Personliga Persson

Usch. Jag hittade dagböcker från när jag var yngre, anteckningarna sträckte sig från 5an till 9an ungefärhlisch.. - ingen rolig läsning alls. Det skriker ensamhet, osäkerhet och utanförskap om mina ord. Började gråta enbart av att tänka på mobbingen, trycket att behövda hävda sig, promiskuositeten Inte för att jag var genuint ledsen då, jag förstod nog inte hur förvirrad och dåligt ledsagad jag var.
Jag önskar att jag hade fått gå till en psykolog mycket tidigare. Inte en dietist i trean utan en barnpsykolog som förstod att det satte sina spår att vara en sladdis, jämnt utanför, kämpandes för att vara med. Det säger ganska mycket att jag vid ett tillfälle kallade min systrar för "flickorna" precis som mamma och pappa gör. Utanför - inte en del av något.

Tur att jag skall till min underbara psykolog och gå igenom mitt sorgdiagram som var orsaken till gråtlektyren...
Tur att jag idag inte behöver kämpa för att vara en del av gruppen utan har hittat min självklara plats i de sammanhang jag väljer att delta i.
Tur att jag idag känner minst en person i denna värld som älskar mig som som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal.
Tur att jag idag vet vem jag är, varför jag är den jag är och hur jag kan bli den jag vill vara.