Personliga Persson

Idag har jag fått ta del av väldigt sorgliga nyheter.. om min gamla ponny Musse. Jag har ventilerat många saker på bloggen, men en återkommande sak är vad som hade hänt om jag inte sålt honom... min saknad efter honom och ridningen... Min ånger att jag sålde honom.

Som fyraåring köpte jag honom. Jag gjorde ALLT med den hästen. Tillsammans med Fia och Tina hade vi så mycket hyss för oss i stallet att om de vuxna hade vetat hälften av vad som föresegick när vi var ensamma på anläggningen hade de nog blivit gröna i ansiktet.

Kommer så väl ihåg den sista ridturen vi tog innan transporten till nya hemmet skulle gå samma kväll. Solen sken, det var höst och krispigt i luften - solskenet färgade hans päls alldeles röd. Hans yttepytte små ekorröron som alla gjorde narr av var spetsade framåt, pigg på vad som skulle hände härnäst. Folk i stallet hade till och med ett eget namn på ekipaget Josefine och Musse... Mussefin.
Han gjorde allt som stod i sin makt för att gör mig glad och nöjd. När vi hopptränade för Johan Lundin skulle vi öva på snäva svängar och träna omhoppningssituationer. Jag satsade allt på ett kort men kom för långt till höger om hindret. Där stod en stol och Musse tänkte - vi klipper den istället. Folk på läktaren utbröt i ett "åh men Musse då..." Den mest godhjärtade ponnyn jag hade äran att någonsin stöta på.

Vi placerade oss på andraplats i vår första dressyrtävling -99. Jag råkade rida fel och missade ett varv på stora mittvolten. Det gick då ett sus genom publiken, precis som på Scandinavium. "Åh nej...." Publiken ville verkligen att vi skulle vinna.

Nu behöver jag inte leta efter dig och undra vart du blev av. Hoppas Trapalanda är precis så fint och bra som man i sina barnsliga fantasier föreställde sig. Sov Gott fina Åstratorps Musketör.