Snart är hela familjen samlad, tåget från Stockholm var försenat (såklart) men snart är även Londonborna i Mölle och då börjar julen, på riktigt!

27/30

Mitt paradis på jorden stavas F R Ö S A K U L L. Sommarstället som alltid har varit platsen där man plockat kottar med tårna, letat påskägg under buskar och klättrat i otaligt många snirkliga träd.
Vårt lilla knallgula hus har varit sommarstuga sedan pappa var liten, då var det nästan ensamt i områden. Nu har vi ett stort fult äckligt slott som granne men vad gör det när man kan promenera på stranden, äta på Lilla Helfvetet eller gömma sig på altanen och ha bbq med vänner och låtsas att man är med i Stockholm Boogie samt bada i havet kl 04.00?

Igår var det dags för vad som håller på att bli den årliga, mycket efterlängtade sammanstrålningen med Camilla. Förra året blev det bara en fika på Kakboden i Höganäs men i år skulle minsann jag blir introducerad till en av Helsingborgs pärlor: fonduerestaurangen Oasen. Som en total nybörjare på fondue kände jag mig spänd på förväntan. Vad gick jag till mötes? Skulle det vara gott? Skulle jag bränna köttet eller sätta fyr på hela bordet kanske?

Camilla styrde middagen med både van och vän hand vilket resulterade i fantastiskt god mat och bara att hon var där och tog sig tid att träffa mig igen gjorde även att kvällen arkiveras i mitt inre bland de allra allra bästa kvällarna.

Framme i Mölle efter en helvetesresa med SAS tidigt imorse, mer osympatiskt markfolk får man ju leta efter. Nåväl, att vara långsynt resonerar inte så bra med min aspirerande julkänsla, but still: fy va arg jag var imorse...

Att fånga det sista dagsljuset tillsammans med mopsen är ett ultimat sätt att vända neggotankar - iförd de absolut hiskeligaste kläderna man kan hitta i garderoben här men det hör till. Så ska det va när man är hemma för jul, vem orkar bry sig om fashion när man powerwalkar Mölle runt?

26/30

Jag är livrädd för att mina framtidsdrömmar inte kommer att slå in. That's all.

Klockan är nästan tjugo i åtta och nu är första gången jag sitter ned idag! Ryggen värker tillsammans med fötterna, men vad gör det när jag har resfeber och Skånelängtan?
Dagen har gått i en ilande fart och har innehållit julkalender, tvätttid, julklappsshopping, paketinslagning, packande av resväskOR (det blev två, håller tummarna för att jag håller mig under 23kg), fika, lite mer packning och nu: uppdatering angående min helg.
Åh, vilken helg!

I lördags gjorde jag nåt jag inte gjort sen jag var på scoutläger i Kopparberg -94. Jag klättrade! Min gode vän och klätterexpert Martin har klättrat i 4 år och tog med mig till Klättercentret vid Telefonplan som öppnade tidigare i år. Vilken lokal! Jag fick till en början höjdskräck bara jag stod på golvet.
Vi klättrade både topprep och bouldering, Martin förklarade, berömde och peppade när jag var så trött i armarna att jag bara stod och skakade och ville ner. Det fick jag inte, utan skulle kämpa mig ända upp. Och klarade det!
Efteråt blev det gym, framför allt överkropp. AJAJ - min arma kropp!! Det smärtar att lyfta vattenflaskan idag, två dagar senare.







På söndagen for jag tidigt ut mot Älvsjö, årets största hundevent stod på dagordningen med både utställning (min lilla scarfacemops fick stanna hemma men jag skulle heja på uppfödar Maria och Jessica) och botanisering bland alla möjliga olika raser: på rasklubstorget får man nämligen klappa och kela med ALLA hundar! Jag gosade långhårigt, korthårigt, strävhårig, lockigt, plattnost, långnost stort och litet! Åh vilken hundkavalkad, helt underbart! Och ALLA representanter säger ju såklart att deras ras är bäst. Om jag fick välja, så skulle jag efter igår utöka min familj med: en New Foundland, en Affenpincher, en Löwchen, en Basset, en Pudel och en Bearded Collie. Crazy Dog Lady varning alltså! :-)










New Foundland (denna hundras är grabben min uppvuxen med - de är helt underbara!)

25/30

En första - och så får man fylla i precis vad man vill? Åh, kul!

Min första tatuering gjorde jag 11/10-2008, den är en hyllning till min familj då det är de första två bokstäverna ur mina familjemedlemmars namn. ♥ You står för mig själv, såklart.




Roger på Swahili Bobs gjorde den, han har även gjort min arm.

24/30

Att han älskar mig så mycket och inte räds att visa det.

23/30

Musik. Musik i alla dess former - om det är Tobias som spelar min lullaby på gitarr när jag ska sova och är rädd för självmordsbombare eller livemusik på Union Square i New York med en singer songwriter som sjunger om morötter eller bakgrundsljudet av en konsert som pågår medans man själv sitter i gräset på Roskilde och njuter av en solnedgång med fina vänner och har bränt sig på näsan. Musiken har en transcendental effekt på mig, helt enkelt.

Musik är mitt liv.


Denna brukar jag sjunga med -HÖGT- när jag är ute och springer.

Detta är låten jag och Tobias ofta släpper loss till här hemma i köket, och gör vår speciella dans som vi har kommit på, och fullkomligt skiter i om grannarna rakt över tycker vi ser helt mentalt störda ut.

Min marathonlåt. Ni Löpare som läser detta - lyssna på den här låten!

När jag är så arg så att jag känner blodsmak i munnen, eller när jag behöver den extra rushen av adrenalin lyssnar jag på den här låten. Hear me ROAR!

Avslutar denna musiktrippen med mina absolut favorittjejer från Robertsfors. Jag är en tjej som dyrkar marken Sahara Hotnihgts går på. Läs mer om det här.

22/30

"Att tänka och tala väl, och tyda allt till det bästa" - brukade min farfar tydligen ge som råd. Och det är något jag önskar att fler människor kunde ta till sig.

Jag upprörs av folk som tvunget ska blanda sig in i diskussioner med pekpinnar, hela händer och propsa på att berätta så himla mycket för andra människor. Hur de ska äta (herregud va jag och andra fick ta mycket skit när jag outade att jag åt LCHF för två år sedan) hur de ska uppfostra sina barn, hur de ska träna, hur de ska sköta sin ekonomi och sitt kärleksliv.
Har man inget positivt att säga kan man lika gärna knipa käft tycker jag. Tips välkomnas hjärtligt, men tillrättavisningar går inte hem hos mig. Då blir jag en trailor trash brud som är med i Jerry Springer och gör snabba handrörelser framför ansiktet samtidigt som hon knäpper med fingrarna och knycker på nacken. "WHO are you to tell me that..." - all mindfulness och meditation ut genom fönstret alltså.

Jag upprörs av den generella missunsamheten som jag ofta stöt på. Av avundsjukan jag så länge fått genomlida med stukad självkänsla. Inte förräns jag började på gymnasiet kunde jag känna mig stolt över mitt arv och var jag kom från, det hade varit fult innan dess och inget man gjorde om man ville hålla sig på god kant med omvärlden (än en gång blir jag Jerry Springer tjejen när jag tänker på det) "F**k that shit!"

Nu måste jag nog brygga en kopp te och stilla min uppjagade hjärna, att tänka tillbaka på gamla oförätter leder ingenvart, det är bättre att tänka på veganska förätter jag ska servera på nyår! :-D

21/30

Det finns ju många ögonblick i ens liv. Dessa 30 ämnen är tänkta att handla om mig, och kanske också ögonblick ur mitt liv som har uteslutande med mig att göra - men eftersom jag gillar att gå på första tanken som dyker upp kommer således detta inlägg handla om någon annan. När jag läste "Ett annat ögonblick" var min första tanke: Madrid Marathon.
Det ögonblicket i Retiroparken då jag får syn på Tobias på upploppssträckan. Hans första marathon var snart avklarat och hela hjärtat svämmade över med glädje och framför allt: innerlig stolthet.

Efter mitt eget 10 km lopp skyndade jag mig hem till hotellet, duschade och gav mig ut mot först 30km sedan 37,5km och senare målet för att heja på Tobias. När jag såg honom på upploppet så kunde jag inte hjälpa att börja ropa, skrika och heja för fulla muggar där jag sprang bredvid det avspärrade målområdet. Jag ville att varje ord skulle hjälpa honom fram till målsnöret. Vilken kämpe! Det var många faktorer som talade mot honom; han lider av solallergi och sprang nästan 6 timmar i gassande sol. Han hade inte sprungit längre än 2 mil innan marathonet och har sedan dess nått en mer optimal vikt vilket inte var fallet då det var marathondags.
Trots alla dessa minus kämpade han - och segrade.

En stoltare och gladare flickvän kunde inte hittas någonstans i Madrid den 25e april 2010.







Nör andra marathonlöpare uttrycker sitt sug efter att springa mara igen så skrockar Tobias gott, han har nämligen kommit underfund med att en gång räcker alldeles tillräcklig! :-)

20/30

julkalender. julgran. julpynt. juleljus. julmusik. julkonsert. julklappsinslagning. julbalett. juldoft.
juljuljul, är allt denna månad kan tänkas inrymma. Men! december har varit mer än jul!

1 stor kontinentalsäng har flyttat in
2 bebisflickor har fötts.
3 restaurangbesök har skänkt skratt i vintermörkret
4 nya bloggar har hittats och bokmärkts
5 år fyllde bloggen den 4/12

19/30
Ånger leder ingenvart, har jag nyligen totalt accepterat. Innan har jag ångrat en hel drös med saker, legat och grämt mig på nätterna och ofta haft en klump i magen över småsaker... Men så började jag så smått att meditera och försöka att praktisera mindfulness och i takt med att mitt sinne stillats lite mer växer insikten att ånger inte gör något gott.

Jag kanske måste förklara mitt kryptiska "idag är det ett år kvar" inlägg. Det är kanske inte så många som har hört mig tjata om mitt paradislopp men igår var det alltså 365 dagar kvar. Ett år att komma i form.
Därför har jag i veckor tänkt att: "den 11/12, då smäller det. Då börjar jag!"

Sagt och gjort. Men. Varför tar det sån tid att komma ut? Först ska man hitta rätt kläder. Jag äger inga fodrade löpartajts då jag är helt novis när det kommer till att träna utomhus på vintern, så jag fick rodda ihop två par vanliga löpartajts istället. Termometern visade nollgradigt och i min fullständiga vinterutomhusträningsförvirring visste jag inte hur mycket jag skulle klä på mig. Så jag klädde på mig. Och klädde på mig lite till.
Ah! Klar. Då ska bara broddarna på skorna. Japp! Så var det klart. Fan. Måste kissa en sista gång.

Äntligen! Går ut genom porten. Slår på Garmin. Som dör, det första den gör. Upp igen, lämna den + pulsbandet. Kanske skulle man kissa en sista sista gång? Jag ska ju trots allt ut på långpass.. river åt mig en extra buff, ifall det skulle vara polarkyla ute.
Tassade iväg på Götgatan, vek av vid Erikdalsbadet och rundade Danvikstull. Här slog det mig: Josefine. du. blir. inte. kall. Vantar av, upprullade ärmar.

Här är min "nu börjar jag träna inför marathon 11-12-11" runda:

Dryga 15 km.
Planen för dagen var att göra en grandios och storlagen öppning på marathonåret, genom att testa Västerbron för första gången i mitt liv. Denna bro som gäckar marathonlöpare två gånger under samma dag i juni. Och i min stora glädje över att jag klarade Västerbron utan stopp (även om jag kände för att göra en Rocky längst upp och hoppa på stället med armarna sträckta över huvudet) sprang jag fel; jag skulle vikt av till höger och rundat västra udden av Söder för "den perfekta inramningen".

Hur det gick? Det var tungt! Snömodd är inte min bästa vän. Men inte en enda gång behövde jag stanna, och det känns grymt! Den enda sträckan som var plogad var just Västerbron, och där hade jag eminent sällskap av Lykke Li på uppvägen och älskade Sahara Hotnights på nedvägen. Det blev både medsjungning (jag skrämde livet ur två italienska turister som stod och fotade alla hänglås på bron) och lufttrummor för att hålla humöret uppe.

Med mig under loppet var, som alltid Ingmarie. Hon springer alltid osedd vid min sida och peppar mig. Nu har hon varit med mig i 31 gradig hetta när jag sprang det inofficiella halvmarathonet i juli och så nu, nollgradig snömojs i Stockholms innerstad.

Så, nu är jag igång. Det känns så kul! Och fantastiskt, fruktansvärt, gastkramande, själaskakande skrämmande. För första gången i mitt liv så är något ställt på sin spets:
upp. till. bevis.

En sak är säker, när man får kommentarer som den här, så känns allt lätt.
"Jag lovar att jag ska vara med dig v-a-r-j-e gång det är jobbigt på löpträningen. Ska bo på ett särskilt litet ställe i din hjärna och du kan plocka fram mig precis när du vill och jag ska peppa dig, mana på dig, tala förstånd med dig (när tror du inte kan mer) och pressa dig. Jag kommer säkert att skälla lite på dig med men mest kommer jag att hylla dig för jag vet att du kan! Go girl!"

Nu kan jag inte få mer julstämning, jag är fylld till bredden! Igår var jag nämligen på Kungliga Operan och såg baletten Nötknäpparen, och vad finns det att säga? Det kan inte bli bättre! Musik i världsklass, prima ballerinor som fick ögonen att tåras och en scenografi som fick en att verkligen känna att man var där på julaftonsnatten när allt det magiska tar plats - pepparkaksgubbar och polkagrisstänger blir levande, mössen dansar och de allra vackraste féerna valsar runt granen.

Den version vi såg igår skiljer sig från orginalet på så sätt att handlingen tar plats i Elsa Beskows svenska sagovärld: Petters och Lottas jul. Alla var där! De båda barnen, hunden Prick (de hade en levande svart dvärgpudel på scen!) tanterna Brun, Grön och Gredelin, Farbror Blå, Kolaren/Prinsen, Husan. En helt underbar afton, och jag är glad att jag filmade lite också. Ni som har sett den gamla julklassikern Ensam Hemma kommer känna igen musiken! :-)

Jag kan inte sova. Jag ligger i min säng och tänker likt inför första skoldagen på höstterminen på vad jag ska ha på mig... senare idag (oh boy jag måste verkligen somna snart). Idag börjar nedräkningen. Idag är det ett år kvar. Om jag känner mig såhär pirrig NU, hur ska det kännas då??

Ett år... Tanken ger mig svindel! Nej, nu måstemåstemåste jag sova, bara stäng ögonen och. sov. Kommer inte orka annars.

Rim och reson verkar inte fungera på mig just nu....

..enbart för att få klä dem i kläder som dessa. Men man är ju halvt störd om man skulle köpa "förberedande bebiskläder" när bebisplanerna i den här familjen är lika sannolika som att Nessla bygger sin egen raket och åker till månen. Utan inblandning av människor.
Men, jag säger det igen; min unge! iklädd dessa kläder! I die inside.


För er som självgott sitter inne med en knodd eller två: här är auktionerna.

18/30
17 år känns lite som, tillsammans med 19, den värsta typen av födelsedagar för många. Bara ett ynka år kvar till körkort/systemet!

Men för mig är min 17års dag en otroligt speciell dag som går till historien som en av de häftigaste dagarna i mitt liv! Jag firade nämligen den i paradiset på jorden; Tufi, Papua Nya Guinea.
Anledningen till att vi var på PNG var att vår nära släkting Kent från USA skulle gifta sig med sin spanska fästmö Deborah. Kent är uppvuxen i en by mitt i djungeln då hans föräldrar verkade som missionärer där i 15 år. Kent ville visa sin blivande fru var han hade fötts och vuxit upp och tillsammans med byborna fira ett äkta bybröllop med inbjudna gäster från hela världen, min familj inkluderad. Mer om bröllopsäventyret har jag skrivit om här, detta skulle ju handla om min födelsedag!

Efter att mamma och pappa ringt till vårt resort från huvudstaden Port Moresby och sjungit i luren skulle hela gänget ut med en båt för att snorkla och paddla kanot i fjordar. Vattnet kring PNG kan jämföras med Australiens stora barriärrev - men här är det helt oexploaterat! Det finns alltså triljoner saker att titta på när man snorklar omkring och djurlivet under vattenytan är enormt! Båtturen tog oss även djupt in i fjordar (tänk Norges kust fast värme och paradisfåglar som låter i bakgrunden) där vi fick paddla in i regnskogsaktiga vikar där trädens rötter syntes ovanför vattenytan.. helt otroligt!!

Mitt i all födelsedagsuppståndelse glömde jag det viktigaste av allt när man är i Tufi: solskyddet! Så jag badade och snorklade en hel dag utan något som helst skydd mot solens katastrofalt starka strålar (som även de kan jämföras med Australiens) och resultatet blev nästintill förödande. Ajajaj!!!

På kvällen hade vi bbq och jag blev firad enligt amerikanska och spanska traditioner innan jag stöp isäng, solgrillad och mätt.

Eftermiddagen spenderades med bäste Mattias och snön runt Karlberg. Prat, prat, minnen, skratt, mer minnen och framtiden. Med stelfrusna lår tog vi oss sedemera till Waynes på Tcentralen där vi fikade och pratade ännu mer, det var ju så länge sen sist! Men förhoppningsvis inte lika länge tills nästa gång. Bästa du!

Det var i mitten av juni 2004. Jag hade träffat mitt livs finaste person för första gången 3 veckor tidigare efter att ha pratat på nätet i 7 månader. Sedan dess upphörde aldrig saknaden och längtan (eller smsandet) och när jag nu satt på tåget från Stockholm var jag helt vimmelkantig av förväntan. Vi skulle nu få hela fyra dagar tillsammans, men tre veckor hade passerat sen vi sågs sist och tänk om allt var förändrat nu, tänk om han hade kommit på att det inte var mig han ville vara med, hur hade jag kunnat tro det?? Och hur skulle det bli på perrongen, jag ville ju inte gå fel och känna mig töntig. Vad skulle han tro om mig om jag steg av tåget och såg alldeles lost ut...?

Tåget rullar in i Gävle och bromsarna gnisslar. Jag har röda converse och darriga händer. Ändå stiger jag ut på perrongen och försöker se så samlad, oberörd, världsvan och cool ut som möjligt. I folkmassan kan jag urskilja en otroligt lång pojke med keps, som i sina händer håller en utskriven lapp på vilken det står "Finey". Han ler mot mig lugnt och självsäkert och ger mig en såndär alldeles extra hård kram.

Precis i den sekunden kände jag att den här människan behöver jag inte låtsas med, det finns ingen image jag behöver upprätthålla, inga spel att spela utan det är bara han. och jag. mot världen.

Rejoice! Re(strandsmedjands)joyce! Mopsen är tillbaka i hemmets lugna vrå och tar igen sig. Hon var så glad att se oss där hon satt och skakade galler ute på Värmdö. Hon sitter och slöar tätt intill det varma elementet och är ganska borta, om man säger så..

På väg ut till Värmdö stannade vi vid Maxi stormarkand (åh va jag önskar att vi hade en sådan enorm affär närmare - de har ju allt!) och handlade saker till att pyssla med. För mig är julen inte komplett om det inte doftar av nejlikor och apelsiner hemma. Köpte även lite julkvistar till den förhatliga gluggen i sovrummet som man inte kan dekorera på något fiffigt sätt. Har ni också en sådan plats i era hem? En hörna/vrå/utrymme/glugg som är helt omöjlig att "få till"? Nåväl. Nu har även lite jul flyttat in i sovrummet.
Och välbehaget sprider sig i kroppen när jag sniffar på mitt nya pyntfat, det vill jag lova!

16/30
September 1997. Utanför den gamla biografen i Hässleholm. Mintgrön lackplånbok av märket Duffy med klistermärken på. Femte elementet på bio med nya montessoriklasskompisarna. Fruktmentos som aldrig blev uppätna. Killen med lång, lite lockig snedlugg som skrev skrivstil i sina skolböcker, var ett år äldre och hette Olof. Så oskyldigt att jag blir gammelrosa när jag tänker på det.

15/30
Jag vaknade som ett skott 03.17. Då hade jag drömt att jag var doula åt min fina gymnasiekompis, barnboksillustratören Matilda som idag tillsammans med sin kille kommer få träffa sitt lilla underverk (planerat ks) som de väntat på så länge nu! I drömmen råkade jag bara vara hemma hos Matilda när det helt plötsligt var dags, och Matilda var väldigt bestämd angående vissa saker, som att speciella handdukar skulle hängas över fönstren (?) Och att hon skulle ligga framstupa på golvet. Helt normalt... i drömmar!
Mitt i allt kommer pappa Mattias springande, och stinker av cigarr (?) och det sista jag säger innan jag vaknar är "tänk, nu är hon snart här, er lilla tjej!" Vi får se om det stämmer senare idag, mamma Matilda har valt att inte ta reda på könet. Tänk om jag hade en sanndröm?! (ja, förutom det där med handdukar över fönstren och cigarrluktande Mattias då såklart, haha)

Mina drömmar är alltid i färg, väldigt livliga med många inslag av "men då helt plötsligt var vi där och du var en ko men du gick på två ben och kunde prata" och skratt - jag skrattar ofta i sömnen!

Andra saker jag har haft för mig i sovande tillstånd:

När vi bodde i Cambridge uttryckte jag släpigt
"Chicken korma, chicken korma, chicken fullsatt."

Och när jag hälsade på Tobias i lägenheten på Brynäs:
"Mowgli och mitt ass på samma bild!"

Nu är ju frågan: vad gör man kl 04.25 en tisdagsmorgon när man inte längre befinner sig i drömmarnas suggestiva, irrationella värld? Ytterst rationell morgonpromenad med snöskottarna?

Jag har ett erkännande att göra. Den här ramen.. den köpte jag 12/10......2009! Den har flyttats från en plast till en annan, och så många kvällar har jag tittat på den och tänkt: imorgon! Då! dååå ska det hända saker.

Idag kom de två foton på Nessla som vi köpte när hon var fotomodell och detta fick mig att välja ut fler bilder till ramen och iväg begav jag mig till fotoaffären med ambitionen att äntligen färdigställa ramen. Men tji fick jag - de kunde bara skriva ut i formaten 10x15 och 15x20. Vad är det för stil?? Så jag gick hem och fick ramen halvfärdig. Resterande kopior får jag på posten, men när de kommer är den i alla fall KLAR! Och så ska den bara upp på väggen också......

Något som i alla fall är helklart är mina julklappar. Ikväll slog jag in den sista som också varit den knepigaste: grabbens. Men nu vilar alla tryggt under granen och räknar ner tills de hamnar i händerna på de rättmätiga ägarna!


Imorgon är det dags för Nesslas andra och sista operation. Klockan 10 väntas vi ute på Värmdö och även om jag vet att det med allra största sannolikhet kommer att gå fint så är det en olustig känsla jag bär runt på. Så pass olustig att det enda jag känner för är att bädda ner mig i vår nya lyxsäng (bilder kommer - den är fantastisk!) och försöka somna så snabbt som möjligt. Hållt tummarna igen för mopsen!

14/30
Men hörrni, det här är ju samma punkt som nummer 10! Så jag ändrar i listan (huuu, va modigt eller hur - i Japan hade man trott att jag var komplett galen nu)

- och jag släpper därmed in er att bestämma vad min punkt 14 ska svara på.

13/30

De bästa sakerna som skedde vecka 48 var följande:

Måndag: Deftoneskonserten, lätt!
Tisdag: Min och Tobias 6,5 årsdag - fick ha på mig mina allra finaste smycken som jag bara bär en gång om året den 30e november.
Onsdag: Första dagen i december - julkalendern i sängen!
Torsdag: Morgonyoga.
Fredag: En välbehövlig tripp till tippen där vi tog ett sista farväl av både Malm och GB gubben.
Lördag: Atlantis levererade vår nya säng! Bournemaraton hos Martin och hemförd klockan 03.30
Söndag: Nya gymrutinen och söndagsmys i soffan med UFC Ultimate Fighter Finale. Ingen Beck i vårt hus!

Redan första advent började jag slå in julklappar, men nu känns det mer på riktigt. Jag har alltid ett tema på mina julklappar och i år är det polkagris. Nöff nöff altså.

Imorgon klockan åtta ska vi hämta en liten lastbil i vilken vi skall lasta vår trogna tjänare: sängstommen Malm. Efter fem års tjänst ska den nu få gå i pension, på lördag flyttar vår nya flamma in nämligen Kontinentalsängen från Atlantis! Så ikväll har vi sysslat med att plocka isär sängramen, och sprida ut delarna över hela lägenheten.

Min tanke är även att sovrummet ska få en helt ny stil, jag tänker: vitt. Tråkigt! buar vissa. Klassiskt! ropar andra. Jag vill ha vitt, men med personliga inslag. Foton, detaljer som gör det vårt. Därför undrar jag: tror ni att man kan måla luckorna till vår garderob vita? (ni märker här vilken enorm kunskap jag har av renovering, eller hur??) Eller kan man spraya? Jag funderar även på att måla träpersiennen vit (jag är så trött på allt som heter trä nu att jag nästan kräks!)

Nessla uppskattade inte alls att "hennes" säng försvann. Det hon inte anar är att hon inte kommer ha den blekaste chans att hoppa upp i den nya sängen (skriver jag kaxigt) och därför inte vet vidden av vad hon förlorat..






Nu är det dags att "krypa ner" i sängen som alltså är en madrass direkt på golvet. Imorgon får det bli luftamadrass (Nessla kommer tro att vi blivit galna som bytt riktig säng mot den där!) innan sängen leveras och monteras av Atlantiskillarna på lördag morgon. Två månader hörreni! Två månader har vi väntat! Äntligen...

Tänka sig! En av mina främsta inspiratörer och icke sinande källa till leende; Sara gav mig en cherry on top award för att jag är cool. Vilken varm känsla som spred sig i hela bröstkorgen när jag läste det - tack Sara!
När jag började blogga för 5 år sedan (tiden går!) hade jag ingen tanke på att man faktiskt kunde få ut så mycket genom att skriva rakt ut i etern - ovetandes om vem som läser och hur det tas emot. Många skratt får jag av min blogg, och fina vänskapsband har jag knutit. Det är bara att acceptera - man kan umgås genom bloggar!
För så känns det, när jag får alla fina kommentarer - att vi sitter och fikar och bollar ämnen - allt från träning, hälsa, hundar, resor, marathon, inredning och kärlek.

Den som får en cherry on top award ska:

1. Tacka den person du fick den av.
2. Kopiera utmärkelsen till din blogg.
3. Dela tre saker som du gillar med dina läsare.
4. Skicka utmärkelsen till fem bloggar som du tycker förtjänar denna utmärkelse.

Vad jag gillar med mina läsare? Oj, ja era hårfärger eller klädstilar kan jag inte direkt säga något om (såvida ni inte väljer att visa upp dem på bloggen såklart haha) - men jag älskar att ni faktiskt interagerar med mig genom det jag skriver. Att ni tänker till och skriver vad ni tycker. Detta påminner mycket om det Sara svarade, men jag håller med till hundra procent. "Jag är så otroligt jäkla glad att just du läser."

Jag skickar vidare den här blog awarden till följande 5:

Dessis mat + träning - för att du har en sådan positiv anda!
Nemo Nisi Mors - för att du är en sådan grym mentor!
Barnboksillustratör Matilda Salmén - för att jag alltid blir inspirerad av dig!
Xccc - för att dina kommentarer allt går rakt till hjärtat!
Anna Virr Panna - för att du är stentuff!

och berättade att vår två månader långa väntan är över - på lördag kommer nya sängen!!
Bye Bye Malm! Heeeello kontinentalsäng.

Någon ssom är på jakt efter en 180cm Malm sängstomme i ek inkl ribbottnar och med sängbord?  :-)

Tobias är inte direkt den person som brukar skicka youtubeklipp med gulliga bebisar, men idag skickade han två på raken över msn som ledde till att jag fick ont i magen av skratt.
Helt klart värt att delas med er, kära läsare. Roligt även om ni inte är världens största fan av youtubeklipp med bebisar.

Jag ligger i sängen med sömndruckna ögon och lyssnar till en mops som snarkar mig rakt i örat. Allt är tyst när jag hör att dörren till sovrummet öppnas och någon lägger sig bakom mig och börjar kittla mig på ryggen. Efter en stund vänder jag mig om och kurar långt in i hans famn.
Du är min favorit, säger jag.
Du är min startsida, säger han.

Sen kollar vi på första avsnittet av julkalendern, och mopsen snarkar vidare.