Kommer hem från Gävle via ICA. Sätter ner matkassen i köket. Undrar: ska det verkligen vara vatten över hela lägenheten? Tittar runt och får syn på diskhoarna, som är fyllda och svämmar över. Öppnar diskmaskinen, och ut rinner avloppsvatten.
Panik, 1000 frågor och vanmakt.
Ringer Tobias och storgrinar. Bostadsrätt är inte samma sak som hyresrätt, där man självklart ringer värden som kommer och fixar saker i sin egen takt. Nu är det upp till mig.

Ringer på hos grannen, som hämtar en annan granne, som ringer rörmockaren. Ringer försäkringsbolag, saneringsfirmor och nu, 5 timmar senare jobbar två riktigt trevliga tjejer med att sanera mitt kök. Proppen är borta och en vällukt börjar sprida sig över det där avfallsoset.
Imorgon kommer det en inspektör för mitt försäkringsbolag för att konstatera hur mycket som är skadat.
En sak är ju säker, golvet måste rivas upp och läggas om, likaså listerna och kanske ännu mer.

Saker har kännts bättre, men initialt extremt mycket värre. Tack vare älskande stöttande människor på alla håll i landet, norrut och söderut, fina glada människor som gör sitt jobb med ett leende på läpparna trots att de jobbat hela helgen så blir dfet nog ok till slut.
Man lär sig något av allt. Jag klarade ju det här till slut, fastän det kändes omöjligt till en början.
Stolt.

Läskigt, inatt drömde jag att jag skulle hoppa bungyjump med linan fäst runt halsen. Det låter som en exceptionellt dålig idé, men i drömmen, som så ofta, så var det ingen som reagerade på det. Dessutom skulle jag hoppa utmed en tegelvägg.
Oseriös bungyjumpförmdeling, minst sagt!

Möte numero due imorgon hos grooming. Det verkar lovande, men jag är för trött just nu. Och på tisdag blir det Harry Potter med Ullis, matiné och allt! Likt två äldre damer.

Det känns "ljusare". Har genom forum på nätet fått adresser till kliniker i stockholm som jag ska ringa. Dessa veckor har varit så omtumlande att jag känner mig som om jag legat i tvättmaskinens centrifugeringsprogram och just stigit ur. Känslan av att erkänna för sig själv att man har problem och beslutet att verkligen, på allvar få proffshjälp känns otroligt främmande och skräckinjagande, jag ger bort känslan av kontroll till någon annan som jag inte litar på vill mig väl. De kommer säkert tvinga mig att gå upp i vikt ekar på repeat i mitt huvud. Jag vill ha kontroll, jag vill bestämma.
Känns skönt att SCÄ ligger nära på Söder, i fall det skulle ske något hastigt. Min tankebana är osammanhängade.

Trodde aldrig för mitt liv att det här skulle vara jag. Inte det att jag gått genom livet med inställningen att jag skulle klara mig själv hela tiden utan hjälp och terapi, jag gick regelbundet förra året och har alltid varit positivt inställd till sådan personlig psykisk assistans.
Men det här är på något helt annat plan. Det är en sak att gå och prata med någon för att man är ledsen och behöver nya infallsvinklar att se på saker i sitt liv man är missnöjd med. De personer jag skall träffa kommer rama in mitt liv så till den milda grad att jag befarar att jag kommer känna mig inträngd i ett hörn och aldrig mer gå dit. Såklart jag inte kan säga något säkert, men det här känns så mycket större, så mycket läskigare och så mycket allvarligare. En sak är att inse att man är ledsen, deprimerad. En helt annan femma att inse att man har ett ohållbart livsmönster och att man är sjuk. Sjuk.
Fan va rädd jag är.

Det sägs att alla familjer är mer eller mindre dysfunktionella. Jag tror min faller i den första kategorin, men det skall tilläggas att det är den familj som finns idag. När jag tänker tillbaka på lyckliga barndomsår känner jag hur det kniper i hjärtegropen för det är inte den familj som jag har idag.
Så mycket spel för gallerierna, något jag aldrig varit en mästare på att hantera. Känslan av att veta för mycket, och veta att man inte är ensam om den insynen, men ändå HELT ensam att ifrågasätta både ljudlöst och högljutt. Ingen backup, inget stöd och känslan av ensamhet.
Vet sådant jag inte vill veta, ser min familj som ett skämt medans andra fortfarande tror eller låtsas att allt är bra.
Jag avskyr sådant beteende och det skapar ljudlösa konflikter.

Jag försöker tänka positivt, att jag nu är vuxen och på god väg att skapa min egen familj, och har med mig saker i bagaget som jag verkligen skall se till aldrig händer i vår familj. Men ibland, som nu, funkar det inte. Jag är ledsen och behöver en klapp på kinden från någon som plåstrade om mitt knä när jag ramlade med cykeln under inlärningsförsöken, eller den som kramade om en när man fick sitt första MVG på en skrivning.
Men den personen finns inte. Jag har klippt emotionellt men känslan av ett visst behov finns kvar. Men det gör inte personen jag längtar efter.

För att citera den man jag skall bygga en ljus och totalt annorlunda familj med:

Fuck it, jag orkar inte.
Det regnar och jag torkar inte.
Men sånt är livet, man måste lida.
Man måste plågas, det måste svida.

Jag är kall mot mina vänner.
Tomhet är allt jag känner.
Koffein och socker förstör allt jag byggt.
Det passar bra till min verklighetsflykt.

Det blir nog bättre om ett tag?
Om ett år? om en dag?
Fäll en tår, slå ett slag,
Om det går, lev idag.