stoppa det under din stol om du kan.
Det känns "ljusare". Har genom forum på nätet fått adresser till kliniker i stockholm som jag ska ringa. Dessa veckor har varit så omtumlande att jag känner mig som om jag legat i tvättmaskinens centrifugeringsprogram och just stigit ur. Känslan av att erkänna för sig själv att man har problem och beslutet att verkligen, på allvar få proffshjälp känns otroligt främmande och skräckinjagande, jag ger bort känslan av kontroll till någon annan som jag inte litar på vill mig väl. De kommer säkert tvinga mig att gå upp i vikt ekar på repeat i mitt huvud. Jag vill ha kontroll, jag vill bestämma.
Känns skönt att SCÄ ligger nära på Söder, i fall det skulle ske något hastigt. Min tankebana är osammanhängade.
Trodde aldrig för mitt liv att det här skulle vara jag. Inte det att jag gått genom livet med inställningen att jag skulle klara mig själv hela tiden utan hjälp och terapi, jag gick regelbundet förra året och har alltid varit positivt inställd till sådan personlig psykisk assistans.
Men det här är på något helt annat plan. Det är en sak att gå och prata med någon för att man är ledsen och behöver nya infallsvinklar att se på saker i sitt liv man är missnöjd med. De personer jag skall träffa kommer rama in mitt liv så till den milda grad att jag befarar att jag kommer känna mig inträngd i ett hörn och aldrig mer gå dit. Såklart jag inte kan säga något säkert, men det här känns så mycket större, så mycket läskigare och så mycket allvarligare. En sak är att inse att man är ledsen, deprimerad. En helt annan femma att inse att man har ett ohållbart livsmönster och att man är sjuk. Sjuk.
Fan va rädd jag är.
