Personliga Persson

Jag hade tänkt ut ett helt inlägg i mitt huvud under min löptur. Men nu är allt som bortblåst! Det skulle bli ett jäkla babbel här inne, om löpning mat och mopsar var det tänkt. Jag försöker på nytt (förlåt om det blir lite torrt och uppradande, alla mina vitsiga knorrar försvann ner i avloppet när jag duschade för en stund sedan)

Jag lunchade med Jossan idag, på Yogayama - ett ställe på Östermalm där man kan gå alla sorters yogaklasser, få behandlingar och äta bra, nyttig mat. Vem promenerar inte ut på innergården när vi sitter och äter, tätt följd av en livvakt om inte prinsessan Madeleine? Dagens kändisspotting alltså.

Får ni någonsin gastronomisk tunghäfta när ni går runt på ICA och ska handla mat till middagen? Man går runt lite planlöst och stirrar på frysdiskarna, på råvarorna och är helt blank i sinnet. Sån var jag idag, men middagen jag roddade ihop blev ändå väldigt bra! Köttfärssås med champinioner och bönor, till det kokt broccoli.



Satte mig på balkongen med mopsen och det senaste numret av RW - klockan 17.30 var det fortfarande hela TJUGOTRE grader varmt!

Åh, MIN resa!

Har ni sett den tröttaste mopsen i världshistorien förresten? Här har ni henne!

Jag springer mycket ogärna i värme, då min thermogenesis verkar ha skjutit i höjden - så det var bara bra att jag skulle behöva vänta på maten att smälta lite innan jag kunde ge mig iväg på vad jag hade planerat att bli en lång lufsrunda runt Södermalm, längs vattnet.
Två timmar gick, och jag klädde om. När jag bär mitt gula linne från Madrid Marathon (vars nyans verkligen bekräftar det gamla talesättet att gult är fult) blir jag en annan sorts löpare. Jag är inte bara en i mängden i ett par löparskor. Jag är en löpare med ett mål. När jag bär den, eller löpartröjan från Tokyo förvandlas jag för mig själv - som Stålmannen. Jag får ett annat självförtroende och mitt mål - Honululu Marathon känns inte ogenomförbart.



Väl ute på Götgatan kom jag och tänka på det Ingmarie sa på inspirationskvällen förra veckan: att för att klara svåra stunder under ett långlopp måste man hitta en riktigt bra sak man vill ha, och suga tag i det. Hon berättade även att hon brukade tänka "jag vill HA den där medaljen!"
Jag började tänka på vad jag vill ha. Jag tror jag tänkte en god stund. Sen kom jag på det!
Jag vill ha det där startbeviset. Jag vill stå i startfållan i december nästa år och vara redo. För inte tänker jag åka dit, oförberedd och vinglig, jag tänker bara unna mig denna resa om jag förtjänar den.

Många löpare ute. Varför får jag ögonkontakt med så många? Jag försöker titta rakt fram som en robot, men det blir liksom att jag söker ögonkontakt. Lustigt. Många har lustig teknik. Hängande händer som slänger och flänger. Jag ser mig själv i ett skyltfönster. Det ser ut som att jag springer för rättuppstående.
Jag jobbar på, tycker att jag håller ett skönt arbetstempo, men jag funderar mycket på hur min vikt påverkar min minuttid. Jag är långt ifrån optimalt placerad på viktskalan, ändå klarar jag att springa 13,36 km som idag utan att känna mig alltför belastad.


När jag kom hem, och hade stretchat klart fick jag det där lilla extra som gör underverk för musklerna: töjning. Jag är ju utbildad massageterapeut och har förmedlat mina töjningskunskaper till min käre sambo som måste göra det på vissa muskler i mina ben då och då. Att töja någon går ut på att man hittar muskelns ytterläge, sedan gör patienten den rörelse muskeln gör när den drar ihop sig, och terapeuten håller emot. Efter tio sekunder slappnar patienten av, och man hittar ett nytt ytterläge och upprepar. Tredje gången man hittar ytterläge stannar man bara så i tio sekunder för att sedan hjälpa patienten försiktigt tillbaka till normalläge.
Töjning är stretchingens storebror, väldigt effektiv och bra. Men! Det krävs rätt utbildning för att kunna utföra det på rätt sätt. Men det är så himla sköööönt, testa hos en massör, vettja!