Idag har varit en av de längsta dagarna i mitt liv. Jag vaknade runt 04 tiden, kissnödig som vanligt, men istället för att somna om väntade jag ut min auktion på ebay, som jag inte vann och efter det stod det klart att någon extra sömn blev det inte. Fågelsång på 90 dB och solljus i min pupill gjorde det omöjligt.
Nu är det inte lång tid kvar till taxin kommer och innan dess ska jag duscha och somna. Med resnerver som mina kommer det också bli svårt. Så imorgon kommer bli ett långt dygn det med!
Tur att man är nyblonderad och viking.

Hur lyckas man få laptopen över sig när man sitter i soffan och samtidigt slå bakhuvudet i väggen? ajajaj.

Jag har glömt bort ett liv där mat och matlagning faktiskt existerade. Men mina 101 bookmarkade recept ger mig en hint av hur mitt nya liv kommer att se ut. Jag kommer bjuda in till buffé och fest varje helg så att alla får smaka!
vad sägs om den här godingen?
åh, åh, eller den här??
Och Mattias, den här bara MÅSTE vi ju göra. Fast utan kött förstås >_<

Lyxfällan måste vara ett av de bästa programmen som sänts i tvs historia. Fick mig att tänka till denna afton och rannsaka ett köp jag höll på att göra och avsluta det innan den var för sent. Det var bara en ringa summa det handlade om, men ändå. Det handlar (ironiskt ordval) om att bryta tankebanor.
Känns bra som fan i bröstet,  att gå och lägga sig vetandes att man gjort något riktigt bra och moget kommer att kännas grymt skönt. ett stort PLUS är ju dessutom att min kärlek kommer hit imorgon. Good times!

Åh herregud va uttråkad jag är!! BAARRGH!! Efter de första två i star wars triologin och en dag under duntäcken i soffan är jag redo att slita av mig håret för lite excitement. Underhåll mig någon! Dans, sång, bellmanhistorier, I'm up for anything!

Saken är ju den att jag tänkte göra massor av saker idag men min förbannade frusenhet hindrade mig till 100%. Det spelade ingen roll hur mycket kläder jag än klädde på mig, jag kunde fan inte ta mig ut på söders gator och uträtta några simpla ärenden. Tur är ju att det inte var brådskande och att jag har tid att göra dem imorgon men ändå - det är maj månad och jag förbereder mig på att gå med långkallisar under jeansen och helly hansen fleece.
Barcelonas klimat kommer göra en frusen liten kropp som min gott.

Men underhållningen! Glöm inte den!

Tänk vad ens inställning till något kan förändras radikalt. Ta Stockholm. För ett år sedan mådde jag som sämst i mitt liv och hatade den staden över allt annat och skulle hellre ta en kula än att erkänna att det var mitt hem.
Nu? Totalt tvärtom. Jag älskar det! Nu är jag iofs jävligt insnöad på mitt söder och tycker att jag behöver en jävligt go anledning till att lämna min stadsdel men en picnick på djurgårn i solsken med ost, frukt och vin (jag dagdrömmer/nattdrömmer om mat, you blame me??) skulle ju inte sitta helt fel....om nån månad eller så.
Men då, då blir det fest!

Just nu känns det så jävla tungt. det äts grillat och lukten sprider sig in i mitt huvud och framkallar känslor jag inte trodde fanns. tänk vad hunger kan göra med en människa. med mig.
gråter över grillad stek.

Det är lätt att bli ensam när man är själv.

Att man är smått pedantisk/går in för saker ordentligt? Jo, när jag låg på knä och dammade alla golvlister under min 5 timmar långa städa/slänga/damma/bona/möblera om/skura/reorganisera session så kom jag på att jag nog är väldigt noga.

Den där tomheten. som inträffar. när man kommit hem från en resa, en festival eller en 3 dagar lång dejt, och man sätter sig på en stol och bara sitter. så känns det nu. Jag sitter och tittar ut genom mina oputsade fönster. tankarna drifts off. Tänk om. Tänk om man skulle tänker jag. Va skönt det är att bara sitta rakt uppochner. Tänka på andningen, hållningen, känna frid. Meditation tror jag det kallas. I en sekund lyckas jag koppla bort allt. bara andning kvar. Otränad. Tobias kan jättelänge.
Jag skall träna.

Vaknade för en stund sedan ur min drömlösa morfinsömn, som har pågått sen vi kom tillbaka från sjukhuset, där jag fick stanna massa timmar för jag var så svag efter undersökningen. Känner mig fortfarande helt groggy och som att jag skulle kunna sova i 12 timmar till.

Undersökningen var det garanterat värsta som hänt i mitt liv, utan tvekan. I set out "lurad" av min mamma (IBS-fri) att undersökningen var a piece of cake, att det inte var en smärta jag skulle komma att känna utan mer ett obehag. Som sagt, min mamma har inte haft IBS sen hon var 9 utan går bara vart tredje år för att kontrollera så att inte hon har något som skuulle kunna utvecklas till tarmcancer, som min mormor avled av.

Jag nekade därför att få nål i armen när sköterskan frågade, utan sa att jag kanske inte ens skulle behöva lustgas. Väl inne i undersökningsrummet trodde jag att det skulle gå fint, så den där lustgasmasken höll jag bara bredvid mitt anikte som var riktat mot Tobias. Men ganska snart förstod jag vilket fatalt misstag jag hade gjort och sög i mig lustgas för alla inne i rummet. När jag hade skrikit,gråtit och lidit tillräckligt frågade de om jag kunde lägga mig på rygg för jag ville väl ha morfin?
Jag slängde min högra arm i ansiktet på honom och skrek att de skulle ge mig smärtstillande. Morfin till folket, och ganska snabbt var jag yr och disorienterad, dock inte så pass att jag inte kunde skrika in i lustgasmasken att jag ville dö.
För att lindra min smärta ännu mer (det behövdes!) fick jag morfin en andra gång och efter vad som verkade vara en hel evighet var de framme vid tunntarmen och skulle nu titta ordentligt på tillbakavägen. Jag skymtade till insidan av mig på en stor skärm och blev lite intresserad, fast det varade bara tills nästa attack kom då de skulle passera kurvor och vad de nu höll på med. Enduro kanske...
Tobias satt bredvid mig hela tiden och kramade min hand, berättade hur duktig jag var och hur stolt han var över mig. Utan honom hade det aldrig gått, jag kände mig så liten och ensam med min smärta och jag hade aldrig i mitt liv kunnat genomgå det där traumat på egen hand.

Efteråt var sköterskorna så otroligt omtänksamma, rullade runt mig på en bår tills de hittade ett avskilt rum där jag fick ligga några timmar. Jag beslöt mig för att överleva dagen och "fuska" med cambridge genom att stoppa i mig lite torkad frukt och nötter som geniet Tobias hade köpt åt mig. Från absolut kritvit i ansiktet vidare till askgrå och sen till så normalt det kunde bli.

Morfinet sitter i i 24 timmar så fram till kl 11 imorgon kommer jag ha det skönt och mysigt utan obehag. "Passa på att njuta av knarket nu medans det är gratis baby" som Tobias sa. And i will.

Over and out.

Ska snart iväg till Låsets spel och tobak för att hämta mitt premiärpaket från Josefssons. Har aldrig fattat poängen med postorder, tyckt att det var fula, billiga kläder med billig uppsyn och dålig kvalité. Så vi får se, jag fick i alla fall tag i ett par ballerinaskor till 70tals klänningen som jag skall ha på Ylvas student, som ingen vet när den är. Sist jag frågade svarade hon augusti. A little late?

So, imorgon har den äckliga veckan gått, var hos min konsulent igår och bytte några vidriga smaker mot några marginellt bättre. Första veckans viktminskningsresultat ser ut att bli stort, 2 kg vatten plus extra.
Jag luktar på all mat. När tobias äter så kan jag känna exakt hur det smakar så han får dras med att jag sitter och stirrar på honom och luktar på all mat. Alla doftceller har upphöjd funktion och ger mig en knivskarp bild av hur det skulle smaka, så på det sättet känns det som jag äter.

There's an old saying in Tennessee -- I know it's in Texas, probably in Tennessee -- that says, fool me once, shame on -- shame on you. Fool me -- you can't get fooled again. You've got to understand the nature of the regime we're dealing with.

Så åkte hon. Och tomt blev det,

Friskare jag är! Bra!
Om en vecka är Helena hos mig, kan inte greppa att det är snart 2 månader sen vi bestämde att hon skulle komma upp. Sen dess har hon övat på Gävles underliga beteendemönster och är nu fullfjädrat mystisk.
Vi får se hur det går om en vecka när det är dags för slutprov bland genuina Gävleinvånare. Dock inga konstiga som kommer till festen tror jag så hon torde klara det med stjärnglans.

Har ändrat mig angående frisyr, men jag tänker inte posta sjuttioelva bilder på hur-det-skulle-kunna-se-ut-som-fast-ändå-inte-riktigt utan det blir slutresultatet man får se här, om man inte hinner se frippan i det verkliga livet utanför lådan först.

Idag kommer Jarl Ragnar hem. Tobias pappa som är och fotograferar Silos i Solna för jobbet idag.
Varför kan inte jag får ett jobb då?

Det lutar åt flytt. Ibland. Sen ångrar jag mig. Och sen packar jag och drar. Eller nä.

Detta börjar ju bli nästan för bra för att vara sant!

Klart man ska bli sjuk. Tobias lillasyster har legat på soffan i fyra dagar med flunsa, vi har haft Angels in America marathon, spelat bingolotto, kollat på eddie izzards franska version av Circle och nu är jag också sjuk. Såklart.

Pappa är i Afrika och bestiger Kilimanjaro medans jag bara segar runt hemma i mummaland och gör mest ingenting. Äter hasselnötter och gör kesellaglass efter Paulúns rekommendationer. Väntar på att få höra hur det är på toppen, 6000m upp. La Familia hyser viss oro inför vårt något till åren komna familjeöverhuvud som tar sig an allt för våghalsiga projekt ibland. No news is good news. Hrrmm.
Väntan fortsätter.

Mina tänder värker, värker och bultar. Var på den mest noggranna undersökningen någonsin gjord. Röntgen, fotografering och en himla massa fackspråk ovanför mitt huvud.
Och chockerande nyheter:
Gingivit!
Första stadiet till tandlossning, FFS!

Kom hem, gick loss med tandtråden, blödde som en stucken gris och nu kan kan inte låta käkarna nudda varandra såvida det inte finns en inneboende längtan efter oumbärlig smärta.

Och snöar gör det också! Mamma sitter insnöad nere i Skåne och siar att snöstormen skall vandra norrut. Snälla gör inte det, försvinn in över Finland istället. Orkar inte med mer snö.

I min systers kvarter finns det ett ställe där man kan få thaimassage. Funderar på att dra dit och se om de har drop in, massage för min rygg skulle vara finfint.

Vi funderar på att låta ourvariable göra comeback. Visst, bilddagboken är smidig och "bra" men så mycket brister att man kan bli tokig. Tack mattias för att du upplyste mig... ^^
Har glömt bort typ det mesta om hur vi gjorde förra gången så det blir att läsa på lite. Vi vill bara ha ett eget ställe i etern igen, nu när allt är bra.
Designförslag kan bli nödvändiga.

Ikväll har jag genomlidit den jobbigaste IBS attacken på länge. Fick ligga i fosterställning på golvet, kunde inte sträcka ut benen för då högg det till i tarmarna. Efter ett tag försökte jag göra lite pilates och andningsövningar, tänka bort smärtan, massera tarmarna (fy fan va ont det gör!!)

Jag är så less på det här. Alla andra i familjen Walldén bakar pizza medans jag ligger i kramper på golvet och kan knappt ta mig upp. Ska väl pallra mig iväg till ica och köpa lite proviva tillsammans med Tobias. Hade aldrig klarat att ha det såhär om han inte funnits där för mig, det är så viktigt att ha någon att prata med när man känner sig totalt alienerad.

Tänk de lyckligt lottade som aldrig reflekterar över att de har ett tarmsystem. Som kan äta vad de vill utan att behöva oroa sig för om den huggande känslan skall utlösas om några timmar.
Bäst mådde jag förra våren när jag var gravt deprimerad utan någon tillstymmelse till aptit och levde uteslutande på proviva. Magen har aldrig fungerat så fint.. Men det är inget vinnande koncept i längden.
Å andra sidan lever jag hellre med näringsbrist än med ibs.

Jag känner mig less och ledsen. Ska till Pauluns näringscenter på tisdag för att göra Bod Pod mätning och få kostråd, sen på kvällen är det dags för den månatliga sköljningen.

En frisk människa önskar sig tusen olika saker medans en sjuk bara önskar sig en; att bli frisk.

Det känns som fredag idag! Har varit på förhandlingskurs för säljare i två dagar med sista dagen idag och så är tobias nere och (h)äls(k)ar på, vi har ätit sushi och tagit del av varann.

Kursen var verkligen intressant då kursledaren John fick oss att inse att det är så otroligt mycket grundläggande psykologi inblandat i alla förhandlingar, både privata och officiella. Under dessa två dagar fick vi mycket nya infallsvinklar och olika lösningar till förhandlingssituationer där man "kört fast" och jag känner verkligen att jag kan unvika många fallgropar bättre nu.
Deltagarna hade igår lite svårt att förstå varför jag var där, de kunde inte placera mig i ett fack för det stod ju inget företagsnamn under mitt förnamn, men när jag presenterade min vision så var det några som blev väldigt intresserade och det kändes väldigt upplyftande och roligt.
Det var speciellt två norrlänningar från Örnsköldsvik som hela tiden pratade om att jag måste expandera i deras stad då det råder extrem tillväxt där och när vi skildes åt fick jag t.o.m en kram av Hasse och Per! Två män med 30års erfarenhet av företag som trodde på mig, det kändes så.... bra, helt enkelt.

Känner mig mer positiv inför framtiden än på länge!