Personliga Persson

07/30

Min bästa vän. Jag hade tänk skriva om den som aldrig övergett mig, som alltid stått bakom mig och klappat mig på ryggen när jag varit ledsen - som firat med mig när jag varit glad och som tröstat mig när jag varit rädd. Aldrig någonsin har den vänt mig ryggen och det är till den jag alltid vänt mig när jag känt vilken stark känsla som helst. På senare år har jag dock insett att denna vän inte alls hjälper mig - utan i allra största grad stjälper mig, och jag kämpar nu med näbbar och klor för att göra slut med denna kompis.
Det är dock lättare sagt än gjort.

Vem jag pratar om? Det är inte en vem - det är ett vad. Maten. Godiset. Innan, när jag var så okontrollerat obunden till mig själv reagerade jag inte ens på att min tankebana ofta, om inte alltid såg ut såhär:
Känsla: Åh va tråkigt jag har/Åh va ledsen/glad jag blev nu
Tanke: Om jag äter godis blir allt bättre. Det är synd om mig/Det här är värt att fira. Godis är bra när det är synd om mig/när jag är glad.

Det läskigaste är att jag ser föräldrar grundlägga detta beteende hos deras barn! Barnet blir ledset - mamma/pappa säger: naawh, det är ingen fara - vill du ha en glass? Vad lär sig barnet? Allt blir bra efter jag slagit mig/blivit ledsen om jag äter glass (eller vad det nu än är). EN gång är ju såklart inte något som sätter behviorala spår kan jag tänka mig, men med ett upprepande av "jobbig känsla: belöning i form av mat/sötsaker" följer stora risker...

Med meditation och en ökande självinsikt så kom jag fram till att dessa känslor hade totalt tagit kontrollen över mig, men nu fan var det slut! Men ett mönster så djupt inrotat är svårt att bryta sig ut ifrån - men jag har numera kommit så långt att när jag idag kände efter beskedet om operationen och allergiutredningen att "åh, jag vill bara krypa upp i soffan med en godispåse och gömma mig. Godiset kommer få mig känna att allt kommer bli bra" kunde tänka "men vad skulle det hjälpa för? Nessla skulle ju inte må bättre om du åt godis (you dumb fuck!) (Jag tog tillbaka dumb fuck sen, kom på att det inte var så snällt sagt till mig själv och man ska tänka snälla saker till sig själv...)

Tobais sa häromdagen att
"Det är svårt att ta ångestkänslorna på allvar om det enda som behövs är en påse godis att ställa allt till rätta."
Och oh boy, han har så rätt. Jag skrattade rakt ut när han sa det, det fick mina känslor att verka så löjliga och töntiga - varför ens lyssna på dem?

Jag är glad att jag har kunnat få så pass mycket objektivitet i mina tankar kring mat och sötsaker och för det mesta går det bra att skjuta dem åt sidan och istället ta sig an det verkliga problemet genom meditation - Vipassana style som Tobias är min personliga guru inom. Det är en rejäl kalldusch när man känner sådär, känslorna härjar inom dig där du sitter helt still och det känns som du skall ätas upp inifrån - men du flyr inte. Inte till mat, godis, sprit, sex, droger, spel eller träning. Du sitter och blundar med händerna i knät och face:ar dig själv - och DET är jobbigt. Men ack så givande!

Ett brutalt ärtligt och utlämnande svar om mig själv. There you go! :-)