Läskigt, inatt drömde jag att jag skulle hoppa bungyjump med linan fäst runt halsen. Det låter som en exceptionellt dålig idé, men i drömmen, som så ofta, så var det ingen som reagerade på det. Dessutom skulle jag hoppa utmed en tegelvägg.
Oseriös bungyjumpförmdeling, minst sagt!

Möte numero due imorgon hos grooming. Det verkar lovande, men jag är för trött just nu. Och på tisdag blir det Harry Potter med Ullis, matiné och allt! Likt två äldre damer.

Det känns "ljusare". Har genom forum på nätet fått adresser till kliniker i stockholm som jag ska ringa. Dessa veckor har varit så omtumlande att jag känner mig som om jag legat i tvättmaskinens centrifugeringsprogram och just stigit ur. Känslan av att erkänna för sig själv att man har problem och beslutet att verkligen, på allvar få proffshjälp känns otroligt främmande och skräckinjagande, jag ger bort känslan av kontroll till någon annan som jag inte litar på vill mig väl. De kommer säkert tvinga mig att gå upp i vikt ekar på repeat i mitt huvud. Jag vill ha kontroll, jag vill bestämma.
Känns skönt att SCÄ ligger nära på Söder, i fall det skulle ske något hastigt. Min tankebana är osammanhängade.

Trodde aldrig för mitt liv att det här skulle vara jag. Inte det att jag gått genom livet med inställningen att jag skulle klara mig själv hela tiden utan hjälp och terapi, jag gick regelbundet förra året och har alltid varit positivt inställd till sådan personlig psykisk assistans.
Men det här är på något helt annat plan. Det är en sak att gå och prata med någon för att man är ledsen och behöver nya infallsvinklar att se på saker i sitt liv man är missnöjd med. De personer jag skall träffa kommer rama in mitt liv så till den milda grad att jag befarar att jag kommer känna mig inträngd i ett hörn och aldrig mer gå dit. Såklart jag inte kan säga något säkert, men det här känns så mycket större, så mycket läskigare och så mycket allvarligare. En sak är att inse att man är ledsen, deprimerad. En helt annan femma att inse att man har ett ohållbart livsmönster och att man är sjuk. Sjuk.
Fan va rädd jag är.

Det sägs att alla familjer är mer eller mindre dysfunktionella. Jag tror min faller i den första kategorin, men det skall tilläggas att det är den familj som finns idag. När jag tänker tillbaka på lyckliga barndomsår känner jag hur det kniper i hjärtegropen för det är inte den familj som jag har idag.
Så mycket spel för gallerierna, något jag aldrig varit en mästare på att hantera. Känslan av att veta för mycket, och veta att man inte är ensam om den insynen, men ändå HELT ensam att ifrågasätta både ljudlöst och högljutt. Ingen backup, inget stöd och känslan av ensamhet.
Vet sådant jag inte vill veta, ser min familj som ett skämt medans andra fortfarande tror eller låtsas att allt är bra.
Jag avskyr sådant beteende och det skapar ljudlösa konflikter.

Jag försöker tänka positivt, att jag nu är vuxen och på god väg att skapa min egen familj, och har med mig saker i bagaget som jag verkligen skall se till aldrig händer i vår familj. Men ibland, som nu, funkar det inte. Jag är ledsen och behöver en klapp på kinden från någon som plåstrade om mitt knä när jag ramlade med cykeln under inlärningsförsöken, eller den som kramade om en när man fick sitt första MVG på en skrivning.
Men den personen finns inte. Jag har klippt emotionellt men känslan av ett visst behov finns kvar. Men det gör inte personen jag längtar efter.

För att citera den man jag skall bygga en ljus och totalt annorlunda familj med:

Fuck it, jag orkar inte.
Det regnar och jag torkar inte.
Men sånt är livet, man måste lida.
Man måste plågas, det måste svida.

Jag är kall mot mina vänner.
Tomhet är allt jag känner.
Koffein och socker förstör allt jag byggt.
Det passar bra till min verklighetsflykt.

Det blir nog bättre om ett tag?
Om ett år? om en dag?
Fäll en tår, slå ett slag,
Om det går, lev idag.

Bara för att man har lyckats med ett personligt mål behöver det inte betyda att motivationen hålls uppe pga det. Jag har haft ett fullständigt psykologiskt helvete sen jag gick i mål med viktminskningen men ord som hjälper mig står nedskrivna på en lapp i min plånbok. Det finns vissa som verkligen stöttar.

Success is a journey not a destination a year from now you may wish you had started today.
Every beginner is a winner.
Success is not escaping problems but facing them creatively.
There is no success without sacrifice.
Great success always calls for great sacrifice.
Even failure can become an important ingredient to success.
Failure just means that you have not yet succeeded.
I'd rather change my mind and succeed than have my own way and fail.
Success without conflict is unrealistic.
Any person can be successful on smooth seas, but it is the victory over the storm that gains true honor.
Success doesn't come through the way you think it comes; it comes through the way you think.
Never settle for less than success.
Success is doing something good.
When you can, where you can, while you can.
It's better to attempt to do something great and fail, than attempt to do nothing and succeed.
Success is not necessarily reaching your goal- but reaching the maximum possibilities in light of the opportunities that come your way.
To keep your values on target remember to live so that when you "arrive", you'll have pride behind you and hope ahead of you.
The success is truly the path to heaven.
Success is never ending, because success is like the process of seed planting. Every creative contribution like a seed planted may bear fruit.
Success finally is not what you have it is not what you do; it is who you are, and what you want to become of yourself.

Igår var nog den mest fysiskt påfrestande dagen på länge, och som jag känner mig idag efter thaimassagen så bör den känslan hålla i sig. Tobias la sin hand på min axel igår och kramade mig försiktigt, ändå kved jag till, ville inte skrika inne på ICA. Ska det vara sådär? Nej Sverker, jag tänker på mina stackars muskelceller och tänker - ingen mer thaimassage för mig.
Intervju nummer två gick väldigt, väldigt bra. Jag stannade i en timme och en kvart och vi pratade väldigt ingående om företaget och deras affärsidé och hur man skulle bygga upp butiken i Skrapan osv osv. Kan nog inte hålla tummarna mycket hårdare.
Sedan var det att kasta sig ut i stormen, åka hem, boka tågbiljett, kasta sig till tcentralen, köpa en läsk, skynda till tåget. Och naturligtvis inträffar min "Pressbyrån-förbannelse" när jag har jobbigt och stressigt. Det är alltså en återkommande förbannelse som innebär att även om jag byter kassa (ala Eddie Izzard) så står där någon ny freakisch typ som vill ha ett kvitto på tuggummin hon köpt på en annan pressbyråkiosk, eller en tant som inte kan bestämma sig om två tidningar går ner i det kuvert kassörskan föreslagit och människorna pile up och klockan går.

Andas.

Äntligen går hon, norskan, utan kvitto då hon efter 10 minuter tjaffs förstår att det inte funkar att få ett jävla kvitto från en annan kiosk (doh??), samtidigt bestämmer sig tanten för det större kuvertet och alla andra i kön är märkbart irriterade och gör gällande tyst för sig själva att norrmän och tanter inte är att leka med, och att de nog borde hållas inlåsta.

Skynda skynda till tåget, hitta rätt plats, hiva upp datorväskan på en glashylla ovanför min oskyddade skalp (please dont break please dont break..) släpper in en överviktig snart snarkande man till fönsterplatser och lutar mig äntligen tillbaka, pustar ut, innan jag inser att jag har köpt fel sorts läsk.
Blundar hårt.

När han går och lägger sig går jag upp. Mest för att igår blev en söndertrasad dag med sömn lite här och där utspritt på dygnet.
Och med en trevlig liten psykos på kvällen. Nu vet jag bättre än att överdosera ppiller och inte äta på 26 timmar under tiden man flyttar runt lådor i 3 av dem, på en våning högst upp utan hiss med typ muskeldystrofi i quadsen.
det är inte det att den inte var befogad, jag är jävligt scattered just nu. "Alla andra" (jag vet eg. bättre än att tänka såhär) verkar så samlade och i full färd med att färdigställa sina liv och veta precis vad "de vill med framtiden" medans då jag, vilsna lilla jag verkar ha tappat biljetten.

Det enda man egentligen behöver oroa sig för är själva oron. Den gör att klarsyntheten grumlas och man gör ofta misstaget att tro att känslor och tankar är på något sätt sammankopplade. bara för att ajg tänker på något - så kommer känslorna automatiskt och vice versa. Med träning (som jag genomgår just nu) så kan man uppnå det stadiet att de är helt avskilda. Tills dess är det meditation och avslappningsöpningar och tap tap tap (TFT-tekniken) som gäller, annars kommer jag go bananas.
Vilket jag kommer göra snart.

Stockholm, on a different note. Stockholm, stockholm stockholm. Är det meningen att jag ska känna mig hemma där? Det är ju klart jag gör det för det är ju där jag bor, handlar, tränar och sporadiskt, mycket sporadiskt, träffar andra levande djur.
Eller?
Om Pamina flyttade till Milano för 4 års studier utan att känna en kotte och nu har etablerat en romans med en NBA spelare och ses som den hetaste svenskan i stan så ska jag väl också kunna ta och skaffa mig en umgängeskrets på sisådär 2 a-lagare och kontaktannonsfreaks.
Det är bara det att om man inte får in en fot via utbildning, jobb eller bekantas bekanta så känns det så jäkla mycket som om dörren är stängd.  För alla har redan sina vänner och känns totalt fullständigt ointresserad av att släppa in någon ny.
Om jag bara kunde få känslan av att Stockholm är mitt hem, på riktigt, att infinna sig skulle saker kännas så mycket bättre.
Tills dess är jag under övervakning (många prepositioner där) i Gävle och trivs mycket bra med det, är inte stark nog ännu att befinna mig själv - det blir bara kaos när jag försöker och ångesten klubbar mig efteråt.

Idag skall bli en bra dag. det SKA det.

OH! LDOA och Kristoffer Åström imorgon- ja tack!! =)

Vi slog på stort och firade idag, åt ute på Kyrkgatan. Han kom in för bövelen!! Gott och bra, hyrde därefter Departed och mös. Imorgon tur och retur Stockholm, torsdag slit och släp i Bollnäs, tömma ur Ylvas lägenhet.
Och stjäla microvågsugnar. Ingen som säljer dammsugare på svarta marknaden eller som har "kontakter"??

Sprang idag för första gången på, God knows how long. Det måste vara viktminskningen, för grundkonditionen min är ju borta. Detta till trots så gick det fruktansvärt bra, hade endorfinöversvämning flera timmar efteråt - näst skönaste känslan i universum.
Mersmak - skall springa igen innan sushilunchen med Laila på depå.

Känner någon igen den oöverkomliga lusten att snegla på den man älskar i smyg? Tobias är så oundvikligt söt när han minst anar det. Som nu, jag sneglar på honom i pereferin av mitt synfält och han sitter djupt försjunken i stretching av sin ändalykt, CSI och att trumma på saker.
Jag fokuserar på tangentbordet igen och skakar på huvudet - att sådana saker inte har blivit slentrian under åren som gått. Förvånandsvärt och jag kommer aldrig att kunna vänja mig.
Thank God.