Nu gick starten! 4 varv runtom i Barcelona. 27 grader varmt och en enorm luftfuktighet. Go Isabellah, Lena och Anna! Hoppas inte Lenas fall orsakade några större fysiska skador, vilken urusel start.. Anna som talade så inspiratoriskt vid löparkvällen på Runner's Store i maj, hon verkade ha en klar mental bild framför sig hur hon ville att loppet skulle gå till, hoppas denna förhoppning förverkligas.

Igår höll jag nästan på att kasta mig i en taxi mot Arlanda för att hinna med flyget till Halmstad som gick 10:00. Det var nämligen dags min systers möhippa som jag först delvis varit med om att planera, men som jag sen visade sig att jag inte skulle kunna vara med på. Epic fail.

Mamma skulle köra henne till frisören var det sagt, men det blev en tur till Frösakull där alla väntade. Uppkorkning av champagne, sedan en cykeltur där hon bl.a fick måla ett porträtt av Cedric som hon kom ihåg honom från när de träffades för ett tiotals år sedan. Sedan var det dags för chokladmassage i Halmstad medans resten av gänget svirade om. Kvällen avslutades grandiost på SALT i Tylösand.

Och jag satt först på jobbet, sen hade jag tvätttid. I Stockholm. 60 mil bort.

Surt.
Surt, sa Bull.

I fredags hade jag, med mina allra mest framfusiga förhandlingsgener lyckats weala och deala mig till att om jag bjöd Tobias på vilken mat han än var sugen på så skulle vi storstäda vårt källarförråd. I win!

Vid 20 tiden masade vi oss ner för trapporna och stod ett tag utanför dengallerprydda dörren och bara stirrade. Mayhem. Är det något jag avskyr så är det att inte veta vad som finns i vilken låda, bara vetskapen när man ska leta efter nåt att "det är här inne.....någonstans" ger mig allergiska utslag.

Anledningen till att jag fick sätta in det starkaste av vapen: matmutan var för att de flesta lådor var fyllda av saker han hade med sig när vi gick från särbo till sambo för två år sedan. Gamla fodral till datorspel, cd skivor, böcker osv osv (med betoning på vidare)

En sak man ska tänka på när man flyttar ihop med en musiker: Ett komplett trumset, ja det tar upp iaf en tredjedel av ens 5x5 m stora källarförråd. Det är pukor, ställ, stolar och pedaler samt en herrans massa småpryls som inte är stapelbara. Och där surnar jag. För i mitt perfekta källarförråd är allt stapelbart och lättmanövrerat. But no.

Men så, efter några timmar: voilà!

Så kom vi iväg till gymet till slut. Ockuperade lilla hallen på F&S Skrapan och tog mig t.o.m friheten att utnyttja ljudsystemet med egen medhavd musik. Uppvärmingen blev av den sort Tobias gör på MMA träningen ute på Nacka Dojo, dvs lite löpning runt salen med inslag av rörlighetsträning.
Snart slogs och sparkades vi hejt vilt och jag försökte mig tillochmed på att lära Tobias en bakåtsparkar. Svetten lackade och passet avslutades med äkta, äcklande fysträning av den värsta sorten.
Man står i plankan/startposition till armhävning bort från mitshållaren, och hoppar runt ett halvt varv på tå och händer. Axelpartiet får verkligen träna här, genom att trycka ifrån för att lyfta samtidigt som man ska snurra steg för steg. När man roterat ett halvt varv ska man upp och sparka 10 st yxsparkar. Sedan ner, och hoppa runt igen. Upp - 9 yxsparkar. You get the point. När jag är nere på 2 och slutligen 1 är jag så slut.. maxpuls!
På tal om sparkar; det här är bland det roligaste jag vet.  Double Back-leg roundhouse kick.

Sedan excentriska crunches där Tobias sitter på min knän och trycker ner mig i golvet när jag nått ända upp i min crunch. Min enda uppgift är att hålla tillbaka ända ner i golvet, och det svider, må jag lova! Sedan plankan i en minut, och efter det utfall med ena benet bakom mig på en bänk.

Sen - död död död i musklerna. Och det är då man åker ut till Forum Nacka och strosar i affärer/uträttar ärenden som hamnat på hyllan i 2 timmar. Bästa nedvarvningen!

Igår jag när jag gjorde rutinkontroll av mops (ögon, nosveck, inverterade spenar och öron) upptäckte jag att öronen hade blivit otroligt mycket värre. Antagligen har hon för några dagar sedan fått in vatten, sen har det fått gro och bli äckligt i de små yttepytte örongångarna som hör mopsar till. Men framför allt var det öppna sår som hon hade kliat upp i sina fruktlösa försök att få någon lindring i kliandet som oroade mig mycket.

En lördag. Såklart. Jourtid för veterinärer. Ohwell, det var bara att packa ihop mopsen, en god bok och en hel säck med tålamod och fara ut till Bagarmossen söder om Stockholm. När vi anlände (efter att ha gått vilse en kvart) fick vi höra att det var minst 2 timmars väntetid då veterinären höll på med en operation just då.
Peachy.

Nessla var överenergisk och ville mest av allt hälsa på en schäfer som varit i slagsmål och som inte prioriterade nya bekantskaper just där och då.
Efter tre timmar fick vi komma in till en veterinär som meddelade att vänster trumhinna var intakt. Höger var han inte helt hundra på men det torde vara så. Nesslebarnet ylade då han försökte kolla, så uppsvullet och igenkloggat med snaffs var det. Skrev ut antibiotika, öronrens och tratt.

Drygt 2300:- fattigare satt vi så på tunnelbanan hem igen, mopsen och jag. Det är lite synd om henne, hon går in i precis allt och iomed att hon inte har någon nos når hon inte ner till marken för att sniffa. Tratten kommer såklart av då och då, vid promenader, mat och drickadags och vid öronrens.

Regnet ackompanjerar mitt humör väldigt väl just nu. Jag känner mig nere, trött och utan energi. Då är det väl tur att jag och Tobias ska dra på oss handskarna och dra till gymet för att slåss och sparkas snart. Kanske kan vi sparras lite också? Synd för honom att han bara har tunna MMA handskar. Moahaha. Victory.

Igår hade vi lite födelsedags..stund här hemma. Vi sjöng faktiskt, för det måste man ju göra (det är det som händer på bild ett och också varför hon ser så skräckslagen ut. "kallar de detta sång?!"). Och vi delade ut godsaker. Första tyckte mopsen var god och smaskade regelrätt i sig hela, långsamt. Nästa tyckte hon var ok att leka med, fastän vi bestämt (nej, kanske inte så bestämt) uttryckte att man inte alls leker med maten. Hundungen har blivit ett år, kan ni fatta't?

På valborg försvann mitt körkort. Sorgligt kan tyckas, jag såg ut som en krympt brat och hade världens i särklass minsta namnteckning på detta, allra första exemplar. Inget att göra åt saken, det försvann och kom inte fram. Polisanmälde det innan någon 16åring stal min identitet och försökte köpa sprit på krogen.

Sedan dess har jag kommit släpande med mitt pass vart jag än har gått. Och när vi nu snart ska bila genom Svea rike kändes det ytterst passande att få tummen ur och fixa ett nytt: alltså: jag gick och skulle ta nytt körkortsfoto igår.

Plats: Sveavägen
Butik: Japan Photo
Resultat: Jag såg för helvete ut som John McCains dotter. För det vet ni väl vem det är? Republikanen som stred mot Obama om att bli president? Han med kinden? Ja, precis! Han med kinden!

Jag. såg ut. som. om. jag hade. en BÖLD. på ena kinden. I KID YOU NOT. Till och med Tobias gick ur rollen som snäll pojkvän "du-är-alltid-fin-hur-du-än-ser-ut-älskling" och erkände den slående likheten.
Här är John McCain, för alla ni som fortfarande inte vet vem jag pratar om. Tänk er hans evil spawn som jobbar som yrkesmördare. Där har ni mig på mitt potentiella körkort i TIO år framåt.

Jag tänkte nej. Det går inte. Skit i att jag har betalt 199:- Nästan två hundra kronor för att bli förödmjukad i tio år. Jag kommer bli nekad på krogen!
-Nej tyvärr, du har
1. En böld på kinden
2. Mördarinstinkter

Det måste finnas ett annat sätt. Och här når vi skatten i slutet på regnbågen. Det finns ett annat sätt, och det sättet stavas fotoautomaten.se. Mina vänner, så här gör ni om ni vill ha ny ID bild.
1. Ta en bra bild på dig själv med digitalkamera, i bra ljus, rakt framifrån
2. Ladda upp den
3. Beskär den
4. Godkänn och ladda ner den på skrivbordet
5. Lägg över på usbminne
6. Gå till samma ockrare som tog två hundra pix av dig dagen innan
7. Använd en automat att skriva ut in karta med 8 kort på, som du fått gratis från ovan nämnda sida
8. Betala FEM kronor för din utskrift
9. KLART

Fem kronor. Jag upprepar: fem kronor. Det är så värt 200 kr att INTE få se ut som John McCains dotter i tio år.

Nu ska jag göra alla fashonistas där uppe tårögda av förargning. För mitt fashionsense är diskutabelt, en sak är säker: det är inte fastställt och kategoriserat som något. Ingen label, alltså.

Idag har jag en somrig, söt  tunika på mig (wow, det är verkligen första gången jag skriver vad jag har på mig)

en fashonista hade kanske kompletterat denna look med ett par kilklackar, eller ett par finsomriga sanaletter. Jag tar det jag tycker är absolut snyggast:

mina Nike Lunar Elite. Jag älskar att bryta av något sockersött, som annars hade smakat sliskigt i gommen med ett sportigt inslag, och om jag fick välja skulle jag nog gifta mig i dessa skor. Sköna, snygga och lätta.

Sådär! Efter 4,5 års bloggande har jag klarat av min första dagens outfit. Och ett fashion statement. Det var väl inte så svårt? Men vänta...skriver folk om deta här varje dag??

Nja. Då skriver jag nog hellre en recension på spinningpasset jag var på igår kväll, eller det jag ska på ikväll. Men vi får se. Snart ser ni kanske Fine i konstiga poser, med skyhöga klackar och konstiga hårband.

Never.

lägenheten alltså. Det var en scam, och det tog jag reda på EFTER att jag hade först över pengar. Så halva min dag har gått åt att stå inne på Swedbank och försöka återta transaktionen. Jag tror att det har gått, det har gått iväg till den speciella avdelningen på Swedbank som sysslar med utlandstransaktioner, och jag har ett kvitto på det.
Jag har fortfarande en så stor klump i magen. Det rör sig om flera tusen kronor, som nån jävla idiot försökt lura mig på. TUR att man har alerta kollegor, och att andra på craigs list är vänliga nog att varna för lurendrejare.

Jag kommer aldrig våga hyra nåt igen, och jag kommer aldrig, aldrig betala något i förskott. Nu blir det till att leta upp ett hotell, kosta vad det kosta vill (eller nja, nästan...)

Från the bright side: jag har fått skriva mitt första hatmail. Jag tror det är första och sista gången jag någonsin skriver "go shit yourself" till en annan levande person. Det kändes bra, ska ni veta.

En stressad, ledsen och bränd Josefine återgår till arbetet. So long.

Under min och Annas tvåtimmarpromenad runt Årsta idag hände två söta saker.

1. Mitt på Årstabron stannar en gammal gubbe med cykel oss. "Jaha, vad vill den här stollen" tänkte jag instinktivt. Men det skulle jag få äta upp. Denna man berättade att han behövde hjälp med en sak. Vadå, undrade vi, fortfarande något avvaktande. Det visade sig att han skulle fylla 90 år i år, han var född 1920 berättade han stolt och det han ville ha hjälp med var att han ville ha en bild på sig själv med Högalidskyrkan i bakgrunden. Upp drar han en digitalkamera och börjar instruera mig om hur man tar kort.

Vidare berättar han, lite ursäktande att anledningen till att han har en cykel med damram var för att han ramlade under en löptur i Eriksdalslunden i vintras och bröt lårbenet. Men nu går han på sjukgymnastik, så det ska nog bli bra. Han tar mig i hand och tackar för att jag tagit kortet, men kommer på sig själv och säger "nu när ni har hjälpt mig vill ni ju veta vem jag är, och drar upp en liten papperslapp ur fickan, med hans namn och adress på.

Slutligen ville han fåga oss något personligt, men var tydlig med att tillägga att vi inte behövde svara. "vem vill ni se som stadsminister i höst? Själv tycker jag Mona inte är stadsmannamässig, och några kommunister vill jag inte ha i regeringen. Så jag tänker rösta på det allra minsta partiet i alliansen, så att de klarar sig över 4% spärren." Sen önskade han oss en fin dag, och hoppade på sin cykel igen.
Kvar står jag med lappen i handen, och ler. Tack Gunnar, du gjorde min dag!


2. Under senare delen av promenaden får jag syn på det gulligaste cafét jag sett. En husvagn uppställd intill Årstaviken med namnet Café Rhodos som serverar hembakta pajer, bullar, toast, kaffe, glass, läsk, juice och annat gott vid fint väder, som idag :)



Sweet things på en söndag. Nu blir det till att boka lägenhet i New York!

Direkt efter jobbet igår stack jag och simmade på Eriksdalsbadet. Ett underbart sätt att varva ner på, att ligga i motionsbanan och plöja i en timme. Tyvärr var det en stackars blivande brudgum som var utsatt för (den tråkigaste, mest fantasilösa) svensexa före mig i kön,och de tog sån tid på sig att betala, bara för att upptäcka att äventyrsbadet var inomhus. Högljudda protester! Då kom de på att de skulle ta nåt simborgarmärke. 4 längder, sen var märket (det rosa) deras! Då de osade alkohol tror jag bara de orkade 2 längder. Vilken uthållig skara.

Satt en god stund i kvällsolen och torkade, hade ingenstans jag var tvungen att vara, någon som väntade på mig eller några jobbiga åtaganden. Skön känsla att vara tillåten att bara vara.


Gick hem i sakta mak och tog tag i det totala kaos som rådde hemma, spelade Miley Cyrus på jättehög volym (ibland, bara ibland tillåter jag mig själv att lyssna på musik man egentligen inte får lyssna på om man vill vara ball och svår, som min högsta ambition är (?)
Nyduschad, otroligt hungrig och filmsugen trippade jag sen iväg på söders gator för att insupa schitzofren filmkultur. Jag hade nämligen bestämt sedan innan vilka två filmer jag ville se, och jag tror inte jag kunde valt två mer kontrasterande:

Precious - en käftsmäll, såklart, men inte riktigt lika hemsk som jag hade målat upp den efter att ha hört vad andra hade att säga om den.
Julie & Julia somnade jag ifrån, haha! Jag gör ett nytt försök idag tänkte jag.

Ska man se på hemsk film så ska man i alla fall inte äta hemska saker. Jag åt goda saker igår, som GI lasagne där plattorna är utbytta mot augbergine och bechamelsåsen har fått ge plats åt turkisk yoghurt.





Stekt halloumi, nötter och äpple. och riktigt, riktigt fin mörk choklad med apelsin. Mörk choklad är den enda jag njuter av i små bitar, för det går liksom inte att goffa. Fyra bitar tror jag att jag åt, utan att ens behöva lägga band på mig själv. Med vanlig choklad har jag förr kunnat äta oavbrutet tills.... tills det helt enkelt är slut, oavsett om det är en paradisask eller tre-för-tio.

Idag är det 4 veckor in i metamorfosen, och fyra veckor kvar. Så nu lägger vi på ett kol. Mindre mat, mer träning. Mindre negativa tankar, mer pepping.
Nu kör jag slutspurten!!

Idag var det dags för provlöpningen av första halvan av banan för 2012 års Jubileumsmarathon. Ca 20 km i gassade solsken från Stadion till Sollentuna Kyrka, med premiär för vätskebälte och långdistans i grupp. Vilken prestation! Skulle jag klarad det?

Jag har varit pirrig och haft fjärilar i magen hela eftermiddagen, det skulle bli första gången jag sprang riktigt långt i hetta. En försmak på Honululu maraton nästa år (vad är det jag har gett mig in på??) och en rejäl utmaning för pannbenet, iPoden fick med eftertanke stanna hemma. Här skulle uthärdas.


På väg till starten vid Stadion, iförd min Nike uniform (inte planlagd!) Jag syns åtminstone..


Det kom fler och fler löpare, när vi gav oss iväg vid 18 snåret var vi säkert runt 100 st!

Första 5 kilometerna gick fruktansvärt! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, att
det skulle bli tungt var jag övertygad om. Jag ville bryta mest hela tiden, och tänkte bara
negativa tankar. Men! Så vid första vätskestationen så släppte det, och så glad jag blev!
Jag antar att de första kilometerna egentligen bara var uppvärmning.

Away we go again!

happy smiling faces, trots hettan, svetten och smärtan.

vid 14 kilometer grinade jag illa pga en väldig blåsa i hålfoten. Och värmen! Denna värme..

Jag har då aldrig blivit så glad över en kyrktopp. Klockan visade 20 km och målet var nu
nära, så nära! Bara fram till kyrkan och uppför en backe!

Som alltid hade jag oförklarliga krafter kvar så jag spurtade i mål, och löpare från de
snabbare grupperna stod vid målet och applåderade och hejade. "Vilken spurt" skrek någon,
det eldade på mig rejält.
Jag rasade ihop på det uttorkade gräset vid minnesstenen för maratonloppet vid OS 1912. 2 timmar och 37 minuter var jag ute och sprang, sammanlagt 20.97 km.

Det här är det jobbigaste, smärtsammaste, fruktansvärda jag någonsin gjort. Temperaturen låg mellan 26-31 grader, långa sträckor sprang vi i gassande sol. Men! jag klarade det!!!

På pendeln hem från Rotebro satt jag med en drös TSM:are (team Sthlm marathon) och vi pratade ultralopp, fjällvandring och kajakpaddling.
Det är så jag vill ha mitt liv. Nära naturen med ständigt förekommande fysiska utmaningar. Jag skippar gärna after work, grillningar och festande för detta - det resonerade så väl med mitt innersta jag när de pratade om olika superduperjobbiga lopp de gjort.
I höst är det jag som joinar Team Stockholm Marathon!

En sak till. Många undrar vad man tänker på när man är tre, fyra steg från att ge upp. Idag sprang en osynlig Ingmarie vid min sida och peppade mig och mitt pannben. Bara tanken på att hon sprang bredvid mig gjorde att pannbenet härdades för varje steg. Jag tänkte på hur jag skulle bräka ut mitt skryt här på bloggen, och glädjen över att loppet tagit slut.

Nu är bräkandet över. Jag är trött, benen ömmar och sängen ropar förföriskt att jag ska komma och sova. So I will. Vi får se om jag kommer upp imorrn! :-)

Imorgon, imorgon. Slåss slåss.

Jag är redan på tårna. Forum Nacka var himmelskt, och min pojkes garderob är nu uppdaterad. Själv ville jag köpa nya träningskläder, men fann inget som passade. Vill nämligen börja träna i shorts och inte i tajts som jag gör nu. Hittade dessa på jabb.se och jag skrattade rakt ut när jag läste i beskrivningen "Legs are wide enough to fully kick, and perfect for comfort without sacrificing design or look" OJ. vilken uppoffring.

Alla ni (inget stort antal, men vad spelar det för roll?) som läser min blogg, jag måste bara få säga att jag gillar er så mycket! Alla kommentarer och peppande ord jag får titt som tätt betyder verkligen mycket för mig.

Hoppas ni får en strålande söndag, fylld med kärlek och skratt! Själv ska jag fylla min dag med shopping ute på Forum Nacka. Oh, mitt fina meterialistiska leverne, det är så fint.

Ta hand om er!

Det blev inget nattlöp, jag vågade helt enkelt inte då tobias inte var på att vara bodyguard. En tidig morgonrunda fick det bli istället. Redan klockan 07 var det 20 grader ute, så det var bara att skynda sig ut innan värmeböljan skulle dra in över stan.

Hade ingen aning om var jag ville springa, det började med att jag tog fel bro över mot Gullmarsplan, sen spirade en tanke om att springa längs med tvärbanan från Globen till Liljeholmen. Bra plan. Dåligt lokalsinne! Till mitt försvar måste jag dock säga att jag aldrig varit söder om söder till fots, så det fick bli en improvisationsrunda.. som slutade med att jag sprang vilse i Årsta i jakt efter Årstabron. Det var stekhett i solen (jag börjar ha second thoughts angående premiärmaran på Hawaii där det kommer vara olidligt (?) hett..) och jag gav mig på den mest inspirationsdränerande raksträckan att hittas i Stockholm. Huu, så tråkigt!

Strax över milen betades av i ett otroligt långsamt tempo. Jag kan inte sätta fingret på varför det gick så långsamt (förutom min uppenbara extravikt som fungerar som en ytterst onödig ballast och därmed drar ner tempot avsevärt) men det kändes inte som att jag hade någon stuns i benen. Däremot sprang jag nästintill hela sträckan med mellanfotsisättning, och det kändes bra! Speciellt i nedförsbackar, då det kändes som att jag kapitaliserade på farten jag fick.

Nåja. Metamorfosen går framåt, om än i ett tempo som mitt rastlösa överego inte är nöjd med. Jag försöker tänka positivt hela tiden och inte unna mig lyxen av negativa tankar. Om jag konsekvent gör rätt val så kommer jag lyckas.
Här är rundan, och ett axplock på vad som försigår bakom pannbenet:

Ja! Nu har jag äntligen fått tummarna ur och anmält mig till Tjejmilen om 65 dagar. Jag tror definitivt att det kommer gå bättre än förra året då jag hade haft en nästintill helt inaktiv sommar. För vet ni, jag tränar och slåss som aldrig förr med min grymma PT och jag älskar det. Förutom ridningen är detta det absolut roligaste jag sysslat med, någonsin. Att det droppar om mig när jag sitter och stretchar är någon jag bara gläds åt inombords.

Det jag förvånas mest över är hur pass rörlig i kroppen jag är, jag klarar nästan en spagat för tusan!! Det stämmer inte alls överens med min självbild som den orörliga, tunga, tjocka Biggest Looser deltagaren (vecka 2) - inte den smärta gymnasten med gummibandsben och stram hästsvans.

Ikväll blir det förhoppningsvis nattlöpning, tillsammans med Tobias. För själv vågar jag inte ge mig ut, och det är väldigt synd - att man inte bara ska kunna sticka ut precis när man vill. Stockholm, stockholm...

På måndag får jag slåss igen, och jag längtar så himla mycket! Vi var faktiskt och tittade på mitsar på Budo & Fitness affären nära jobbet. Runt tusingen, men jag undrar om det är värt det? För mig är det ju helt klart det om jag tränar med Tobias, men för honom... ja, han kan ju inte slå på mig för när jag försöker hålla emot så flyger jag som en vante.

Men innan måndag är det.. vadå? Jo helg! NU! HELG!

jag skriver inget vettigt
jag bara tränar
och jobbar
och lägger upp bilder på den där mopsen
och jobbar

Jag borde skriva om intressanta filosofiska konversationer jag haft
eller världsomspännande resor
om när jag red elefant
eller bröt mig in i min egen lägenhet

jag borde visa
mer av mig själv
eller så är detta bara
jag
och det är inte så lite
fastän jag är kort

jag blir bra på kort.