Ursäkta franskan, men fan va jag är kär!
Jag deppade ihop totalt på väg hem från jobbet, och när jag ringde tobias så var han ungefär på samma nivå på glädjeskalan, så det enda vi gjorde var att sänka varann.... eller, vi hjälpte inte varann en skvatt i alla fall.. En rad händelser hade lett fram till att jag kände såhär, och det fortsatte.....kom till apoteket i samma minut som de stängde. Satte mig ner på en trappa och verkligen drunknade i desperata negativa känslor och tankar. Men så nådde jag den där gyllene punkten, när vadandet i destruktiva känslor når sitt slut och man börjar tänka WTF! Så jag började komponera ett gladare sms till tobias, gick och köpte sushi. När jag gick ut från restaurangen med min påse i handen och fortfarande i färd att skriva smset, så ringer det och när jag svarar möts jag av en glad sång performed by T.
Things change quickly.

jag ÄR en jättestor kanelbulle. Jag bakade en hel massa, stora, fyllda till gränsen i bomhus igår och det finns en anledning till att jag kallas snäckan av min bästa vän helena.... jag har dessutom vid ett speciellt kanelbulletillfälle, deklarerat att om jag blev strandsatt på en öde ö skulle kanelbullar vara min end sak jag skulle vilja ha som proviant. Så, två dagar och tolv kanelbullar senare ser jag ut som en gravid elefant. HÖGGRAVID elefant.


Svalt duggregn med vegetarisk sushi på balkongen, frasier på tv gör att magen slappnar av och fine mår genast lite bättre.

Trots den stora magen och jästen i tarmarna kan jag inte sluta le åt tanken att det snart räcker med ett tak och en stad att hysa oss båda. -vinkar hej då åt Gävle-

Jag är frustrerad
jag är ledsen
jag har en klump i halsen
jag är för ensam
jag är trött på boendesituationen
jag hatar slutserien
jag hatar sms

jag vill ha en kram
jag vill höra att det kommer att bli bra
jag vill att du skall använda dina nycklar hit
jag vill höra dina fotsteg

Se inte nedanstående film om du hittat den du vet att du vill vara med så länge det går. Jag kunde inte koncentrera mig på den massakrerade filmatiseringen av en underbar bok för jag tänkte hela tiden på vad som skulle hända om han rycktes ifrån mig nu. Många salta tårar grät jag över faktumet att någon dag, förhoppningsvis först långt fram i tiden, kommer vi behöva ta ett slutgiltligt farväl av varandra, och det är tankar som gör så ont att jag bara känner en stor svart klump i magen.
Jag vet vad jag vill i livet och det är att leva det till fullo med honom, han som får mig ur sängen den dag då jag är trött och likgiltig och som dansar löjliga danser i köket tillsammans med mig och som kittlar mig på ryggen när jag inte kan somna och som masserar mina smalben när mina knän gör ont. Sättet han ser på mig på perrongen när vi inte har setts på länge och kramen han ger mig på perrongen när vi inte ska ses på ett tag.
Vackra stunder om dagarna kan jag sitta och fantisera ihop visioner av hur vår framtid kommer att se ut. De förändras från gång till gång, men de gör mig glad och jag kan leva på tanken att det är vi resten av den dagen.

När han går och lägger sig går jag upp. Mest för att igår blev en söndertrasad dag med sömn lite här och där utspritt på dygnet.
Och med en trevlig liten psykos på kvällen. Nu vet jag bättre än att överdosera ppiller och inte äta på 26 timmar under tiden man flyttar runt lådor i 3 av dem, på en våning högst upp utan hiss med typ muskeldystrofi i quadsen.
det är inte det att den inte var befogad, jag är jävligt scattered just nu. "Alla andra" (jag vet eg. bättre än att tänka såhär) verkar så samlade och i full färd med att färdigställa sina liv och veta precis vad "de vill med framtiden" medans då jag, vilsna lilla jag verkar ha tappat biljetten.

Det enda man egentligen behöver oroa sig för är själva oron. Den gör att klarsyntheten grumlas och man gör ofta misstaget att tro att känslor och tankar är på något sätt sammankopplade. bara för att ajg tänker på något - så kommer känslorna automatiskt och vice versa. Med träning (som jag genomgår just nu) så kan man uppnå det stadiet att de är helt avskilda. Tills dess är det meditation och avslappningsöpningar och tap tap tap (TFT-tekniken) som gäller, annars kommer jag go bananas.
Vilket jag kommer göra snart.

Stockholm, on a different note. Stockholm, stockholm stockholm. Är det meningen att jag ska känna mig hemma där? Det är ju klart jag gör det för det är ju där jag bor, handlar, tränar och sporadiskt, mycket sporadiskt, träffar andra levande djur.
Eller?
Om Pamina flyttade till Milano för 4 års studier utan att känna en kotte och nu har etablerat en romans med en NBA spelare och ses som den hetaste svenskan i stan så ska jag väl också kunna ta och skaffa mig en umgängeskrets på sisådär 2 a-lagare och kontaktannonsfreaks.
Det är bara det att om man inte får in en fot via utbildning, jobb eller bekantas bekanta så känns det så jäkla mycket som om dörren är stängd.  För alla har redan sina vänner och känns totalt fullständigt ointresserad av att släppa in någon ny.
Om jag bara kunde få känslan av att Stockholm är mitt hem, på riktigt, att infinna sig skulle saker kännas så mycket bättre.
Tills dess är jag under övervakning (många prepositioner där) i Gävle och trivs mycket bra med det, är inte stark nog ännu att befinna mig själv - det blir bara kaos när jag försöker och ångesten klubbar mig efteråt.

Idag skall bli en bra dag. det SKA det.

Vi slog på stort och firade idag, åt ute på Kyrkgatan. Han kom in för bövelen!! Gott och bra, hyrde därefter Departed och mös. Imorgon tur och retur Stockholm, torsdag slit och släp i Bollnäs, tömma ur Ylvas lägenhet.
Och stjäla microvågsugnar. Ingen som säljer dammsugare på svarta marknaden eller som har "kontakter"??

Sprang idag för första gången på, God knows how long. Det måste vara viktminskningen, för grundkonditionen min är ju borta. Detta till trots så gick det fruktansvärt bra, hade endorfinöversvämning flera timmar efteråt - näst skönaste känslan i universum.
Mersmak - skall springa igen innan sushilunchen med Laila på depå.

Känner någon igen den oöverkomliga lusten att snegla på den man älskar i smyg? Tobias är så oundvikligt söt när han minst anar det. Som nu, jag sneglar på honom i pereferin av mitt synfält och han sitter djupt försjunken i stretching av sin ändalykt, CSI och att trumma på saker.
Jag fokuserar på tangentbordet igen och skakar på huvudet - att sådana saker inte har blivit slentrian under åren som gått. Förvånandsvärt och jag kommer aldrig att kunna vänja mig.
Thank God.