Personliga Persson

Jag kanske måste förklara mitt kryptiska "idag är det ett år kvar" inlägg. Det är kanske inte så många som har hört mig tjata om mitt paradislopp men igår var det alltså 365 dagar kvar. Ett år att komma i form.
Därför har jag i veckor tänkt att: "den 11/12, då smäller det. Då börjar jag!"

Sagt och gjort. Men. Varför tar det sån tid att komma ut? Först ska man hitta rätt kläder. Jag äger inga fodrade löpartajts då jag är helt novis när det kommer till att träna utomhus på vintern, så jag fick rodda ihop två par vanliga löpartajts istället. Termometern visade nollgradigt och i min fullständiga vinterutomhusträningsförvirring visste jag inte hur mycket jag skulle klä på mig. Så jag klädde på mig. Och klädde på mig lite till.
Ah! Klar. Då ska bara broddarna på skorna. Japp! Så var det klart. Fan. Måste kissa en sista gång.

Äntligen! Går ut genom porten. Slår på Garmin. Som dör, det första den gör. Upp igen, lämna den + pulsbandet. Kanske skulle man kissa en sista sista gång? Jag ska ju trots allt ut på långpass.. river åt mig en extra buff, ifall det skulle vara polarkyla ute.
Tassade iväg på Götgatan, vek av vid Erikdalsbadet och rundade Danvikstull. Här slog det mig: Josefine. du. blir. inte. kall. Vantar av, upprullade ärmar.

Här är min "nu börjar jag träna inför marathon 11-12-11" runda:

Dryga 15 km.
Planen för dagen var att göra en grandios och storlagen öppning på marathonåret, genom att testa Västerbron för första gången i mitt liv. Denna bro som gäckar marathonlöpare två gånger under samma dag i juni. Och i min stora glädje över att jag klarade Västerbron utan stopp (även om jag kände för att göra en Rocky längst upp och hoppa på stället med armarna sträckta över huvudet) sprang jag fel; jag skulle vikt av till höger och rundat västra udden av Söder för "den perfekta inramningen".

Hur det gick? Det var tungt! Snömodd är inte min bästa vän. Men inte en enda gång behövde jag stanna, och det känns grymt! Den enda sträckan som var plogad var just Västerbron, och där hade jag eminent sällskap av Lykke Li på uppvägen och älskade Sahara Hotnights på nedvägen. Det blev både medsjungning (jag skrämde livet ur två italienska turister som stod och fotade alla hänglås på bron) och lufttrummor för att hålla humöret uppe.

Med mig under loppet var, som alltid Ingmarie. Hon springer alltid osedd vid min sida och peppar mig. Nu har hon varit med mig i 31 gradig hetta när jag sprang det inofficiella halvmarathonet i juli och så nu, nollgradig snömojs i Stockholms innerstad.

Så, nu är jag igång. Det känns så kul! Och fantastiskt, fruktansvärt, gastkramande, själaskakande skrämmande. För första gången i mitt liv så är något ställt på sin spets:
upp. till. bevis.

En sak är säker, när man får kommentarer som den här, så känns allt lätt.
"Jag lovar att jag ska vara med dig v-a-r-j-e gång det är jobbigt på löpträningen. Ska bo på ett särskilt litet ställe i din hjärna och du kan plocka fram mig precis när du vill och jag ska peppa dig, mana på dig, tala förstånd med dig (när tror du inte kan mer) och pressa dig. Jag kommer säkert att skälla lite på dig med men mest kommer jag att hylla dig för jag vet att du kan! Go girl!"