Och det blev bättre. Jag torkade gång på gång bort mascaran som runnit, jag duschade för första gången på 5 dagar. Och jag sprang. Mil efter mil lade jag under fotsulorna. Med mitt första maraton i sikte sprang jag, bort från allt, mot dunkla mål. Mer om min löpning kan ni läsa här.

Så sprang jag även rakt in i famnen på honom. Av en slump. På Twitter. Plötsligt, efter att ha pratat länge, så fanns det mer bakom bokstäverna. En dag satte jag mig på ett tåg, och åkte till Sveriges näst största stad. Där stod han. Han log, och när jag kom tillräckligt nära viskade han ett "hej" i mitt öra. Sedan dess har han inte släppt taget om mig.

Så jag tatureade mig. Klippte mig. Pratade i radio. Skaffade nya glasögon. Hade stor avskedsfest. Och flyttade. 

Och nu sitter jag då här. I ett snötäckt Göteborg. I en lägenhet i vilken det återfinns både dubbel- och spjälsäng. I ett hushåll där varje dag fylls med skratt, kyssar, nyp i häcken och de där extra långa blickarna som man vet har en extra innebörd.

Den grandiosa nystarten är här.