Femton meter! Jag har klättrat femton meter upp. Utan att ens blinka över hur högt det var. Först när jag kom upp och tittade ner reagerade jag på att det inte var en bekväm sträcka ner direkt. Träningen började inte så bra, jag föll nämligen från 2,5 meters höjd det första jag gjorde när jag bouldrade. Landade på fötterna, slog hakan hårt i bröstet och bet till rejält i underläppen. Ett tag efteråt var jag helt borta, jag kände hur jag inte befann mig i min kropp eller hjärna. Riktigt läskigt!
Men som gammal hästtjej vet jag precis hur viktigt det är att komma upp i sadeln igen, så efter ett tags vila och debriefing med Martin var jag på ett igen och idag känner jag inte alls av nacken utan vill bara krita händerna, trycka ner fötterna i klätterskorna och köra igen! Igen! Igen!

Lyckades fånga när Martin gjorde en sk dyno (dynamic move) alltså när man tar sats, hoppar och släpper all kontakt för att nå ett grepp utom räckhåll. Sjukt häftigt, se själva:

Mitt utlämningsställe har nog aldrig sett en mer förväntansfull tjej med en avi i handen som hon viftade frenetiskt med. Draven skorna! Draven skorna, designade av den japanska tatueraren Tokyo Hiro, hade kommit från USA! Skorna, hörrni! De satt som en smäck.
När snön smält bort drar på jeansjackan, kavlar upp byxorna och går barfota i nya pjucksen.
Episk vårdröm.

Oj, här har det varit tyst. Men jag har haft massor för mig! Senaste uppdateringen var efter dag ett på preparandkursen. En snabb update vad som hänt sedan dess:
Söndag: även den en skoldag, lång sådan. Efter skolan tog jag min träningsväska och drog ner till Friskis på Sveavägen för intervalllöpträning i Vibrams. Denna anläggning har nämligen en kort inhomhuslöparbana i uppförsbacke. Rastade benen ordentligt.
Måndag: Ni vet, jag gillar ju utmaningar. Så jag bestämde mig för att köra 50% av Friskis Skrapans alla pass! Aerobics, tätt följd av step 1, sen en timmes "rast" följt av ett till aerobicspass. Sen ni! Sen var jag d.ö.d.
Tisdag-torsdag: Mot Gävle! För att träffa underbara Sarah i dagarna tre. Som vi har pratat under dessa dagar! Och badat isvak, bastat vedeldad bastu, ätit fantastisk mat och pratat ännu lite mer. Underbara dagar, fantastiska du! ♥

Ojojoj! Det känns som någon har smällt av ett helt dussin kina smällare i min hjärna efter första dagen på PT school. Dagen börjar av att en sömnig Tobias säger till mig
"baby, när börjar du?"
"08.30"
"klockan är fem i åtta!"

Sen var det en oljad blixt som flög genom lägenheten. Scwooosh, schwoosh!
Sju minuter senare gick jag till tunnelbanan, både sminkad och med borstade tänder. Imponerande, eller hur? Och jag var inte sist att anlända till skolan!

Stämningen bland klasskompisarna var genast mycket bra och hjärtlig, många skall gå både steg 1 och 2  direkt efter preparandkursen precis som jag. Dagen fylldes med anatomi och fysiologi. Jag har läst dessa ämnen två gånger innan så det var inga nyheter för mig, men det är 5,5 år sedan resp 5 år sedan jag utbildade mig till massageterapeut/hudterapeut så mycket har hunnit falla bort men mycket satt där och det känns skönt! Att dessutom få en chans att bekanta sig med klasskompisar, lärare och studietakten är guld värt.

Hur börjar ni er fredag? Jag har börjat min med att göra en ny skrivbordsbakgrund åt mig själv med några ord jag hittade och tyckte väldigt mycket om:

och i min åsikt blev den minsann rktigt lyckad!

Jag delar gärna med mig av denna bakgrund om det är någon som är intresserad, då det är ord jag hoppas ni kan ta till er denna fredag (och alla andra dagar).

Det här är vad jag ville jobba med innan jag bestämde mig för att bli PT. Är utbildad inom ett av ämnena och hade blixtvisitsanställning på byrå. Ibland läser jag tweets från kända namn i branschen och saknar den. Träningsbranchen är verkligen annorlunda inriktad. Inte sämre, men mindre....vass?
Smilar för mig själv när jag hittar klockrena saker som den här angående skillnaden mellan marknadsföring, pr, annonsering, och varumärkesprofilering. Smart!

Jag har blivit uppraggad... av en tjej! Nej, inte på krogen - på gympagolvet. I begynnelsen av kvällens boxpass kom nämligen en genuint gullig tjej fram till mig och sa att hon sett mig under lördagens pass och frågade om jag ville vara med henne, för hon tyckte att jag hade grym attityd och jävlar anamma. Glädje!
Att man sedan får löpande komplimanger från ledaren gör inte passet sämre.

En fantastisk kväll som avslutades helt ensam i bastun (varför är det inte fler som bastar, det är ju höjden av avkoppling!) tills duscharna och omklädningsrummet tömts på folk. Sen följde en skön och väldigt långsam promenad tillbaka hem till söder.

Va roligt att så många kommenterade på förra inlägget! Nu har jag gjort en present till er för att ni var fina och engagerade er så. En fin liten spellista med mina löparlåtar som jag suttit och trixat med en god stund. Jag fick nämligen två fulla CD med min systers löparlåtar förra våren, och nu har jag suttit och letat upp varje liten låt sånär som två spår. När jag lägger in egen musik på spotify döps spåren bara till track 1 osv, därför har det blivit mycket googlande och användande av Shazam och SoundHound som är två fantastiska appar som lyssnar in några sekunder av låten för att sedan leta upp och presentera artist och låttitel.
Såklart är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet och låtarna kan användas till annat än löpning. Onsdagspepp, till exempel!

Jag är en trogen Friskis&Svettis motionär sedan 8 år tillbaka. Jag tycker dock att det bara är de senaste 4 år sedan som den riktiga variationen har smugit sig in bland passen.
Idag var jag på cirkelfys där man tränar med redskap i olika stationer. Betoningen ligger på uthållig styrka men är också pulshöjande. Smala armhävningar på stepbräda, upphopp, rodd och fällkniv är bara några exempel på övningar vi gjorde.

När jag frustade och slet som mest under andra varvet av tre slog det mig att alla inte verkade göra samma sak. Och jag frågade mig själv varför man skulle gå på något så utmanande som cirkelfys om man inte var beredd med sin jävlar anamma och blodsmak i mun? Att gå på ett sådant pass och bara ta i lite grand, att spara på krafterna. Spara dem till vad?
Det är samma sak i gymet. Visst, alla har inte tunga dropset som uppläggning för sin träning i gymet - men varför verkar det vara så faux pas att svettas ymnigt och kämpa med sin träning? Andra motionärer brukar stirra helt öppet på mig, men framför allt på min sambo när vi är i gymet när vi frustar, låter och droppar av svett.

Jag kan också bli rädd. Jag blir rädd när jag känner att jag inte orkar. Och med rädd menar jag inte "paranormal activity på bio i 3D" - rädd, men kroppen följer ju minsta motståndets lag. När jag känner att det kräver något inifrån mig för att trycka igenom känslan av "nej nu går det inte mer, det är nog bäst att jag ger upp" och ge det lilla extra - då möter min kropp mig först med rädsla. Är det denna känsla som hindrar så många motionärer att ta sin motion till en annan nivå?

Ser du också medmotionärer som verkar ha huvudet i det blå? Känner du dig utstirrad när du tar i och kör hårt med din träning?


Den här tjejen, Madeleine Wall är en av mina främsta inspiratörer. Och hon, hon räds inte att köra hårt hon! Foto: Jocke Leihed

Jag ska skriva ett lite mer uttömmande och tankfullt inlägg om träningsvilja och rädslan att bli utmattad under ett pass lite senare idag när jag kan röra mig mer, ust nu darrar mina muskler för mycket.
Men först - ni måste se det här, om ni inte redan gjort det. Ricky Gervais, lite av en husgud (eller, who am I kiddin, väldigt mycket av en husgud) på Möregatan gör comeback som värd på Golden Globe.

En subtil måndag då jag inte delar så mycket av mig själv förutom några av mina allra mest älskade bilder och min bästa låt just nu. Enjoy.

Idag har jag en stor strålande sol i magen. Eller kanske är det är en fint vispad klick grädde? Eller bara en känsla av totalt välbefinnande? Något hjärtligt positivt i alla fall.

Anledningen kommer vi till, men först måste jag berätta avgörande fakta för att ni skall förstå vilken stor och mäktig känsla det här är som har slagit rot inuti mig.
Plats: F&S City
Pass: Box 1 (en träningsform som utifrån slagtekniker med handskar och handmitsar. En blandning av rak, kraftfull jympa på medelnivå och tuff, rolig kampsportsträning)
Ledare: Glenn Forrestgate (som skrivit den mycket starka boken När mardrömmen blev sann)
Antal motionärer: 60!

Jag gick ensam till passet, och förlitade mig på turen att hitta en jämnlik träningskompis. Det blev inte som jag tänkte mig. Till min initialt enorma besvikelse hamnade jag med en dam, 50+ med mycket bristande kunskaper i hur man utför sparkar och slag på rätt sätt. Jag blev deppig på en sekund och kände att världen rämnade (snacka om att bygga luftslott!)
Det visade sig även att hon hade en armskada vilket hindrade henne i längden att assistera mig som mitshållare.

Jag tänkte tillbaka på passen med min PT Christian, och vilken enorm lyx det är att få proffshjällp med sin kampsportsteknik. Jag skakade av mig de negativa känslorna så gott det gick och gjorde det bästa av situationen, om än med något stukad glöd.
Efter diverse intervaller (i grupper om 6 skulle en i taget sprinta över hela salen, göra två armhävningar - när näste på tur såg personen komma fram och börja göra armhävningar var det dags att för den att spurta dit) och krävande stationer med plankan, upphopp, crunches osv varvades det ner med QiGong och.....meditation! Wow, det är första gången jag är med om att ett pass utanför yogafacket inkorporerar meditation - jag blev både förvånad och ytterst glad. Alldeles för längesedan jag satt och denna korta lilla meditationssnutt kom som en välkommen reminder för mig.

Det var på väg hem som den här otroliga känslan jag beskriver i början av mitt nu novelliknande inlägg infann sig. Och den kom som en smäll på käften! Jag kom på, kära läsare, att under passets gång hade jag utfört några saker som jag inte ens reflekterat över:
Jag hade instruerat och tipsat den här damen ang. hennes teknik.
Jag hade peppat och pushat henne när hon såg ut att behöva det som mest.
Jag hade föreslagit andra aktiviteter att göra för att inte tappa puls när hon fick ont.

Vet ni vad hon säger när vi skall påbörja vår nedvarvning?
"Åh va mycket jag har lärt mig idag, tack och lov att jag hamnde med just dig!"

När jag kom på det här på vägen till tunnelbanan, så var det något som klickade till inom mig. Vet ni vad jag insåg? Att jag valt helt rätt. Nästa helg påbörjar jag min resa mot PT yrket, och jag kände att jag nästan haft min första session med en klient! Utan att tänka på det - det hade kommit helt naturligt, utan att kännas konstlat eller obekvämt.

Vet ni vad det kallas?
Att hitta rätt. Jag har hittat rätt.

Mäktigt.

I fought - and I found. IT.

Igår var det dags för något jag saknat och längtat efter: långpass spinning. Halvfull sal på F&S Hornstull, med mestadels medelålders män inkl top notch utrustning och kräsen smak (flera som bytte sadlar hit och dit tills de hittat rätt) och lilla jag! På första parkett med kraft i benen  (3/9 för skönt rundtramp) och så var vi iväg! Hela salen andas en helt annan stämning när det är långpass på G. Det är mer meditativt och lugnt. I like!
När ledaren säger "detta är en halvlång backe - låten är 7 minuter. Då kan man blunda säkert utan att riskera att missa en hel låt av positionsbyten hit och dit och upp och ner.

Nästan 105 minuter med slutna ögon! In my mind rullade jag backe upp och backe ner på perfekt asfalt. Någonstans där de har bra cykelunderlag är på Mallorca, så det var där jag trampade omkring i min ensamhet. Underbart!

Efter nedcykling, stretch och dusch satte jag mig en stund i bastun och njöt av att bara vara. Jag kan knappt förklara vilken underbar kväll jag hade igår!

Jag fick två underbara smycken i julklapp av Tobias, och har sedan dess klickat hem ännu en ring från Hoofstore.

Just nu får ni läsare 15% rabatt på hela er beställning, om ni anger rabattkod "fine"!

Det nya svarta är klättring! Både innerligt kul, jobbigt, endorfin -och adrenalin utsöndrande (deluxe) och en mental utmaning som heter duga!

Jag såg mig själv i spegeln idag och tänkte att min hårsituation passerat gränsen för vad som kunde accepteras. Flammigt med toppar och längder i två olika kulörer. Fick drop in tid hos Michael & frisörerna på Götgatan. Har aldrig varit där så jag var allt lite nervig när jag satte mig ner i stolen och förklarade vad jag ville ha gjort.

Jag kan inte vara mer nöjd! Linn, som tog emot mig var världens gulligaste och fixade iordning mitt hår med säkert handlag och snart pladdrade vi på som om jag alltid gått till henne för att få håret fixat. Innan jag gick hem fick jag även håret stylat och lockat, väldigt lyxigt!

30/30

Igår hade vi trettondagsaftonmiddag här hemma för min svärfamilj, som jag håller så kär. Det är den finaste samlingen hjärtliga, roliga, spontana och genuina människor som när vi träffas alltid bjuder på sig själva och därmed duggar skratten alltid tätt. Så även igår. ♥

29/30

..förutom de dåliga, som min mamma brukar säga. Så när man inte har en omniboncer kan man använda en glittrig julgranskula istället!

28/30
Ibland kan jag känna att jag saknar rötter. Jag önskar att där fanns en plats dit man kunde återvända, som fanns kvar orörd. Men med urbanisering så tunnas glesbygden ut, och i min hemby är det nog inte någon av mina barndomskompisar som bor kvar.
Jag önskar att man kunde åka tillbaka och träffa gamla grannar, kompisar och att allt skulle vara orört. Som Änglagård!

Men. Det är nog lite för orealistiskt att tänka sig att det skulle kunna vara så. Folk rör på sig, har drömmar om något större och kanske återvänder en dag. Eller inte.

Och så finns det dagar. Idag har varit en av mina mest lyckosamma någonsin!

Jag och sambon gav oss iväg med siktet inställt på det objektiv jag sett på rea. Någonstans i maggropen kände jag även på mig att det var dags för kamerahuset att få sig en service, eller i alla fall en genomkoll. Stegade in på fotobutiken ett stenkast från Drottninggatan och fick efter en stunds väntan hjälp av en yngre kille. Dessvärre var det objektiv jag sett ut på hemsidan slut på lagret (såklart, muttrade jag för mig själv, förbistrad och besviken) När jag bad om en koll på mitt nuvarande objektiv som för två år sedan revs ner i golvet av en katt började han vrida och vända, fota och humma. Till slut kunde han krasst berätta att mitt objektiv var helt sönder. Upphängningsfunktionera inuti objektivet som verkar vibrationsreducerande var helt kassa och det fanns inte mycket mer att göra än att slänga det.

Killen tog sin tid, gick och hämtade ett likadant objektiv och testade så att det verkligen inte var huset det var fel på. Men det var alltså objektivet. Så där sod jag: med hus men helt utan objektiv. Då han plötsligt utbrister: Det här objektivet tillhör vår testkamera, så jag bjuder på det. Så du har nåt att fota med!
Jag tappade hakan. Vad är det han säger? Skulle jag få objektivet? Jadå! Jag fick objektivet, som nytt kostar 2000 kr. Vad säger man? Jag blev helt mållös, något som sällan händer...

Så visst finns det dagar, men det finns också dagar. Idag var min dag. Vi firade genom att köpa husgeråd till vår trettondagsaftonmiddag vi skall ha här hemma för Tobias familj. Plus att jag smet in på BikBok och hämtade två bodys på rean som det stod mitt namn på. Och när vi kom hem gick jag loss och fotade, fotade och fotade lite mer. Åh, va kul det är att ha ett fungerande objektiv igen!!