Dysfunction.
Det sägs att alla familjer är mer eller mindre dysfunktionella. Jag tror min faller i den första kategorin, men det skall tilläggas att det är den familj som finns idag. När jag tänker tillbaka på lyckliga barndomsår känner jag hur det kniper i hjärtegropen för det är inte den familj som jag har idag.
Så mycket spel för gallerierna, något jag aldrig varit en mästare på att hantera. Känslan av att veta för mycket, och veta att man inte är ensam om den insynen, men ändå HELT ensam att ifrågasätta både ljudlöst och högljutt. Ingen backup, inget stöd och känslan av ensamhet.
Vet sådant jag inte vill veta, ser min familj som ett skämt medans andra fortfarande tror eller låtsas att allt är bra.
Jag avskyr sådant beteende och det skapar ljudlösa konflikter.
Jag försöker tänka positivt, att jag nu är vuxen och på god väg att skapa min egen familj, och har med mig saker i bagaget som jag verkligen skall se till aldrig händer i vår familj. Men ibland, som nu, funkar det inte. Jag är ledsen och behöver en klapp på kinden från någon som plåstrade om mitt knä när jag ramlade med cykeln under inlärningsförsöken, eller den som kramade om en när man fick sitt första MVG på en skrivning.
Men den personen finns inte. Jag har klippt emotionellt men känslan av ett visst behov finns kvar. Men det gör inte personen jag längtar efter.
För att citera den man jag skall bygga en ljus och totalt annorlunda familj med:
Fuck it, jag orkar inte.
Det regnar och jag torkar inte.
Men sånt är livet, man måste lida.
Man måste plågas, det måste svida.
Jag är kall mot mina vänner.
Tomhet är allt jag känner.
Koffein och socker förstör allt jag byggt.
Det passar bra till min verklighetsflykt.
Det blir nog bättre om ett tag?
Om ett år? om en dag?
Fäll en tår, slå ett slag,
Om det går, lev idag.
