Personliga Persson

Gissa om jag inte sov bra inatt.. mardrommar och orosmoln. Men kl 06 var det anda sa dags att stiga upp och borja kla pa sig. Spanna pa sig sitt tidtagningschip och spanna fast nummerlappen. Kl 07 var det frukost men fjarilarna i magen gjorde att jag inte fick ner sa mycket. En timme senare samlades vi for en gruppbild ch vandrade ivag till startomradet som praktiskt nog lag 2 minuter fran hotellet. Dar lamnade vi in vara kladpasar och hittade ratt startfalla. Sen var det bara att vanta.....ca 40 minuter!
Japaner japaner japaner..... i oandlighet!! Kl 09:05 small startskottet for rullstolsakarna och 5 minuter senare var det massstart. Men det skulle droja nastan 10 minuter for min startfalla att5 passera startlinjen.

Forsta 3 kilometrarna gick helt gratis. det sluttade nerat, folk hejade och ropade och bara synen av att titta ner pa den svarta matta som ringlade sig fram pa Tokyos gator gjorde att takten stegrade av all adrenlin. det skulle jag betala dyrt for i slutet. Runt 5 kilometer borjade det kannas jobbigt och benen kandes stumma. Efter lite sportdryck piggnade jag till igen.
Pa ett stalle stod en grupp japaner och dansade till YMCA med oss, da kunde man ite lata bli att dra pa smilbanden! Nar 7 kilometersskylten kom kande jag hur krafterna borjade komma tillbaka och jag krigade mig bort till 9 km. EN kilometer kvar och mina ben var sa stumma! Jag vantade pa att se Mallinjen men den kom aldrig! Svangde runt ett horn och dar! 15 meter bort var den, och helt plotsligt fick jag fart och spurtade till tusen over mallinjen. I IDID IT!!

Vatskedryck, medaljutdelning, en apelsin och overdragsklader vantade och till slut hittade jag aven Tobias som hade vantat vid mallinjen. Omojligt att se varandra!

Nu skall jag ga bort till affaren borta pa gatan och kopa nagot att ata, ikvall blir det suppe for att fira tillsammans med marathonloparna!