Personliga Persson

I fredags ringde P4 Kristansstad mig för att fråga om #30dagar som jag nämnde här - men för att repetera är det alltså en utmaning där du väljer något du vill förändra under 30 dagar. Det hela tog en väldig fart och många har hakat på!

Morgonrundan imorse. Att stega upp för ett mindre berg och se ut över en makalös soluppgång. Kyssas till en himmel i skärt rosa ljus och viska "Du... förlovade vi oss igår?" för att sedan fortsätta hemåt för dusch. Jag fortsatte till gymmet där jag under uppvärmningen kom på en rolig idé:
Tänk om man kunde få människor, främlingar att utmana sig själva under 30 dagar. Utmaningen skulle kunna vara precis vad som helst. Sticka en tröja! Sluta snusa! Hör av dig till en bekant/dag! Gå på gymet 3 ggr/v! Jag slängde ut mina tankar på twitter, och stegade därefter ut på gymgolvet och körde mitt pass. Under tiden som jag tränade retweetades det friskt, många nappade och när jag var klar och specificerade utmaningen tog det fyr. Väldigt många nappade på utmaningen som snabbt fick hashtaggen #30dgr. Ganska snart hörde en följare av sig och frågade om P4 Kristianstad fick ringa och intervjua mig, som en lokalvinkel då jag är från Skåne. Hell yes! Så imorgon eftermiddag kommer min väna (skånska) stämma höras i etern. 

Dagen fortlöpte med att jag och P gallrade juvelerare efter förlovningsringar. Vi trodde det skulle bli något lika utmanande som hinderbanan i Gladiatorerna, men redan i andra butiken fick vi napp. Jag såg ett par ringar långt in i ett hörn, butikssäljaren plockade fram, vi testade. Tittade på varandra. Log. "Japp, det är dessa vi ska ha!"

Nämen! En vanlig onsdag i februari kom Peder hem och friade. Tur att jag hade både dammsugat och torkat golven. Lycklig Fine. Mycket lycklig.

I söndags packade jag och sambo in oss själva, mops och presenter och styrde kosan söderut, till mitt kusinbarn Mios dop i Varberg. Solen stod högt på himlen och sken in genom det kulörta glaset som färgade hela kyrkans inre när vi kom fram.

Prästen som var till åren var av den uppfattningen att "läsa ur bibeln, det tjänar ingen på" och freebasade i sitt anförande om hur Gud tar emot de små, vilket uppskattades av alla. Speciellt mig.

Vi stannade hela dagen och var sist kvar. En trött Mio sov genom hela sitt kalas, men det gav oss bara mer tid att umgås. Göteborg inebär en timme till Varberg, vilket är by far väldigt mycket närmare än jag hade innan. Ännu en vinst!

Jaha. Så jag har alltså mer än 140 tecken att uttrycka mig på? Förklaring: Det senaste året har jag verkligen fallit hejdlöst för twitter. Vi inledde en trevande romans, som sedan blommade ut till ett fullskaligt, äka och fint förhållande. Hela förra sommaren, när er kära Fine var så långt ner i skorna man kan komma, skrev jag ut min sorg, mina tårar, min smärta där. Och fick svar. Responstiden blogg vs. twitter är makaber, människor svarade samma minut med stärkande ord, uppmaningar att hålla ut, att det skulle bli bättre.

Tänka sig! Likt Jesus och fågel Fenix kan även Fine återuppstå. I en ny skepnad (nu med lugg, reds. anm), i en ny stad, med en ny sambo, med ett nytt liv.
Bloggen är på väg att få sig något av en helkroppsrenovering. Tänk Demi Moors omfattande kroppskirurgi, så är ni på rätt spår.

I maj 2011 skrev jag det senaste inlägget. Men hör och häpna, jag vågar sticka ut hakan och påstå att det inte kommer vara samma tidsspann till nästa inlägg. Tills dess: diskutera i smågrupper rörande min återskomst. So long!

Här sitter jag och filurar över livets mening (höll på att skriva livets ord där men dem ägnar jag inte så många tankar)
Jag har fin sommarklänning, lockigt hår, vita converse i hallen och världens finaste helg coming up.

Har påbörjat ett inlägg fyra gånger, varje gång tar jag bort vad jag skrivit. Jag är tillbaka på bloggen, tror jag. Har inte känt någon som helst lust att skriva på några veckor, men imorse kände jag att jag saknade att låta fingrarna flöda fritt över tangentbordet.





Jag lever fortfarande på glädjen jag boostades med under valborg i Gävle. Jag lärde mig åka longboard, drack Corona, sov i ett prinsessrum och fikade i stora fotöljer med stora kaffekoppar.
Jag är singel, men inte ensam. Tvärtom.

Nu är bloggen uppe! Min finaste veganvän Mattias kom hit mellan jobbet och flyget mot Gotland och hjälpte mig med designen. Tanken är att det skall vara en renodlad löpblogg med inlägg relaterade till mina förberedelser inför maran.

Hänger ni med mig på vägen mot Honululu? Klart ni gör, och ni gör det här:

1. Gått klart steg 2 utbildningen. Nu blir det samma resa som förra gången: tenta av ämnena, när det är gjort får jag min PT-licens!
2. Satt skolrekord för tjejer i knäböj (maskin) 180 kg.
3. Börjat fila på en löparblogg där ni kan följa mig i min resa mot Honululu Marathon.
4. Påbörjat löpträningen med min löptränare Andreas.
5. Mått riktigt bra!

innan löpningen igår. Ser ni det leedet? Det är välmående.

Idag är det tisdag, vilket innebär att för tredje veckan i rad har jag suttit med hjärtklappning medans jag med darriga fingrar loggat in på hemsidan för att titta på provresultaten. Idag möttes jag av den här gröna, fina, underbara texten:


YES! Jag har klarat steg 1 av PT-utbildningen. Och kan nu slappna av och totalfokusera på Steg 2 som pågår för fullt om dagarna. Jätteroligt, det är mycket mer praktik i Steg 2 så vi håller på med tester, manuellt motståndstränoing, stretch, fler styrketräningsövningar. Jag älskar't!

(och hörrni, de har glömt ändra, men jag fick faktiskt 99,5 på anatomin.. hade angett ett svar som itne fanns med i facit, så nytänkande är den här tjejen!)

Yes! 7 av 10 tentor är avklarade, i fredags kunde jag även ticka av de tre praktiska proven i kondition, styrka och stretch. YES!

OCH! Nu har jag även en grym löpcoach, ingen mindre än ultralöparen Andreas Falk. Vi talades vid över telefon idag och förhoppningsvis är jag igång med min träning om 1-2 veckor. Det här kommer bli grymt kul, och givande! Äntligen lite uppstyrd löpträning inför Honulu Marathon.

Tillbaka till pluggandet. Ja, trodde ni att det var slut? Nejdå... Icke! Sista tentorna på fredag, och på lördag drar steg 2 igång, med 9 minst lika intensiva dagar som på steg 1. Och sen tentor till det. Så ni förstår varför jag inte bloggar så ofta, eller hur? Ni finner mig på twitter.

93,5/108 på anatomitentan = 86% (godkänt var 80%)
I dit it!!

Jag vet att ni inte hör från mig här så mycket. Och jag lovar, att om jag hade tid så skulle jag blogga. Detta inlägget skriver jag i all hast innan jag dyker ner i böckerna igen. Jag har aldrig varit såhär upptagen om dagarna, varje minut är dyrbar pluggtid!

Twittrar gör jag däremot i parti och minut - följ mig här!

Jag kan avslöja här i bloggen att jag grunnar på att anmäla mig till ett ultralopp den 7e maj (mest så jag slipper våndas över huruvida jag skall springa Springcross igen..)
26 km. Någon som är med mig?

och då lyssnar vi på Kristofer Åström, eller hur? När det är lite för mörkt/kallt?