köpa födelsedagspresent imorgon på lunchen, han fyller ju år den 24e!
Här är första bilden som någonsin togs på mig och Mattias: 2005-11-26, under sena timmarna av hans 24års fest.

när vi ändå snackar namn

Josefine. Det heter ju jag. Men har kallats för Fine hela mitt liv av hela tjocka släkten. När jag döpte min blogg till fine tänkte jag inte på att många läste Fine på det engelska sättet. Så när jag träffade Sarah för första gången presenterade hon mig för Stina som Fine, english version. Det lät så lustigt! Samma sak hände när jag och Tobias först stötte på varann på hederliga gamla Lunarstorm för 6 år sedan, där jag hette Fine. Va egoboostande det hade varit att döpa sig till engelska ordet Fine, men så var ju inte fallet med mig.

Andra smeknamn jag har inom min familj är  Josef och Josefsson. Pappa kan ibland få för sig att kalla mig för krusmynta! Och mina "svägerskor" kallar mig för Josie.
Det finns även en regional skillnad i mina smeknamn. Jag växte upp vid småländska gränsen, och hade häst på den småländska sida. I stallet kallade alla mig för Jossan. I högstadieskolan, som låg på den skånska sidan hette jag Josse.

I gymnasiet fanns det ju en annan Josefine, som jag nämnde i inlägget nedan. Hon var Jossan med alla, så där blev det Josse som gällde, men även Persson. Jossan kallade alltid mig för Persson, så i vår årsbok för sista ring tog jag en rubrik från Svd angående vår dåvarande statsminister och satte in i min ruta - jag får lägga upp en bild på det ikväll.

Vad kallas du av familj och vänner?

jag brukade hata Josefine

När jag var riktigt liten (gick på dagis) var jag arg över att jag inte hade fått ett namn med apostrof. Båda mina systras namn innehåller sådana - så när jag följde med mamma till banken och skulle öppna mitt allra första bankkonto fick jag dem att stava mitt namn Josefiné. Fortfarande, vid 24 års ålder, får jag brev adresserat till "Josefiné Persson". Då ler jag lite.
På dagis skulle man namna ALLA sina saker. På min knallrosa pulka (jag ser det än så kristallklart framför mig) stod det Josefiné med stora bokstäver. Ingen kunde nu missa min apostrof!

När jag var liten, fast lite äldre ville jag inte alls heta Josefine. Det var världens fulaste namn i mina öron, nej jag hette mycket hellre Desirée (vilket skulle ha varit komplicerat i familjen då det är min storasysters namn) eller Victoria. Victoria drömde jag om länge.

På senare delen av högstadiet fick jag en coolhets kris. Josefine var så UTE. Men, jag kunde ju inte byta namn - något måste ske. Så jag "döpte om mig" - helt inofficiellt och plötsligt. till JosePHine. Så, mycket coolare ju! Josephine. Gud va jag fick tjata så att alla, från lärare till ridlärare skulle skriva det på det "nya, hippa" sättet.

Sen började jag gymnasiet. På SSHL. På Backa. Och där fanns redan en Josefine. En ascool tjej. Som inte stavade med PH. Så då bytte jag tillbaka, för att jag ville helt plötsligt vara mig själv utan varken krussiduller eller PH.

Och nu är jag bara Josefine. Och jag älskar mitt namn.

Drömmar från en matförgiftad

Igår var jag med Pelle, vår creative director på föredrag han höll om förändringar i medialandskapet och social media. Eftermiddagen spenderades på Berghs med olika workshops som var extra intressant att vara med om.
Det blev väldigt stressigt mellan förmiddagens och eftermiddagens föredrag  så jag hann inte äta något.
Därför var jag VRÅLhungrig när jag kom hem vid 17:30 tiden och hävde i mig thaimat från ett ställe nära oss.
Imorse vaknade jag fruktansvärd illamående och det har hållt i sig... har inte fått behålla något under dagen men har precis fått i mig lite fil med blåbär och granatäpple.

To the point: när jag låg avdomnad (efter att ha släpat mig till coop och tillbaka, något av det värsta jag gjort med darrningar, svettningar och avsvimningskänslor) så drömde jag världens feberdröm.
Det kan låta helt stört, men jag drömde om kanelbullar och prinsesstårta! haha.
Jag älskar kanelbullar. Jag har t.o.m blivit kallad snäckan som smeknamn! I min dröm stod jag i en jättelång kö och kunde inte bestämma mig för vilken typ av kanelbulle jag skulle köpa, i mitt drömbageri fanns det alla möjliga typer, med citronkräm i .tex. (gott?!) och jag kunde dessutom inte bestämma mig för hur många bitar av prinsesstårta jag skulle köpa.
Kan detta vara ett resultat av
1. febern
2. matfölrgiftning
3. eller att jag har slutat med socker

Anyways. Som ni märker är man astråkig på bloggen när man har matförgiftning. Och, men är sjukligt sugen på socker, tydligen.

ett dagsjobb

mitt blöta hår rinner ner över ryggen, det kyler min åh så överhettade kropp. Spinning en timme imorse, fortfarande i en lokal där ventilationen inte fungerar korrekt. Behöver jag säga mer än att det RANN på insidan av glasdörrarna?
jag gjorde en märklig observation. Jag förundras alltid över hur mycket jag tar ut mig på dessa älskade spinningpass.
Jag tror jag kan ha funnit svaret till denna gåta.
När ledaren säger "lägg på lite motstånd" så vrider jag på motstånd i äkta "Perssonanda" i vilken inget görs halvdant. Men idag såg jag att ledaren bara vred några millimeter! Jag hade ju vridit två, kanske t.o.m tre centimeter. Aha!
Tänker dock inte sluta med detta överdrivna motståndshets, jag älskar att behöva moppa upp golvet efter ett spinningpass och att stappla hem på spaghettiben.

I eftermiddag är jag bjuden på afternoon tea i Vasastan. Vi skall sitta ute och Amanda har gjort hembakt. Wow, vilken söndag.

Och den där karamellen jag nämnde..... ja. den suger jag på lite till. Det enda jag kan avslöja är att igår höll mitt hjärta på att brista 4,5 timmar i sträck. Hjärtat är ju en muskel, det vet alla, och jag tror jag har överansträngt det lite. sådär så det gör ont, fast på ett otroligt bra sätt.
Blir ni förvirrade?
jag vet. det är knappt så jag kan förstår det själv.

pick me, pick me....oh, oh, pick me!!

Jag vägrar att ge mig. Jag söker, mailar, ringer. Ger mig inte. Även i dess dystra tider (says who?!) så ser jag positivt på det hela då det faktiskt är ganska många som svarat och de allra flesta otroligt uppmuntrande. Hade jag inte haft livinggreen.se att skriva för vet jag inte vad jag hade gjort. Borde jag söka skribentjobb istället?

Jag fann detta jobbet på ams.se som jag tänker söka och det verkar...lärorikt men det jobb jag asbolut hoppas mest på är detta -åhh va roligt det hade varit om jag fick det. Pendla till Uppsala har väl ingen dött av? och det sista jobbet känns också roligt och mer av en utmaning.

Jag önskar verkligen att jag just NU kunde åka tillbaka till Meji Shrine i Tokyo och skriva ner min önskningar för att sedan hänga upp dem i trädet som japanerna gör.

visa solen

Idag har vi en späckad dag med tre visningar, två i Hammarby Sjöstad och en här på söder mot vattnet till. Det blir mycket promenerande och med mig följer anteckningsblocket, för det är ju så svårt att komma ihåg alla detaljer.
"Men hur såg nu garderoberna ut på den första? Hade den andra stor balkong eller var det den tredje? Nej det var ju den med uteplatsen! Eller?"

Hit hit och hit ska vi för att nosa och känna efter vad vi tycker.

en era går till historien

Som jag har tjatat om mopsar. Åkt till Linköping och besökt uppfödare. Drömt, tittat på bilder och längtat. Denna era går nu till historien. Jag och Tobias har pratat och bestämt oss för att när det väl blir en hund, så kommer det inte att bli en mops. Det besvärar oss att hur man än vänder och vrider på det så har mopsen andningsbesvär. Vissa till sån grad att de tuppar av pga syrebrist!
Jag vill ha en aktiv hund. En som kan hoppa och leka, gå promenader vilken tid på dygnet det än är, oberoende hur varmt det är (det bör man inte göra med en mops). Jag vill kunna ha ett vanligt halsband på min hund (på mops bör man ha sele, annar kan den få problem med lufttillförseln)

Läste ett blogginlägg hos en New Foundlanduppfödare, där fanns även klippet från Dokument Utifråns reportage angående avelsklimatet i England, som är fruktansvärt!
Se själva:



Jag antar att jag får börja klura på en ny bloggdesign.....

en hopplös drömmare

Jag suger på att sova gott och lugnt natten innan ett möte, en resa, en happening eller födelsedag. Idag kl 09 ska jag vara på plats på IQube och träffa Linda igen, pressmeddelandet gick ut i måndags och det är dags att ringa journalister och följa upp så de har fått produkten osv.
Tillbaka till rubriken... jag drömde så livligt! Det var barndomsvänner, det var Skånetrafiken, något med att jag gick från Bjärnum mot Vittsjö, föbi Vittsjön, ankdammen. Det var ju ett tag sedan jag var där, ändå är allt så perfekt i detalj. Vad va det mer...? Jo, såklart att jag försov mig och trodde klockan var 08 när hon egentligen var 11.

Jag kan fortfarande inte träna. Halsen gör ont, och då är det inte så bra att sticka ut och flåsa. Jag tror jag skall ställa in spinningen ikväll. Jag har ju ett bröllop att tänka på, måste vara frisk i helgen.
Imorgon flyger vi ner till Skåne och tar bilen mot Halmstad/Frösakull. Ska äntligen få träffa min mellansyster igen - vi har inte setts sedan nyår!

Här är min syster och jag, ifärd med att spela spel. Att döma av bilden passar jag nog på att fuska när pappa ropar på oss för att knäppa bilden.

I'm on a roll

Om tre ynka dagar åker vi.....

biljettsläpp imorgon!

Imorgon släpper SAS en massa lågprisbiljetter och jag är så sugen på att slå till. Stopp och belägg kanske någon tänker, ska inte du till Tokyo om ynka 13 dagar? Jovisst ska jag det, men om det finns något jag önskar att man kunde make a fortune utav så är det att resa.
Kanske blir det tredje året i rad som vi åker utomlands för att fira vår årsdag (detta året är det ju dekadjubileum och allt).
Berlin och New York lockar extra mycket. Berlin är en av de häftigaste städerna i Europa, har spenderat två somrar där och New York, ja, needless to say anything.





weddingplanner

Vi ska på bröllop i Skanör nästa helg! Min kusin gifter sig och fyller fyrtio (det ska hon inte tro att vi har glömt bort!) och det är vinter med snö & co. Är det meningen att man ska
  • vara varm men ful eller
  • vara en ihjälfrusen pudding?
För let's face it: jag vill ha en böljande iögonfallande klänning med skyhöga klackar så jag inte ser ut som en dvärg bredvid min man men stilett funkar inte bra i skånska myllan. Ska jag då ha rubber ducks i kyrkan? För jag ska, med allas blickar riktade mot mig dessutom spatsera fram i kyrkan och läsa upp Korintierbrevet 13:4-7 inför hela församlingen;

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inget något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.


Och då står det som skrivet i skyn: jag får inte vara varm och komfortabel. Jag skall vara smoking hot! I kyrkan får man inte ha bara axlar och man får inte bära vitt eller svart.
Vilken färg är det på alla fina klänningar så här vintertid, inför nyår: svart!

Imorgon, utöver juldekorering, lunch på Chutney med Pandan så måste jag lämna in Tobias kostym på kemtvätt och hitta nåt att ha på mig!
annars kör jag fe-utklädnaden från halloween.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0