16/30
September 1997. Utanför den gamla biografen i Hässleholm. Mintgrön lackplånbok av märket Duffy med klistermärken på. Femte elementet på bio med nya montessoriklasskompisarna. Fruktmentos som aldrig blev uppätna. Killen med lång, lite lockig snedlugg som skrev skrivstil i sina skolböcker, var ett år äldre och hette Olof. Så oskyldigt att jag blir gammelrosa när jag tänker på det.

15/30
Jag vaknade som ett skott 03.17. Då hade jag drömt att jag var doula åt min fina gymnasiekompis, barnboksillustratören Matilda som idag tillsammans med sin kille kommer få träffa sitt lilla underverk (planerat ks) som de väntat på så länge nu! I drömmen råkade jag bara vara hemma hos Matilda när det helt plötsligt var dags, och Matilda var väldigt bestämd angående vissa saker, som att speciella handdukar skulle hängas över fönstren (?) Och att hon skulle ligga framstupa på golvet. Helt normalt... i drömmar!
Mitt i allt kommer pappa Mattias springande, och stinker av cigarr (?) och det sista jag säger innan jag vaknar är "tänk, nu är hon snart här, er lilla tjej!" Vi får se om det stämmer senare idag, mamma Matilda har valt att inte ta reda på könet. Tänk om jag hade en sanndröm?! (ja, förutom det där med handdukar över fönstren och cigarrluktande Mattias då såklart, haha)

Mina drömmar är alltid i färg, väldigt livliga med många inslag av "men då helt plötsligt var vi där och du var en ko men du gick på två ben och kunde prata" och skratt - jag skrattar ofta i sömnen!

Andra saker jag har haft för mig i sovande tillstånd:

När vi bodde i Cambridge uttryckte jag släpigt
"Chicken korma, chicken korma, chicken fullsatt."

Och när jag hälsade på Tobias i lägenheten på Brynäs:
"Mowgli och mitt ass på samma bild!"

Nu är ju frågan: vad gör man kl 04.25 en tisdagsmorgon när man inte längre befinner sig i drömmarnas suggestiva, irrationella värld? Ytterst rationell morgonpromenad med snöskottarna?

14/30
Men hörrni, det här är ju samma punkt som nummer 10! Så jag ändrar i listan (huuu, va modigt eller hur - i Japan hade man trott att jag var komplett galen nu)

- och jag släpper därmed in er att bestämma vad min punkt 14 ska svara på.

13/30

De bästa sakerna som skedde vecka 48 var följande:

Måndag: Deftoneskonserten, lätt!
Tisdag: Min och Tobias 6,5 årsdag - fick ha på mig mina allra finaste smycken som jag bara bär en gång om året den 30e november.
Onsdag: Första dagen i december - julkalendern i sängen!
Torsdag: Morgonyoga.
Fredag: En välbehövlig tripp till tippen där vi tog ett sista farväl av både Malm och GB gubben.
Lördag: Atlantis levererade vår nya säng! Bournemaraton hos Martin och hemförd klockan 03.30
Söndag: Nya gymrutinen och söndagsmys i soffan med UFC Ultimate Fighter Finale. Ingen Beck i vårt hus!

12/30

Förlåt för det tråkigaste inlägget ever. För jag har nämligen bara tre saker i min handväska, på grund av att jag inte har en handväska, utan snarare tjugo. Då tar det för lång tid att flytta över alla grejer från väska till väska.
Men tre saker har jag ju alltid med mig:
iPhone, plånbok och nycklar.

Nyckelringen kommer från Marc Jacobs och inhandlades i New York i september

Den nu luggslitna plånkan kommer från Gucci och inhandlades i Milano 2008.

Igår var det Thanksgiving i USA, vänner och familj som bor där bedyrar sin tacksamhet i mejl och brev. De äter massor av mat, säger grace och kollar på football.
Inspirerad av det här kände jag otroligt tacksamhet idag när jag kom på att jag bor med en man som lägger märke till saker, och gör något åt dem. Idag kom han in i köket med våra B&O fjärrkontroller och sa "har du sett så äckliga de här är? Inte konstigt att jag är sjuk!"
Sen satte han sig ner och rengjorde dem. Fjärrkontrollerna. Med tops! Bless.......

11/30

Jättetråkigt ämne ju! Däremot kan jag gärna berätta vad jag drack, för alla måste dricka det här teet innan det är dags att cheka ut och gå upstairs: Rooibos te med tranbär och goji. My god!

10/30
Nessla bär idag en tröja från New York som beskriver hur du tar dig till Yankee Stadium - och matte inviger björnf... eller jag menar pälsmössan! För idag behövdes den verkligen i Stockholm. Koftan kommer från H&M och kjolen (ja, jag vet, mitt i vinterrusket!) kommer från Miss Real (köpt på TK Maxx i Battersea, London)

Nessla mår toppen! Leker med sin boll, och inte ens när vi (läs Tobias, jag stod mest och halvt hjälpte till samtidigt som jag var otroligt queasy) klippte stygn och drog bort suturer (eeeeewwwwww) var hon speciellt besvärad. Vi har fått recept på hundars motsvarighet till Citodon, men vi tvekar på att ge den till henne iomed att hon inte visar några tecken på att ha ont... Jag skulle inte tveka en sekund på att ge henne smärtstillande om hon visade tecken på att gå runt och spänna sig, men hon är ju precis som vanligt! Veterinären sa att man skulle hålla koll på kräkningar eller blodig avföring, för det var en relativt vanlig biverkning, och varför riskera DET när hunden inte visar några tecken på smärta?

09/30

Jag skulle gärna vilja vara romantikkristen - att tro på allt det fluffiga och goda och ljusa och himmel (och automatiskt helvete men det tänker vi inte på nu för det är absolut inte romantiskt) och jag tror att jag omedvetet och ogenomtänkt haft den realationen till min tro.
Men så hade vi en diskussion på jobbet förra året, det var två småbarnsföräldrar som pratade om vad de skulle säga till sina barn när man ställs inför frågan vad som händer efter man dör.
-Men du säger alltså inte att man kommer till himlen till din dotter?
-Nej, varför skulle jag det? Det är jag ju inte ens säker på själv.

Det var då jag började tänka vad jag säger till mig själv, och vad jag egentligen tror på. Och kom fram till att jag inte tror på någon Gud. Jag tror inte på någon kyrka, eller någon annan religion för den delen. Det som tilltalar mig mest av religionerna skulle väl vara buddismen, för det känns för mig som så mycket mer vägledning och "tips från coachen" än 10 guds bud-style. (DU SKA)

Jag tänker på den kristna södern i USA där vetenskap och evolution ses på med förakt, och inte lärs ut i vissa skolor. Creationism har de istället. Bra jobbat där... bara avfärda evolutionen - gör det. Small potatoes.

Jag tycker det är jobbigt att vara på kyrkbröllop  när prästen säger "äktenskapet är instiftat av Gud och skall inte brytas av människan". Då får jag handsvett. Allt känns så tvingande och uppbindande, som ett telefonabbonemang med hundra års uppsägningstid och INGEN kundservice!

När jag var liten trodde jag stenhårt på Gud när jag hade tappat bort något. Jag kunde sitta på mitt rum och leka med mina Polly Pocket vars dockor var absolut minimala, och rätt som det var hade jag tappat bort en. Då bad jag "Gud som haver barnen kär" och vips! så hittade jag dockan igen. Det var bevis nog för mig då.
Och det är inte bevis som skulle vara avgörande för min tro idag. Det är att man ska tror på något annat, något större. Jag förstår att människan bara är en ynka partikel i universum, men varför inte tro på sig själv?
Att man kan göra gott, att man kan finna styrka och tröst i sig själv utan att någon annan förlåter ens synder eller säger åt en att inte äta bacon.

När man dör? ja då kanske det kommer bli som när man når den allra högsta graden av medvetenhet inom meditation? Lidandet är slut och så även livet. Det hade varit grymt.

08/30

Det finns ett ögonblick i mitt liv, som oåterkalligt förändrade min framtid. När jag tänker på chansen för att det här verkligen skulle hända så kan jag får en klump i magen - för det är ett så litet fönster av chans - och ändå hände det!

En mörk novemberkväll för sju år sedan satt jag som så många andra kvällar famför datorn i mitt rum på SSHL. Jag hängde, som majoriteten av alla svenska ungdomar på Lunarstorm och höll precis på att skriva in mina inloggningsuppgifter då jag kastade ett öga på "Dagens Nunor" - en grupp presentationsbilder som visades i en minut för att sedan ersättas med nya ansikten.
Där var han. Den snyggaste killen jag någonsin hade sett. Som om jag vore fjärrstyrd klickade jag mig in på hans presentation.. tittade på vad han hade fyllt i för intresse/favoritmat/musikstil/relationsstatus/klädstil  och det enda jag tänkte var "Var i hela fridens namn ligger Gävle?"

Gick in i hans gästbok och skrev


hej






Ett ögonblick. Ett ord.

07/30

Min bästa vän. Jag hade tänk skriva om den som aldrig övergett mig, som alltid stått bakom mig och klappat mig på ryggen när jag varit ledsen - som firat med mig när jag varit glad och som tröstat mig när jag varit rädd. Aldrig någonsin har den vänt mig ryggen och det är till den jag alltid vänt mig när jag känt vilken stark känsla som helst. På senare år har jag dock insett att denna vän inte alls hjälper mig - utan i allra största grad stjälper mig, och jag kämpar nu med näbbar och klor för att göra slut med denna kompis.
Det är dock lättare sagt än gjort.

Vem jag pratar om? Det är inte en vem - det är ett vad. Maten. Godiset. Innan, när jag var så okontrollerat obunden till mig själv reagerade jag inte ens på att min tankebana ofta, om inte alltid såg ut såhär:
Känsla: Åh va tråkigt jag har/Åh va ledsen/glad jag blev nu
Tanke: Om jag äter godis blir allt bättre. Det är synd om mig/Det här är värt att fira. Godis är bra när det är synd om mig/när jag är glad.

Det läskigaste är att jag ser föräldrar grundlägga detta beteende hos deras barn! Barnet blir ledset - mamma/pappa säger: naawh, det är ingen fara - vill du ha en glass? Vad lär sig barnet? Allt blir bra efter jag slagit mig/blivit ledsen om jag äter glass (eller vad det nu än är). EN gång är ju såklart inte något som sätter behviorala spår kan jag tänka mig, men med ett upprepande av "jobbig känsla: belöning i form av mat/sötsaker" följer stora risker...

Med meditation och en ökande självinsikt så kom jag fram till att dessa känslor hade totalt tagit kontrollen över mig, men nu fan var det slut! Men ett mönster så djupt inrotat är svårt att bryta sig ut ifrån - men jag har numera kommit så långt att när jag idag kände efter beskedet om operationen och allergiutredningen att "åh, jag vill bara krypa upp i soffan med en godispåse och gömma mig. Godiset kommer få mig känna att allt kommer bli bra" kunde tänka "men vad skulle det hjälpa för? Nessla skulle ju inte må bättre om du åt godis (you dumb fuck!) (Jag tog tillbaka dumb fuck sen, kom på att det inte var så snällt sagt till mig själv och man ska tänka snälla saker till sig själv...)

Tobais sa häromdagen att
"Det är svårt att ta ångestkänslorna på allvar om det enda som behövs är en påse godis att ställa allt till rätta."
Och oh boy, han har så rätt. Jag skrattade rakt ut när han sa det, det fick mina känslor att verka så löjliga och töntiga - varför ens lyssna på dem?

Jag är glad att jag har kunnat få så pass mycket objektivitet i mina tankar kring mat och sötsaker och för det mesta går det bra att skjuta dem åt sidan och istället ta sig an det verkliga problemet genom meditation - Vipassana style som Tobias är min personliga guru inom. Det är en rejäl kalldusch när man känner sådär, känslorna härjar inom dig där du sitter helt still och det känns som du skall ätas upp inifrån - men du flyr inte. Inte till mat, godis, sprit, sex, droger, spel eller träning. Du sitter och blundar med händerna i knät och face:ar dig själv - och DET är jobbigt. Men ack så givande!

Ett brutalt ärtligt och utlämnande svar om mig själv. There you go! :-)

06/30
Förutom att vara halvkrasslig, dock feberfri, har jag gjort ett superstort val idag, något som har varit något av en hemlis här på bloggen och kring vilket jag inte sagt många ord om. Men idag står det klart att:
Ansökan är inskickad!

Jag påbörjar en utbildning i januari, och skriver mitt sista prov 26/3 2011. Sedan är jag Legitimerad Personlig Tränare!
Jag kan inte börja på att försöka förklara hur bra och rätt detta känns. Länge har jag letat med ljus och lykta efter något inom arbetslivet som känns som jag. Och såhär glad känner jag mig just nu när jag äntligen har funnit det:


Den som kläckte idén hos mig var först min kusin Ulrika som jobbar som PT på World Class Värmdö. Hon är den mest tuffa, ambitiösa och godhjärtade förebilden jag kan ha i denna typen av jobb. Den andra, som verkligen förankrade idén att det verkligen skulle vara något för mig var min PT Christian. Efter att ha ställt vad som tycktes vara 1000 frågor lät jag ett frö gro, och nu har beslutet slagit rot i mig, på riktigt.

Skolan jag har valt (med omsorg) är PT-school. Många jag har pratat med har gett dem fina vitsord och min egen sambo har gått deras preparandkurs och lärde sig fantastiskt mycket på bara en helg!

05/30

Kärlek är

...när killen man älskar kan tänka sig att låta tapetsera fondväggen i sovrummet trots att han egentligen nöjer sig med vita väggar.

...när hunden som tassar omkring hemma ställer sig på bakbenen och tittar på en som om hon frågar om hon får komma upp och mysa, för hon vill bara vara nära.

...när man får vykort från andra sidan av jorden från någon man trodde glömt bort en.

...när killen man älskar köper hem liljor för att det är din favoritblomma och själv går runt och nyser pga kraftig allergi.

...när man blir nattad med kli på rygen varje kväll man går och lägger sig.

...känslan att det är ok med tandkrämsfläckar i handfatet pga att det är hans tandkrämsfläckar och om han försvann skulle man sakna de där tandkrämsfläckarna/glasen som glömts framme/kläderna som ligger i en hög på stolen så mycket att man knappt kunde andas.

...mopspussar.

04/30

Jag är sladdbarn. Att vara sladdbarn kommer med både fördelar och nackdelar. Fördelarna för mig var att jag inte behövde dela mina morföräldrar med någon annan. Moaha! Och att man fick göra saker de inte fick.
Jag har nog spelat i ligan bestående av de mest efterhängsna, ihärdiga, uppmärksamhetssökande småsyskonen. Kort och gott: jobbig lillasyster.

Nackdelarna, ja det är att jag bara var 7 och 10 år när mina storasystrar flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet. Ensamt blev det. Ofta önskade jag att de inte alls hade flyttat hemifrån utan bodde kvar, ockuperade badrummet på morgonen, tvingade en att gå ut med hunden, spelade Nirvana jättehögt och bråkade om vem som skulle plocka ur diskmaskinen. Ibland känner jag att vi inte riktigt känner varandra, för att vi inte har gått igenom allt det här tillsammans. Jag tycker otroligt mycket om dem, när vi träffas har vi alltid jätteroligt och jag är så glad att jag har syskon överhuvudtaget, men vad vore ett svar om det inte vore ärligt?

Mina syskon har stora hjärtan, är spontana, roliga, otroligt smarta och drivna. Och de är mina. Det är jag så extraextra glad över.

3/30

Det här är min pappa. Han har lärt mig allt där finns att veta om hur man är en bra människa. Från honom har jag ärvt vader, skriftspråkstalang och löparglädjen. Han är den som ritade gubbar åt mig att fylla i när jag hälsade på på kontoret, som körde upp till ridskolan med svetsglas så att jag och alla kompisar kunde titta på rådande solförmörkelse och som spelade Ture Sventon i bilen. Bästa.


Det här är min mamma. Hon har lärt mig allt där finns att veta om hur man är en god människa. Från henne har jag ärvt förmågan att dansa, bollsinne och min förkärlek att organisera. Hon är den som lärde mig och mina kompisar att simma och åka skridskor, som skjutsade mig och Musse till tävlingar i vilket väglag som helst och som aldrig sa hur jag skulle klä eller sminka mig på högstadiet. Pärla.

2/30
Men hallå, det här var inte så lätt. det är svårt att urskilja vad som egentigen bara var flyktiga tonårsförälskelser och vad som var lite mindre flyktiga tonårsförälskelser.
Dessutom vet jag inte alls om jag ens vågar skriva hans namn här, tänk om någon hemifrån listar ut vem han är!
Jag testar kodspråk, och ger bevis på handlingar som klart och tydligt demonstrerar hur helt upp över öronen jag var (ibland olyckligt ibland måttligt besvarat) kär i denne (då) fine kille. Tilläggas bör att dessa något drastiska kärlekshandlingar begicks för ett decennium sen, då hormoner härjade och man trodde i sin totala förvirring man var kung över alla här i livet. Jag har lugnat mig sedan detta.

• Han åkte skateboard. Därför köpte jag Axionskor, som var jättedyra. När han såg dem i skolan slet han av dem från mina fötter och försökte pressa ner sina i dem, för han ville också ha ett par. Tilläggas bör att jag aldrig hade stått på en bräda, så de kom inte direkt till stor användning. Men jag tyckte det var grymt att han såg mig...
• Vi hade en stor skateramp på skolområdet som egentligen tillhörde Markan (alla ni som har varit på Siesta, det huset precis utanför festivalområdet med tre färger tvärs över sig är min gamla skola!) Vi hängde såklart i rampen på raster och vid ett tillfälle när han åkte gick hans bräda mitt itu. Jag tog med mig halva hem och spikade upp den på väggen. Herregud.
• Jag la in hans mobilnummer på min pappas telefon en gång, helt random! Jag skrattar här för mig själv när jag tänker på det. Varför gjorde jag det?? Kanske för att manifestera min kärlek till honom i alla tänkbara kanaler.
• Jag fick låna en tjocktröja av honom och sov i den varje natt för den luktade honom. Det var vår och nätterna var ljumma, till slut luktade den mest min svett. Jag sörjde där jag stod och tittade på tvättmaskinen som raderade alla spår av honom.
• När jag fick mitt första bankomatkort var min kod hans namn! Haha. Så nu vet ni att hans namn har 4 bokstäver.
• Jag började lyssna på Gang Starr pga honom. De lyssnar jag på än idag, tack tack!

hemlige killen för 9,5 år sedan

Jag hittade det här hos Helen. Kände mig upp for it, så nu har ni en liten dispositon över bloggen följande 30 dagar.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina syskon
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Det här åt jag i dag
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick