Koloskopi och obeskrivlig smärta.

Vaknade för en stund sedan ur min drömlösa morfinsömn, som har pågått sen vi kom tillbaka från sjukhuset, där jag fick stanna massa timmar för jag var så svag efter undersökningen. Känner mig fortfarande helt groggy och som att jag skulle kunna sova i 12 timmar till.

Undersökningen var det garanterat värsta som hänt i mitt liv, utan tvekan. I set out "lurad" av min mamma (IBS-fri) att undersökningen var a piece of cake, att det inte var en smärta jag skulle komma att känna utan mer ett obehag. Som sagt, min mamma har inte haft IBS sen hon var 9 utan går bara vart tredje år för att kontrollera så att inte hon har något som skuulle kunna utvecklas till tarmcancer, som min mormor avled av.

Jag nekade därför att få nål i armen när sköterskan frågade, utan sa att jag kanske inte ens skulle behöva lustgas. Väl inne i undersökningsrummet trodde jag att det skulle gå fint, så den där lustgasmasken höll jag bara bredvid mitt anikte som var riktat mot Tobias. Men ganska snart förstod jag vilket fatalt misstag jag hade gjort och sög i mig lustgas för alla inne i rummet. När jag hade skrikit,gråtit och lidit tillräckligt frågade de om jag kunde lägga mig på rygg för jag ville väl ha morfin?
Jag slängde min högra arm i ansiktet på honom och skrek att de skulle ge mig smärtstillande. Morfin till folket, och ganska snabbt var jag yr och disorienterad, dock inte så pass att jag inte kunde skrika in i lustgasmasken att jag ville dö.
För att lindra min smärta ännu mer (det behövdes!) fick jag morfin en andra gång och efter vad som verkade vara en hel evighet var de framme vid tunntarmen och skulle nu titta ordentligt på tillbakavägen. Jag skymtade till insidan av mig på en stor skärm och blev lite intresserad, fast det varade bara tills nästa attack kom då de skulle passera kurvor och vad de nu höll på med. Enduro kanske...
Tobias satt bredvid mig hela tiden och kramade min hand, berättade hur duktig jag var och hur stolt han var över mig. Utan honom hade det aldrig gått, jag kände mig så liten och ensam med min smärta och jag hade aldrig i mitt liv kunnat genomgå det där traumat på egen hand.

Efteråt var sköterskorna så otroligt omtänksamma, rullade runt mig på en bår tills de hittade ett avskilt rum där jag fick ligga några timmar. Jag beslöt mig för att överleva dagen och "fuska" med cambridge genom att stoppa i mig lite torkad frukt och nötter som geniet Tobias hade köpt åt mig. Från absolut kritvit i ansiktet vidare till askgrå och sen till så normalt det kunde bli.

Morfinet sitter i i 24 timmar så fram till kl 11 imorgon kommer jag ha det skönt och mysigt utan obehag. "Passa på att njuta av knarket nu medans det är gratis baby" som Tobias sa. And i will.

Over and out.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0